Coras medarbetare Natasha Dahnberg porträtterar den ryska konstnären Taisia Korotkova och beskriver hur det gick till när de möttes första gången på en konsthall i Moskva.

Neonatal Intensive Care Unit

Vi hade bokat ett möte för att diskutera hennes deltagande i utställningen Future som skulle visas på Teatergalleriet i Uppsala. Taisia var minst en timme försenad och jag kastades mellan hopp och förtvivlan. Så får man bara inte lov att göra! Men Tasia visade sig vara väl värd min väntan!

Taisia kommer från en konstnärsfamilj. Båda hennes föräldrar, hennes morföräldrar, svärföräldrar, hennes man, bror, svägerska och svåger ärkonstnärer. Det låter närmast absurt, men så är det. Och liksom alla i sin

släkt gick hon först på konstskolan för barn och sedan på konstakademin, vilket innebär att hon kan måla allt. Hon är långt ifrån unik, det fins gott om konstnärer i Ryssland med en liknande historia, men Tasia Korotkova är absolut unik i sitt konstnärskap. I allt som hon gör spelar tekniken huvudrollen, såväl över både form och innehåll. Hon målar med tempera på duk, limmad på träpanel. En gammal metod, beprövad sedan femtonhundratalet och som har visat sig kunna stå emot tidens påverkan. Taisia har valt denna flera hundra gamla teknik att måla med, som ett slags motvikt till den supermoderna teknologi hon avbildar i sina verk. Hennes första stora serie med målningar är avbildningar av NASA:s forskningslaboratorier och övningsområden. Människorna som tillverkar olika apparater tycks göra konstiga rörelser bredvid varandra. Tekniken som skapas av världens främsta ingenjörer för att flyga med högsta

Technology

möjliga hastighet tycks alldeles statisk och ser ut som att den redan hamnat på ett museum. För Taisia spelar tiden en central roll. Det verkar som om tiden står alldeles stilla i hennes målningar. Kanske är det därför som producerar bara ett fåtal målningar per år, men innan hon börjar måla gör hon grundlig research. Hon letar på nätet, skriver brev till bekanta och obekanta som kan hjälpa till att hitta rätt material, hon reser och fotograferar. Först när allt material är samlat börjar hon göra skisser. Hon gör tiotals extremt detaljerade teckningar som sedan blir till en enda målning. Jag skulle vilja se en utställning där man kunde studera alla foton, små blyertsteckningar och stora pappskisser som med tiden blir en enda målning. 

Men Taisia är inte så intresserad av att släppa in några betraktare i sitt laboratorium. Hennes utställningar visar bara det som hon är absolut nöjd

In Vitro Fertilisation Laboratory

med och när hon är säker på att experimentet är avslutat. I sitt skapande närmar sig Tasia den värld som hon oftast avbildar och jag märker att när jag skriver om henne så använder jag omedvetet ord som snarare passar för en populärvetenskaplig artikel om en naturvetenskaplig forskare. Den serie målningar som kallas Reproduktion blev Taisias genombrott. Hon började arbeta med den till utställningen ”Swedish Family” som kurerades av den svenska konstgruppen HAKA och som visades 2010 på Moskvas konstbiennal och Uppsala Konstmuseum. 

På en av de två stora målningar på Uppsala konstmuseum, visas en ”babyfabrik” ur den nyföddes perspektiv. Betraktaren, den nyfödde, kan ostörd beskåda ett stort rum där människor i blå och vita rockar är upptagna med att utföra sina sysslor. Målningen är komponerad ur dennes perspektiv och rummen med de allvarliga vuxna, märker inte att ett barns öga noggrant utforskar dem från sitt plastuniversum. I hela serien på tolv målningar finns inte en enda där någon far är avbildad. Vi kan hitta nyfödda barn, surrogatmödrar, läkarstudenter, forskare, men inte en enda glad eller ledsen pappa. Taisia avbildar en rätt skrämmande samtida värld som klarar sig fint utan två kön. Människorna på Taisias målningar visar inte egna känslor, men de framkallar känslor hos mig. I målningen Models har en manlig och en kvinnlig student på sig västar som med sin tyngd och form motsvarar en gravid mage. De betraktar modeller av foster som ligger framför dem. Det ser rätt komiskt ut. Men när jag tänker på att tavlan är ett familjeporträtt av konstnären själv tillsammans med sin make blir jag rätt dyster till mods.

