Livsuppgörelsernas Dockhem

Scenkonst. Uppsättningen av Ibsens Ett dockhem på Dramaten ger stort utrymme åt rollgestalternas egna livsuppgörelser. Och Julia Dufvenius förmår i rollen som Nora, att spränga både de gränser som omger henne som människa och den komprimering av pjäsens innehåll som utgör stommen i den här versionen av dramat, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Dramaten, Lilla scenen: Ett dockhem av Henrik Ibsen. Översättning: Klas Östergren, regi: Kjersti Horn (slutförd av Benoit Malmberg och ensemblen), scenografi och kostym: Jan Lundberg, ljus: Tobias Leira och Magnus Pettersson, peruk och mask: Eva Maria Holm, dramaturg: Sven Hugo Persson. I rollerna: Julia Dufvenius, Erik Ehn, Zardasht Rad, Hannes Meidal och Thérèse Brunnander.

Ekot i slutakten från porten som slår igen brukar anses vara ett av världsdramatikens mest ihållande ljud. Det har fortsatt att höras alltsedan premiären på Ibsens Ett dockhem 1880. Nora Helmer stänger med eftertryck dörren bakom sig, för att i stället se vart friheten leder henne, Att detta drama handlar om kvinnoemancipation och frigörelse har varit en lika vedertagen uppfattning genom åren. Det har rått en smula turbulens kring den instudering av pjäsen som nu ges på Dramatens Lilla scen. Regissören Kjersti Horn hoppade av en vecka före premiären. Producenten Benoit Malmberg och ensemblen fick slutföra arbetet på egen hand.

Den smällande dörren finns inte med, även om den kanske gjorde det från början. Ändå kan ändringarna inte ha blivit särskilt många i vad som är en nedkortad och komprimerad uppsättning på drygt halvannan timme. Den följer huvuddragen av förloppet. I detta avlövade utförande har man samtidigt tonat ner lekfullheten. Och därmed även dockhemsmetaforen. Jan Lundbergs scenografi är skapad i samma återhållsamma anda med en diagonalställd kub med lutning ut mot publiken. De kala väggarna är försedda med bänkar där skådespelarna befinner sig, när de inte byter plats med varandra. De är samtliga närvarande hela pjäsen igenom. Några leksaker och ett par kartonger utgör all rekvisita. Akterna åtskiljs av fallande snö projicerad på fondväggarna och av en norsk julsång.

Det mest iögonenfallande resultatet av detta sätt att närma sig pjäsen är, att Nora inte dominerar scenen lika mycket som hon annars brukar. Vad som i stället händer genom den mera jämna fördelningen av utrymmet, märks i att varje rollgestalt får sitt eget drama. Om man så vill är detta den här uppsättningens särmärke. Vid sidan av Noras väg mot ett självständigt liv pågår därigenom livsuppgörelser på flera plan samtidigt. I en av dem tillstår och förklarar väninnan Kristine Linde det svek hon en gång begick mot sin ungdomskärlek och hur detta sedan kommit att bestämma hennes liv. Att denna självinsikt framstår som en vattendelare och får bestämma det fortsatta förloppet är ett exempel av flera i pjäsen på fingertoppskänsligheten hos Ibsen som människokännare. Dit hör även valet av Kristine Linde som inspiratör för Nora, att det finns ett liv och går att leva också på egen hand. Utöver att fru Linde med sig själv som exempel visar på den obefogade rädslan för det okända som väntar och därmed ger Nora mod att växa. Och därutöver understryker att en människa är så mycket mera, än den individ som omgivningen vill reducera henne till.

Hos advokaten Krogstad är det frågan om ett rent försoningsdrama, när han kan återknyta till den tillvaro och de möjligheter som en gång fanns och därmed avstår från sina tankar på hämnd och revansch.

För doktor Ranks vidkommande ger på ett liknande sätt dödsinsikten honom mod att öppet tillstå sin kärlek till Nora, vilket får henne att se sig själv som en människa med ett värde bakom alla maskerna.

Och Torvald Helmer fångas, precis som den flyktande hustrun Nora,

i pjäsens slut av insikten hur fylld av självbedrägeri hans tillvaro ditintills varit. En poäng i detta är att den rannsakning Torvald utsätter Nora för, drabbar honom själv lika mycket. Och när hans värld faller samman, får detta i utförandet på Lilla scenen en vikt jämförbar med Noras uppbrott.

Givetvis underlättas förfarandet av att den här instuderingen gjorts barnlös. Så när som på julklapparna i öppningsscenen. Ändå förmedlar den en övertygande påminnelse, vilket kanske varit Kjersti Horns mening, om vilken rikedom Ibsens pjäs rymmer och vad en skicklig ensemble förmår göra med ett drama, som innehåller så mycket mera än vad handböckerna brukar lyfta fram.

Samspelet skådespelarna emellan gör uppsättningen oavlåtligt fängslande. Man tänker sig gärna att regissören, så länge hon deltog, med hjälp av en taktpinne slog in rollerna i deras dialoger i absolut rätt ögonblick. Det är annars svårt att förstå hur tonträffarna blivit så exakta och vältajmade i ett

skeende, där omställningarna och kursväxlingarna sker så snabbt och pågår oavbrutet.

Tydligast blir det i scenerna mellan Julia Dufvenius Nora och Thérèse Brunnanders Fru Linde, där de på bråkdelen av en sekund byter stämningslägen och samtalens riktning. Men även Erik Ehn som Torvald

Helmer tillsammans med Nora genomför detta fotarbete på en mästerlig

nivå. På så sätt får också de partier till vilka sensualismen och erotiken är koncentrerad en sinnlighet av det genomgripande slaget.

Hannes Meidal ger från sitt håll rollen som Doktor Rank en tvetydighet, som redan från början signalerar att det är en dödsmärkt människa vi ser. Och Zardasht Rads advokat Krogstad markerar med synbara gester och röstlägen att han står lite utanför det pågående familjelivet. Så är han också den, som både utgör hotet mot docktillvaron och som så småningom ger incitamentet till att den går i bitar.

Thérèse Brunnander blir genom sin påtagliga verklighetsförankring och jordnära framtoning pjäsens förbindelselänk mot en alldaglig vardag som kunde vara publikens egen. Och fastän Julia Dufvenius Nora har

mindre manöverutrymme än som är brukligt, förmår hon fylla sin roll med bredast möjliga spektrum av en ung kvinnas emotionella utlevelsebehov.

Allt från den konfektbenägna, småtrixande bustjejen i början, över allvaret när hon inser vad namnförfalskningen innebär till den målmedvetna, viljestarka och självständiga individ, som på slutet tackar nej till allt smussel och all dubbelmoral. Förutsättningarna för rollen må ha varit en smula begränsade den här gången. Det sätter Julia Dufvenius sig över med en Nora, som spränger också dessa gränser i en gestaltning som blivit alltigenom oemotståndlig. Genom att föreställningen tar kortare tid än vanligt och att den så uppenbart visar på mångsidigheten hos dramat, tänker man sig gärna att den skulle passa den teaterovana generation som formats av de ideal som utgår från facebook och twitter. Men här finns tivelsutan åtskilligt att hämta och glädjas åt också för alla garvade Ibsenhabituéer.

Bo-Ingvar Kollberg