”Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar.” I sin recension av Moderna museet i Stockholms utställning ”Livet självt”, citerar Cristina Karlstam författaren Willy Kyrklunds formulering om livet i boken Mästaren Ma från 1952.
Livet självt. Med tanke på den pretentiösa titeln kunde man kanske lite vanvördigt hävda att det egentligen hade räckt med 3-4 verk för att få till en utställning. Så lyder nämligen den titel man satt på det hela, den rubrik som ska täcka och samla under sig inte mindre än 65 verk av ett 50-tal konstnärer. Nu visar det sig ganska snart att man med Livet menar i första hand det fysiska, biologiska livet, dess materialitet och dess utmaningar i en alltmer sofistikerad vetenskaplig värld där gränserna mellan biologi och vetenskapslaboratorium blir allt svårare att dra. Man behöver inte tänka så långt som till artificiella luftstrupar för att inse att frågorna är både aktuella och väsentliga, vilket ju i sig innebär att tveksamheten snart kommer av sig och man navigerar så gott det går mellan de olika verken som fått en spatiös och noga scenograferad exponering signerad konstnären Carsten Höller och Moderna Museets intendent Jo Widoff. De båda är också curatorer för utställningen i samarbete med museichefen Daniel Birnbaum.
Den som till äventyrs tänkt på begreppet Livet i mer existentiella termer inser ganska snart att det visst finns sådana frågeställningar i en del verk (Hilma af Klint är självklar i sammanhanget), men att merparten ändå stannar vid det vi menar med fysiskt-biologiskt liv. Som samtidsfenomen är det tveklöst intressant och tydligen ”i tiden”; jag tänker på Christine Ödlunds samtidiga utställning Aether & Einstein på Magasin III (se recension på denna sida). Ödlund är för övrigt mycket riktigt en av de utvalda konstnärer som ingår i Modernas försök att ringa in ett komplext begrepp. Men jag tänker också på Joseph Beuys honungspump från Documenta VI i Kassel där den pumpade runt den livgivande honungen i utställningen. Här får vi nöja oss med den nedmonterade pumpen och pvc-påsar av konstnären Olga Balema.
I det sammanhanget platsar även Ulf Rollofs Lifeboat, ett verk man gärna återser.
Men åter till påståendet i artikelns början att det egentligt intressanta kanske redan sagts av en handfull konstnärer vars verk jag nu tänker mig som en slags metaforisk hjärtpunkt i utställningen. Där finns Moderna Museets skulptur Den nyfödde (Ägget) från 1919-1921 av Constantin Brancusi eller Monica Englunds 40 bilder från fotoserien En födelse från 1979, naket ärliga bilder som åtminstone varje kvinna som fött barn inte kan går förbi oberörd. Och jag tänker på den japanske konstnären On Kawaras geniala enkelhet i några kuvert med skrivmaskinstext till Moderna Museets tidigare chef Olle Granat med budskapet I am still alive. Dessvärre är utsagan i fysisk mening inte längre korrekt; On Kawara gick förra året ur tiden, men i djupare mening är den lika ”sann” som Josh Klines video Forever. Här bränner utställningen verkligen till, och vad som egentligen konstituerar begreppet Livet blir föremål för vidare undersökningar i övriga utvalda verk.
Tillsammans med dekorativa bilder av naturens egna konstverk i form av litografier av den tyske konstnären Ernst Haeckel från 1904 är fundamentet så att säga gjutet. Tillkommer den komplexitet som vår alltmer förfinade eller i varje fall utvecklade teknik medför. Ta till exempel ett av de första verk besökaren möter innanför glasdörrarna till utställningen, Mark Leckeys Green Screen Refrigerator Action, det ”tänkande” kylskåpet, skapat 2010, eller Josh Klines ovan nämnda video där den amerikanska reportern intervjuar den döde Kurt Cobain! Så långt har väl tekniken ännu inte riktigt nått, men tanken är onekligen svindlande och illusionen mycket övertygande i Klines verk. Läser man därtill verket metaforiskt närmar man sig de existentiella livsfrågor som gör hela konceptet än mer komplext.
Livet självt är tveklöst en mycket sevärd utställning, och den visuella gestaltningen lämnar inget övrigt att önska, det svåra ämnet till trots. Den som vill fördjupa sig i livsfrågorna utifrån den här utställningen kan dessutom införskaffa den imponerade textvolym som museet publicerar i anslutning till utställningen. Frågan är bara hur många som verkligen kommer att göra det, än mindre läsa de närmare 300 sidorna filosofisk och vetenskaplig text på engelska? Knappast särskilt publiktillvänt. Visserligen tillhandahåller museet en liten broschyr där det mest elementära om utställningen och tankarna bakom den nedtecknats. Men broschyren fungerar knappast som en vägledning för den som utan förkunskaper vill orientera sig bland alla verk. Visst kan man stanna fascinerad inför Katarina Fritschs imponerade svarta mus, ett nästan klassiskt verk vid det här laget av en av vår samtids allra mest intressanta konstnärer. Men så värst mycket hjälp får man annars inte den hör gången hos Moderna Museet. Kanske borde man rekommendera de samtalskvällar som arrangeras under utställningstiden och de guidade visningar som också tillhandahålls för den som verkligen vill komma närmare de frågor om livet självt på vilka det givetvis inte finns några tillfredsställande svar. Inte ens på Moderna Museet 2016.
Författaren Willy Kyrklunds formulering om livet i boken Mästaren Ma från 1952 är och förblir oöverträffad:
”Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar.”
Moderna Museet, Stockholm
Livet självt
Tom 8/5
Översta bilden: Joseph Beuys, Honigpumpe am Arbeitsplatz 1974-1977