Kusama i all oändlighet

Första gången hon skapade sensation med sina verk var 1966, då den japanska konstnären Yayoi Kusama visade sin installation Narcissus Garden bestående av 1 500 silverfärgade plastklot, placerade utanför den italienska paviljongen i Venedigbiennalens Giardini. Men det var inte så mycket verkets estetiska kvaliteter eller mängden av objekt som fick biennalens arrangörer att ingripa och fösa bort såväl konstnär som verk från biennalområdet. Det var fräckheten att egenmäktigt ta sig in på biennalområdet och sälja delar av installationen till hugade besökare för det facila priset av 2 dollar per objekt. En protesthandling mot konstens alltmer tilltagande kommersialisering och utveckling från koncept till objekt, menar många; Ett politiskt ställningstagande; det skulle följa flera i Kusamas liv.

Narcissus Garden har nu återuppstått i rostfritt stål i ArkDes lokaler intill Moderna Museet där just Kusama är sommarens stora dragplåster. Utställningen arrangeras inte enbart i samarbete med ArkDes utan även med konstmuseer i Danmark, Norge och Finland. Louisiana utanför Köpenhamn blev första anhalt, och efter Moderna Museet i Stockholm går utställningen vidare, varje gång med ett platsspecifik, något förändrat koncept, betonas det från arrangörerna.

Det runda klotet (cirkeln, pricken) är den ultimata evighetssymbolen, eller oändligheten, som Kusama kallar det, en form som i sig tar in hela planeten jorden (människans hem) och Universum, en form som genom sin blanka yta speglar inte bara rummet utan också de som befinner sig där, liksom ljuset som reflekteras i det blanka. Bättre signal för sitt eviga tema, Oändligheten, kan konstnären knappast finna, och jag ser hennes förbluffande överdådiga utställning på Moderna Museet som en oupphörlig och gränslös variation av ett och samma tema. Själv är den 87-åriga Kusama inte fysiskt närvarande i sin utställning, men från Venedigbiennalen 1993 minns jag den lilla japanskan med sin gula svartprickiga dräkt oh en tillhörande strut på huvudet, vandrande omkring i Giardini där hon den gången var inbjuden som sitt hemland Japans representant. Självironin finns där någonstans, bortom, patetiken och den gränslösa sorgsenheten. I Stockholm får publiken nöja sig med en Kusamadocka i rödprickig dräkt, placerad i en av hennes installationer.

Redan som barn drabbades Kusama av återkommande hallucinationer, och under många år var hon försvunnen från konstarenan, gömd och glömd på mentalsjukhus. Sedan slutet av 1970-talet bor och vistas hon på ett psykiatriskt sjukhem, men har en intilliggande ateljé där hon fortfarande är synnerligen verksam, sin höga ålder och sin psykiska ohälsa till trots. Hennes märkliga estetiska koncept, dessa eviga prickar, brukar anföras som gestaltningar av de inre, psykotiska världar som hela livet varit ett alltmer utforskat landskap för Kusama. Kanske har hon genom dessa sina erfarenheter av psykisk sjukdom tillgång till särskilda insikter; Kusama är ju verkligen inte ensam om detta. Men jag vill vara väldigt försiktig med sådana påståenden, Kanske är det inte huvudsakligen genom sina psykiska problem Kusama kan redovisa ett sådant rikt inre landskap. Kanske är det alldeles tvärt om: trots det handikapp som ohälsa i alla former, psykisk såväl som fysisk måste medföra som hon i kraft av sin genuina konstnärspersonlighet har lämnat unika spår efter sig i samtiden.

Att det i hög grad handlar om sexualitet blir alldeles tydlig i Moderna Museets utställning, men det är snarast en gestaltad rädsla för den egna sexualiteten som Kusama med så expressivt bildspråk gestaltar. Den väldiga installation som möter museibesökarna redan i den andra utställningssalen består av ett stort golv täckt med gul torkad pasta (de fattiga studenternas basföda) på vilket konstnären placerat vita dampumps ur vilka vita fallosar växer upp. Och installationen innehåller mer än så: en resväska till bredden fylld av manliga organ och en stege där damattributens fruktlösa försök att avancera uppåt effektivt stoppas av mängden fallosar. Nog finns det även, vid sidan av den gestaltade ångesten och rädslan, ett uttalat feministiskt credo i denna installation, en programförklaring där konstnärer som Louise Bourgeois och Meret Oppenheim är självklara fränder. Över huvud taget förhåller sig Kusama genom sin långa konstnärkarriär på många sätt till den samtida konsthistorien, även om hon gör det på sitt alldeles gena vis. Att försöka etikettera hennes konstnärskap stupar på sin egen orimlighet. Den som har oändligheten som sitt ämne är med nödvändighet en svårfångad solitär.

Styrkan med den här utställningen är inte minst att den täcker större delen av Yayoi Kusamas långa karriär. Det betyder att man inte bara får ta del av de verk som gjort henne till ett världsnamn utan också får följa hennes olika stadier och experiment med skilda uttryckssätt, vare sig det handlar om måleri eller skulptur, tidiga sökningar efter uttrycksformer eller det som verkar vara etablerade och med små variationer justerade koncept. Till de sistnämnda måste man räkna spegelsalarna där man som besökare snart tappar det visuella och mentala fotfästet och inser hur det vi kallar verkligheten relativiseras, upprepas och förvandlar oss själva till de små prickar som konstnären med sitt breda, kosmiska perspektiv påminner oss om att vi är. Ett storartat exempel bland dessa verk är den speciellt för utställningen skapade installationen Dots Obsession från 2015 där besökaren bjuds på en visuell promenad utan några hjälpande ”ledstänger”. Här är allt rörelse, rymd, rumslighet på ett alldeles svindlande vackert sätt. Och återkopplingen via raden av målningar med täta prickmönster tillbaka till Narcissus Garden känns fullständigt adekvat.

Yayoi Kusamas utställning är en i raden av stora presentationer av stora konstnärskap som Moderna Museet är den naturliga institutionen att husera. Tidigare år har det varit konstnärer som Hilma af Klint, Olafur Eliasson, och Louise Bourgeois som presenterats.  Med presentationen av Kusamas konstnärskap vidgas den internationella konstkartan på ett välkommet sätt.

För Kusamautställningen tar i övrigt avgiftsfria Moderna Museet en högst rimlig inträdesavgift.

Cristina Karlstam

 

Översta bilden: Yayoi Kusama, Narkissos trädgård, 1966 Installationsbild Moderna Museet/ArkDes, Stockholm. En del av utställningen Yayoi Kusama: I oändligheten, 2016. © Yayoi Kusama Courtesy of Ota Fine Arts, Tokyo/Singapore, Victoria Miro Gallery, London, David Zwirner, New York. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet.

 

Konst

Moderna Museet, Stockholm

I oändligheten

Yayoi Kusama

Tom 11/9 2016