Prins Eugens Waldemarsudde

Still Life

Målningar av Karin Broos

Tom 21/2 2016

 

Karin Broos är den sortens konstnär som verkligen behärskar sitt medium, måleriet. Hon tecknar och målar det hon vill förmedla med en sådan tydlighet och exakthet att det inte förvånar när man hör att hon ofta använder fotografier som sitt skissmaterial och som utgångspunkt för sina bilder. Vid pressvisningen på den stora utställning som i dagarna öppnas på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm får hon till och med frågan om hon använt inscannade bilder som hon sedan målat på. Svaret är lite svävande, men egentligen ointressant. Konstnärer använder ofta olika hjälpmedel för att nå bästa resultat, inget konstigt med det. Det räcker med att konstatera att Broos är en konstnär som målar så att ”man ser vad det föreställer”. En kvinna vid vatten ser ut som en kvinna vid vatten, en liten pojke framför tv-skärmen och med favoritgosedjuret i famnen ser precis ut som mitt barnbarn. Vi känner igen motiven och konstaterar att de är skickligt återgivna.

 

Men det finns en risk att ett måleri som är så tekniskt virtuost och så tveklöst föreställande som Karin Broos missförstås. Kanske är det egentligen inte alls ett dokumenterande måleri som berättar om en kvinna vid vatten och en liten pojke framför tv: n som vi ser. I själva verket menar jag att Karin Broos målar något helt annat än vad bilden i slentrianmässig beskrivning ”föreställer”. Det finns ett mörker under de glittrande vattenytorna och bakom de inåtvända ansiktena på hennes gestalter, det finns en märklig ensamhet hos dessa människor (kvinnor mest) även när de uppträder tillsammans. Sällan eller aldrig verkar de relatera till varandra.

Det vilar en vemodig uppgivenhet över flera av de porträtterade mammorna med sina spädbarn. En av dem, har till och med vänt ryggen mot det lilla barnet som ligger intill modern på sängen. Och kvinnan med ett barn bredvid sig och ett nyfött vid bröstet signalerar definitivt inte i första hand moderslycka utan tycks snarare försvinna in i sin egen ensamhet där det ryms både sorg, uppgivenhet och längtan till något annat, kanske okänt.

Jag mötte Karin Broos måleri i större skala för fyra år sedan när hon hade sin stora utställning hos Sven-Harrys, där hennes förbluffande illusoriska rapporter från ett kvinnoliv fått breda ut sig i det guldglänsande huset. Nu är det ett inte mindre glänsande sammanhang som blivit hennes när hon fått ta stora delar av Prins Eugens Waldemarsudde i anspråk. Samtidigt som den stora symbolistutställningen pågår i huset. Arrangörerna vill gärna dra paralleller mellan de båda utställningarna, och kanske finns det sådana. Men Karin Broos alltmer komplexa måleri klarar sig självt utan några jämförelser.

Intrycket som stärker min uppfattning om att hennes bilder handlar om något annat och mycket mer svårfångat än vad de ser ut att göra förstärks av tre stora målningar med titeln Berlin. Det är målningar där ”motivet” är ett slitet rum med murriga, flagnande väggar och golv, med stolar travade i högar längs väggarna och med gamla speglar på några ställen, liksom trappor som man inte riktigt vet vart de leder. Det är ett av de gamla husen längs Auguststrasse i Berlins Mitte som varit utgångspunkten för de här bilderna, som på ett i sammanhanget ganska avvikande sätt förmedlar en betydligt mörkare och mer komplex verklighet än alla dessa vackra vattenmiljöer. I Berlinbilderna finns inga förföriska ljusreflexer, inga tunna tyllgardiner silar något dagsljus in i de mörka rummen. Att motivet går att härleda geografiskt är egentligen också här mindre intressant. Ändå är det som om Berlin liksom en svit målningar från sjukhusmiljöer avtäcker något som mer har med människans existentiella tillvaro att göra. Liknande förhållande tycker jag mig ana i de nya vattenmålningar där en vuxen bär ett barn, vadande i mörka vatten. Nu handlar det inte om det vida, öppna havet, utan om dunkla skogstjärnar. Här möts idyll och hotande tragedi; vad händer om barnet, det skyddslösa, glider ur moderna armar och faller ner i det mörka vattnet? Vår hotfulla samtid lurar bakom idyllerna mer än någonsin, här i form av svarta djup.

Underbara kvinnor vid vatten rubricerade jag min artikel om Broos hos Sven-Harrys inspirerad av den finlandssvenska författaren Monica Fagerholms roman med samma namn. Titeln kunde åtminstone till dels användas också på den här utställningen, men i så fall med betydligt större tvekan. Det är som om vår samtid hade ändrat karaktär och som om Broos måleri därmed hade kommit att framstå i ett mindre självklart ljus. Som hade det tillkommit ett moment av osäkerhet som likt tunna slöjor skiljer oss från det vi ser.

Jag skriver ordet tveksamhet och känner mig övertygad om att det är det stämningsläge som kanske allra bäst förmår beskriva vad Karin Broos nya utställning handlar om. Själv kallar hon sin utställning Still Life, en mångtydig titel som öppnar för många tolkningar utöver den gängse genrebeteckningen. Stilla liv, tvekande liv, liksom väntande, men på vad? Många undrar varför Broos hela tiden målar kvinnor. Frågan känns meningslös, hennes måleri handlar om människor. Hälften av mänskligheten är kvinnor, underbara kvinnor, mammor, men också ensamma, utsatta, sorgsna, så varför skulle hon inte måla dem när hon vill säga något viktigt om vad det är att vara människa?

Jag njuter av Karin Broos måleri därför att det är så vackert och så bra och jag ryser av oro för det målningarna antyder under den vackra ytan.

Cristina Karlstam

Cora.se

Målningen överst på sidan av Karin Bross har titeln Tjärn 3, 2013. Akryl på duk, 80 x 107  Foto: Marc Broos