Konst, Them, Schinkel Pavillon, Berlin

Tom 26/7

En av Bonniers konsthalls hittills främsta utställningar hade minnet som tema och visades i konsthallen men även i en rad andra lokaler i Stockholm 2011. Med konstnärer som Cecilia Edefalk och Ann Böttcher var det väl sörjt för en mångsidig belysning av ämnet, och genom den geografiska spridningen fick själva museet som koncept i sin egenskap av minnesrum också en betydande röst i sammanhanget. Cecilia Edefalks ”samtal” med Strindberg i hans eget museum var ett inslag man inte glömmer. Även övriga deltagande konstnärer lämnade minnesvärda spår efter sig.

Särskilt gällde det sist nämnda för den polska konstnären Alina Szapocznikow (1926-1973) som med denna utställning introducerades på allvar i Sverige mer än 40 år efter sin död. Lite märkligt; Szapocznikow hör inte till kategorin bortglömda, förbisedda kvinnliga konstnärer. Tvärtom har hon efter sitt alltför korta liv kommit att få allt större uppmärksamhet i utställningar runt om i världen. Men Bonniers konsthalls stora satsning på hennes unika estetik blev för många ett uppvaknande och en omstörtande upplevelse av ett konstnärskap utöver de vanliga.

Hennes djärva sätt att med sin skulptur gestalta kvinnokroppen i dess många funktioner inklusive sexualitet var omstörtande. Att Szapocznikow också hade modet att ge form åt sina svåra upplevelser som koncentrationsfånge och senare cancerpatient lade ytterligare tyngd åt henne verk. Här rörde det sig om att ta begreppet minne på största allvar, vare sig handlade om angenäma eller smärtsamma kroppsliga upplevelser. Szapocznikow bevisade i sina verk att kroppen verkligen är minneskonstens kanske främsta aktör.

Nu återser jag verk av denna konstnär i en liten utställning i Schinkel Pavillon i Berlin där man fört samman ett antal verk av hennes hand med några andra kvinnliga konstnärer ur olika generationer som alla mer eller mindre explicit arbetar med kvinnokroppen som sitt material. Och precis som i Stockholmsutställningen har man i Berlin låtit Szapocznikow vara det nav kring vilket övriga verk kretsar. Med titeln Them är det en utpräglat feministisk utställning där fokus ligger på kvinnokroppen. Det är ett koncept som givetvis stämmer väl med utställningens huvudperson vars stora konstnärliga bredd dock begränsas något med detta lite snäva perspektiv. Samma genomslagskraft som fanns i Stockholmutställningen får Szapocznikows verk inte i denna tematiska form. Dessutom är det färre verk som ryms i utställningen. Här har hon samtalspartner som Sarah Lucas, vars verk Bunny Gets Smookered är så frekvent visad i sammanhang som detta att man knappt längre förmår se dess feministiska radikalitet. Kvinnan som möbel är Lucas geniala sätt att synliggöra sitt feministiska koncept.

Carolee Schneemann (f 1939) har vid det här laget nästan ikonstatus, och visst fyller hennes film Meat Joy från 1964 sin plats i sammanhanget. När den gjordes var flera av de andra medverkande konstnärerna ännu inte födda. Bland dessa 80-talister är det Aleksandra Domanovi´cs bidrag som lämna starkaste spår. Hennes skulpturserie SOHO Substances of Human Origin har referenser till s k Belgrad hands, artificiella proteser. Jag kommer att tänka på den österrikiske konstnären Markus Schinwald, just nu aktuell med sin stora utställning på Magasin III I Stockholm. Schinwald konstruerar liknande ”kroppsdelar”, men givetvis inte ur ett feministiskt perspektiv som hos Dumanovic. I Berlin får verket tveklöst en särskild utmanande styrka genom utställningskonceptet.

Utställningen är också i sin helhet framför allt intressant som koncept, särskilt som den fått en scenisk gestaltning som i sig är ett medvetet formulerat konstverk med Szapocznikows verk som centralpunkt kring vilka de övriga bidragen placerats inom en amorf konstruktion med stark kroppslighet. Det är inte särskilt vanligt att utställningar blir så medvetet arkitektoniskt uppbyggda som en kroppslig, organisk helhet i sig denna, ett verk av curatorn Nina Pohl. Genom denna gestaltning av själva utställningen får de sammanlagt 16 verken av de 7 konstnärerna en större tyngd än de var för sig egentligen skulle kunna förmedla.

Cristina Karlstam