Uppsala stadsteater, Stora scenen: Kung Lear av William Shakespeare, översättning: Britt G Hallqvist, bearbetning: Armin Kerber. Regi: Linus Tunström, scenografi/kostymtecknare: Bettina Meyer, kompositör: Rickard Borggård, dramaturger: Armin Kerber och Lucia Cajchanova, mask och peruk: Per Åleskog, ljus: Mats Öhlin. I rollerna: David Arnesen, Lolo Elwin, Göran Engman, Marie Göranzon, Claes Ljungmark, Ali-Reza Modjallal, Crister Olsson, Mathias Olsson, Emelie Wallberg och Elisabeth Wernesjö.

Den ena blir förskjuten av sin egen far. Den andre är oäkta son, halvbror och smider ränker hur han skall bli ensam arvtagare efter fadern. Linus Tunström markerar därmed en viktig infallsvinkel, när han låter en och samma skådespelare göra de båda rollerna.  I grundtexten till Shakespeares drama Kung Lear är Cordelia och Edmund i många stycken annars varandras motsatta karaktärer. Nu är de bägge anförtrodda Emelie Wallberg. Som Cordelia har hon heller inte den ungdomliga oskuldsfullhet som gärna förknippas med gestalten. Och i rollen som Edmund uppträder skådespelaren bara delvis som man är van att se honom. Gott och ont är jämnt fördelat hos alla människor.

Linus Tunström har stramat åt, bytt accenter lite här och var och i vanlig ordning givit uppsättningen sin helt egen signatur. Det direkt martialiska får dessutom stryka på foten för en mera existentiell läsning av dramat. För den som möter pjäsen oförberedd, kommer nog därför en del att hänga i luften. Även om utelämnandet av Narren kanske inte gör så mycket. Det finns gott om narrar ändå i föreställningen. Om det inte räcker, är publiken i sin igenkänning av skeendet säkert beredd att dra sitt strå till stacken. Så värst mycket uppdelning av ett rike i tre delar är det inte heller. Lastpallarna på scenen i Bettina Meyers scenografi fyllda med sedelbuntar för snarare tankarna till bankväsendet och tronpretendenterna till finansvalpar.

Kung Lear brukar betecknas som Shakespeares mörkaste pjäs och knappast har han någon annanstans heller radat upp så många mänskliga nattsidor, svagheter eller tillkortakommanden. Där finns allt från brutala övergrepp med dödlig utgång, makt, härskarteknik, högmod och svek till livslögner, godtrogenhet och sådant som har med egen ofelbarhet att göra. Starka individer står mot svaga och godheten sitter trångt när den konfronteras med ondskan. Att det är frågan om en värld i olag är bara förnamnet. Det finns åtskilliga paralleller mellan årtiondena vid 1500-talets slut och vår egen tid. Linus Tunström gör det också, när han för inbördeskriget i dagens Syrien på tal.

Samtidigt är pjäsen också ett kärleksdrama, som till allt annat ställer frågan om kärlek går att kvantifiera. I det avseendet är huvudaktörerna föräldrar och barn. Förutom de om en thriller närstående skeendena med fortplantningsdrift, girighet och smartness i förgrunden går föreställningen också i närkamp med tillvarons gåtor i ett betydligt vidare perspektiv. Där finns också en diskussion om moralens roll i våra liv, om försoning är möjlig, vad förlåtelse kunde vara och vad som kan vara meningen och målet i tillvaron. Med ett lån från Tjechov hör uthärdandet till de livshållningar som kommer i fråga. Kompassrosen över golvet hör hemma i ett sådant sammanhang. Den uppstoppade krokodilen ger associationer till upplysningstidens naturaliesamlingar. Det kunde i så fall betyda att Linus Tunström inte förblivit helt opåverkad av sina Uppsalaår. Bildning och kunskap står skyhögt över sociala mediers tyckande med gillaknappen.

Bland aktörerna i ensemblen fäster man sig gärna vid Lolo Elwin, som gör Goneril, den ena av döttrarna som tillsammans med Elisabeth Wernesjös Regan delar på arvet efter Lear. De har också i den här uppsättningen företräden som reptiler och bidrar var och en på sitt håll till att hålla de hårdkokta inslagen på högsta nivå i det i pjäsen som har thrillertycke. Där har de god hjälp av Emelie Wallbergs Edmund. I rollen som Cordelia får hela den patriarkala världsordningen åtskilligt att tänka på, när hon ger Lear svar på tal som det anstår en representant för vårt feministiska tidevarv. Göran Engmans vekhet som hertigen av Albany får sin särskilda genomslagskraft genom att den blir en tydligt avvikande röst i detta många gånger allas krig mot alla. När Crister Olsson använder skrattet som argument ger han röst åt ytterligare ett förhållningssätt för en desillusionerad livsordning.

David Arnesen i rollen som Edgar är gripande på sitt helt egna sätt som företrädare för de mjukvärden som annars inte har mycket att säga till om. Att det ändå blir Edgar som ges uppdraget att hålla i pistolen mot slutet, får mer än allt annat en symbolisk innebörd. Och då är han en hjälte, som vill göra rent hus med alla tarvligheter, allt hat, alla bedrägerier och allt förräderi som dessförinnan bestämt de inblandades tillvaro. Det är ironi i de högre klasserna. Ändå är det ofrånkomligt, att ingenting i den här föreställningen skulle bli som det är utan Marie Göranzon som Kung Lear. Hon är storslagen och magnifik utan bortre gräns. Med sitt Napoleonstuk över kroppshållningen, sin manhaftighet, barskhet, krumm och bredbent i gången, sin framtoning som surkart, lynnig och kolerisk bär hon givetvis upp hela iscensättningen. Inte en stavelse blir fel, varje replik sitter som var den helt förankrad hos henne inifrån och ut. En tolkning av Kung Lear-gestalten kan gärna inte bli bättre än den här.

Förutsättningarna för det hela finns självfallet hos regissören, Linus Tunström, i hans fantasi, rika bildspråk, känsla för scenrummets möjligheter och utpräglade färgseende. När han anställdes för tre mandatperioder sedan skrev jag, att Uppsalas bästa politiker sitter i teaterstyrelsen. Det har knappast funnits anledning att revidera detta påstående under de här åren. Det här är den sista uppsättningen Tunström gör i sitt ämbete. Hans fortsatta gärning blir förlagd till Stockholms stadsteater. Det är trösterikt att veta att den är lätt att nå. Bara en halvtimmes resa bort.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

Översta bilden: Höjdpunkt. Marie Göranzons tolkning av Lear-gestalten överträffar det mesta. Foto: Micke Sandström