The Nervous Manifold, 2012, Matti Kallioinen. Foto: Olle Kirchmeier/Bonniers Konsthall

Konst

Mer än ljud

Bonniers konsthall, Stockholm

Tom 2/12

Bonniers konsthalls utställning Mer än ljud når inte riktigt upp till ambitionerna, skriver Cristina Karlstam.

The Nervous Manifold, 2012, Matti Kallioinen. Foto: Olle Kirchmeier/Bonniers Konsthall

Tre konstnärer spelar huvudrollen i Bonniers konsthalls nya utställning Mer än ljud. Besökarna får tillträde till deras verk i en given följd, lätt guidade av konsthallens personal. Arrangemanget är ett praktiskt sätt att komma till rätta med svårigheterna att visa ljudkonst utan att de olika installationerna ”pratar i munnen” på varandra.

Inleder sekvensen gör den svenske konstnären Matti Kallioinen med ett imponerande verk, The Nervous Manifold, som får breda ut sig i hela tre salar. Kallioinen hör definitivt till frontfigurerna i det svenska konstlivet när det gäller experimentell ljus-, ljud- och installationskonst. Hos Bonniers låter det, brummar och piper, lampor blinkar, uppblåsbara amorfa skulpturala formationer andas ut och andas in, sjunker ihop för att i nästa ögonblick fyllas med luft och nästan antasta publiken med sin hallucinatoriska kroppslighet. Varianter på temat har Kallioinen tidigare visat i mindre utställningar, för inte så länge sedan bland annat hos Konsthuset i Uppsala. I konstnärens födelsestad Uppsala finns också en stor installation av Kallioinen (i Lantbruksuniversitetets lokaler) med det överdådiga namnet Det saftiga och fruktiga i näringslandet. Där liksom hos Bonniers har han fått det rumsliga utrymme som krävs för att hans expansiva estetik ska kunna blomma ut i obegränsad kraft.

I samband med sitt 20-årsjubileum utnämnde de ansvariga på Magasin 3 Stockholm konsthall just Kallioinen till en framtidsman. Kallioinen svarade med att skapa en utomhusskulptur vid konsthallen i Frihamnen. Nu har Kallioinen rimligen nått det stadium där en ung konstnär övergår från att vara lovande till att bli riktigt, riktigt bra.

Från Kallioinens blinkade lampor och suckande gestalter, fluorescerande ljus och plötsligt utströmmande rök leds besökaren vidare till den brittiske konstnären Haroon Mirzas verk, en totalinstallation i flera delar, en regelrätt uppvisning i vad tekniken förmår i händerna på en infallsrik och kunnig konstnär med humorn som en grundton. Också här blinkar det och låter, från transistorradion som snurrar på skivtallriken till kedjan som hängande från taket tycks åstadkomma rytmiska ljud à la slagverk. The National Pavillion When and Now skapades först för den förra Venedigbiennalen. Hos Bonniers bjuder verket på ideliga, roande överraskningar.

Vernissage, Eyse Erkmen, Ande, 2010. Foto: Jonas Isfäldt / Bonniers Konsthall

Också Turnerpristagaren Susan Philipsz ljudinstallation från 2012 är välbekant från installationen i Tate Britains salar för ett par år sedan. En gammal keltisk sång, framfördes den gången i ett i övrigt nästan tomt rum ut. I det nya verket i Stockholm sjunger Philipsz en liknande folklig visa tillsammans med sin pappa, även här i ett tomt rum. Och som hos Tate skapar deras sång den rumslighet som Philipsz tidigare så suveränt synliggjort, här i kombination med ett enda färgfotografi. 

De här tre verken utgör hjärtpunkten i en utställning med ambitioner som dock bara till dels infrias. Mer än ljud heter den, men frågan är om det egentligen är så mycket mer än ljud som visas? Snarast handlar det om konstnärer som använder ljud som ett moment i sina verk, mer eller mindre dominerande, ibland utan andra beståndsdelar. Men är det egentligen detta curatorskvartetten avsett? Är det inte snarare ett påstående om att man prövar gränserna mellan ljud och musik, ett tillstånd där ljud blir musik, som går att utläsa ur utställningstitelns undertext?

Susan Philipsz, Det betyder ingenting för mig, 2012. Foto: Olle Kirchmeier/Bonniers Konsthall

Närmast en sådan läsning kommer i så fall turkiska Eyse Erkmen, som installerat sitt verk i den så kallade Spetsen i konsthallen. En Beethovenslinga överförd till kanon för en soloröst fyller rummet som annars är tomt så när som på några lampor och högtalare. Också Erkmen är ett internationellt välkänt namn med framträdande i såväl Venedig som här hemma i en stor soloutställning hos Magasin 3 för några år sedan.

Susan Hiller slutligen har installerat sitt klockspel i Vasaparken några hundra meter från konsthallen. Ett tämligen enkelt verk som inte ger någon riktigt rättvis bild av ett i övrigt högintressant konstnärskap. Vid Berlinbiennalen 2007 visade Hiller en ljudinstallation betitlad Last Silent Movie där utdöda eller hotade språk förmedlades via inspelade röster. Allt som syntes i bild var språkens namn; i övrigt litade konstnären fullt ut till språkljudens sprängkraft och förmåga att förmedla illusorisk närvaro. Det var ett inslag som skiljde ut sig som ett av de allra främsta i hela biennalen. Om ett verk av den digniteten hade ingått i Bonniers utställning hade jag varit beredd att acceptera utställningstiteln. Nu känns helheten mest som ett ambitiöst men inte riktigt lyckat försök. Och frågan om gränserna mellan ljud och musik förblir obesvarad.

 Kanske får utställningen en klarare profil genom de många kringprogram som arrangeras under utställningstiden. Men dessa når rimligen inte alla besökare, de flesta hänvisade enbart till besök i själva utställningen, som inte helt klarar av att kommunicera på egen hand. I konsthallens serie om gränsöverskridanden mellan konst och andra genrer är Mer än ljud nog det hittills svagaste kortet.

Cristina Karlstam