Models

Målningen Surrogatmor framställer kommunikationen mellan en ung blond kvinna med en annans barn som lever i hennes kropp. Känslorna är också här dubbla. Jag undrar vem den vackra unga kvinnan är? Är hon en fattig flicka från landet eller en uppoffrande släkting? Korotkovas målningar kan tolkas ur olika perspektiv. Hon är intresserad av samma frågor som Rembrandt tog upp i sin The Anatomy Lesson of Dr. Nicolaes Tulp. Vilken är forskarens viktigaste driftkraft: humanismen eller nyfikenheten? Och på samma gång känns Korotkovas syn på konstgjord befruktning

Surrogate Mother 2011

avdramatiserad. Hon utforskar och dokumenterar denna värld, liksom konstnären Susan Hiller i sitt arbete 10 Months på sjuttiotalet utforskade och dokumenterade formen på sin växande mage när hon själv var gravid. För serien Reproduktion fick Taisia Korotkova Innovatsiapriset som är det mest prestigefyllda priset för unga konstnärer i Ryssland i dag. Sedan dess har hennes konst visats runtom i Europa och hennes senaste målning North finns att beskåda på Lenin, världens första atomisbrytare som i stället blivit världsberömt konstmuseum. North är första målningen av fyra ur serien kallad Väderstreck. Om Taisia i serien om NASA fascinerades av den okända framtiden, betraktar hon i serien Väderstreck framtidens dåtid. Som många ryssar ser Taisia Moskva som världens centrum och allt i hennes värld placeras relaterat till Moskvas geografiska läge.

North

Väderstreck vittnar om det sovjetiska imperiets undergång. Imperiet, som själv var stort som en hel världsdel, som både fascinerade och skrämde resten av världen. Norr leder här till landets mörkaste delar, här härskar polarnatten, här har imperiet haft sina läger, där miljoner slavar skapade ett bräckligt välstånd åt resten av imperiets befolkning. Men Taisia målar inte Gulag, som var gömt från resten av världen, hon målar det som Sovjet skrämde resten av världen med. Hon målar ingenting mindre än de atomubåtar som osynligt patrullerade världen runt, från Stilla havet till Östersjöns kuster. Som alla Taisias målningar bygger North på dokumentära fotografier som konstnären lägger ett pussel med. Likt H.C. Andersens Kaj i Snödrottningen försöker Korotkova lägga ihop ordet EVIGHETEN och hennes evighet blir en kyrkogård: ubåtarnas kyrkogård som ligger nära Murmansk. På målningen syns inga människor, alla som byggde och seglade denna flotta är borta, de som var stolta över sina vetenskapliga, militära och politiska framgångar är också borta. Vi ser bara isbjörnar som också borde vara utrotade av de globala katastroferna, men som trots allt härskar bland civilisationens ruiner. Det enda som gläder mig när jag tänker vidare är att målningen är belyst av ett oerhört vackert norrsken. Det kunde ha varit ljuset av exploderande robotar. Som slut betraktat är detta ändå att föredra, hoppas bara att alla kärnreaktorer från dessa ubåtar är ordentligt nergrävda. North är Korotkovas första målning där landskapet har huvudrollen. Taisia säger att hon först nu har börjat förstå att denna genre är lika svår som alla andra och att hon börjar fascineras av färgernas magi, lika mycket som av teckningens logik och kompositionens labyrinter. Jag ser fram emot att besöka en utställning med alla kompassens olika riktningar samlade i ett rum. Jag har sett akvarellskisserna till de andra målningarna och har inga illusioner om att innehållet blir mindre deprimerande än i North, men jag hoppas och tror att måleriets magi ska vinna över verkligheten.

Natascha Dahnberg skriver regelbundet om konst i Cora, främst om samtida ryska konst. Läs också hennes artikel “Stödja med sin konst” här bredvid. Natasha Dahnberg är verksam i Uppsala i konstgruppen HAKA