Att det pågår ett intensivt och ofta högklassigt konstliv runt om i landet är ingen nyhet för den som har annan postadress än Stockholm. Ändå är det nästan en sensation när det visar sig att 2018 års Modernautställning huvudsakligen innehåller konst skapad av människor långt från huvudstaden. Över huvud taget tycks denna den fjärde upplagan av projektet lyckas vända upp och ner på flera vedertagna begrepp som centrum och periferi, samtidigt som den med nästan demonstrativ tydlighet avslöjar hur befängda diskussioner  är  om vad svenskhet är, hur nationen Sverige ska avgränsas från resten av världen. Bara en handfull av de medverkande konstnärerna visar sig ha den svenska huvudstaden som födelseort. Andra är födda i Syrien, Turkiet, Uddevalla, Uppsala, Zagreb eller Umeå för att bara nämna några angivna orter. I den utmärkta publikation som museet ger ut i samarbete med Jaspis läser jag det som kan sägas vara de båda curatorernas programförklaring:

”I stället för en exposé över de mest tongivande konstnärskapen i Sverige just nu, började vi tänka på utställningen som en möjlighet att genom konsten betrakta det svenska samhället – dess historia, samtid och förhållande till omvärlden”.

Den utställning som nu finns i fysisk gestalt på Skeppsholmen i Stockholm får nog sägas ha genomfört denna programförklaring med utmärkt resultat.

Titeln på årets Modernautställning, Med framtiden bakom oss, skulle kunna misstolkas som en dystopisk beskrivning av hur de utvalda konstnärerna uppfattar sin samtid och i sin konst speglar denna verklighetsbild. Nu visar det sig i stället vara så att curatorsduon syftar på ett andinskt sätt att se på tiden, nämligen att vi färdas med ryggen mot framtiden, medvetna om gårdagens erfarenheter som grunden för vår verklighetsuppfattning. Visst finns det exempel i utställningen som kan tolkas som samhällskritisk uppgivenhet och maktlöshet. Men det är inte sådana känslor som dominerar den här utställningen utan snarare förhoppningar och drömmar om ett annat sätt att se på verkligheten än dagens uppdrivna hetsiga tempo. Att färdas framåt med ryggen mot det ovissa skulle kunna tolkas som en varsam protest med tilltro till en bättre och mänskligare tillvaro än den vi upplever i nuet. Att frågor som har med miljö och med mänsklig samlevnad, genus och integration ingår i konceptet känns naturligt.

Det som gör den här utställningen annorlunda är att man så tydligt att går utanför vad som kunde benämnas kanon i valet av konstnärer och verk. Det innebär bland annat att konstnären Sven X-et Erixsons målning av asylsökande från 1945 känns märkligt samtida; valet av X-ets målning ser jag som en mycket åskådlig tillämpning av det andinska tidsbegreppet. Varför skulle inte en målning tillkommen på 1900-talet kunna vara ett tidsaktuellt bidrag i en utställning 2018 om vi för oss framåt med ryggen vänd mot framtiden? På liknande sätt vänder flera av de utställda verken på begrepp som tagits för givna och bidrar därmed till en förnyad bild av det vidgade fält som man gärna talar och om som i vidaste mening kan sägas vara ”svenskt” och dagsaktuellt.

Cora # 54 finns ute i butik nu, eller varför inte prenumerera?

Låt mig nämna ett par exempel på ett okonventionellturval verk.  Varje år utses fem kvinnliga stipendiater från landets konsthögskolor av en jury som förvaltar konstnären och Uppsala-Ekebykeramikern Anna-Lisa Thomsons stipendiefond. De utvalda konststudenterna får utöver en penningsumma också en gemensam utställning på Uppsala konstmuseum, en utställning som alltså ofta visa verk av unga blivande konstnärer som med all säkerhet kommer att höra talas om sig. Utställningen uppmärksammas sällan eller aldrig utanför Uppsalas gränser. Nu ser jag hur en av dessa stipendiater, Ida Persson från Ystad som fick stipendiet 2014, är en av de medverkande i årets Modernautställning.  Den som genom åren har sett Thomsonstipendiaternas utställningar inser att det ofta är morgondagens viktiga konstnärskap som tagit sin början i ”periferin” Uppsala, 8 mil från huvudstaden.

Hade man för övrigt stannat till i Uppsala (eller Moskva!)  kunde man med fördel ha involverat den rysk-svenska konstnären Natasha Dahnberg bland utställarna. Liknande betydelsefulla konstnärskap kunde säkert nämnas från  flera andra orter i det svenska samhället.

Från Eskilstuna, en annan konstarena i periferin, kommer konstnären Knutte Wester, välbekant för flera offentliga verk på olika platser, dock inte i Stockholm. I Örebro liksom i hans hemstad är han representerad med skulpturer i det offentliga rummet. Och i Uppsala står hans skulptur Pojke med vingar i stadens akademiska hjärta, Carolinaparken. Pojke med vingar är en liten Ikarosgestalt och ett tänkvärt litet mästerverk av den socialt medvetne konstnären. Nu deltar Knutte Wester med en djupt berörande video där en liten flyktingpojke visar den osynliga gräns som han lärt sig att inte överskrida om han inte vill riskera utvisning.

Ida Persons kraftfulla måleri och Knutte Westers film är två exempel på konstverk i den nya Modernautställningen som med all sannolikhet kommit med därför att de båda curatorerna gått nya vägar med ryggen mot framtiden och inte låtit sig bländas av den vedertagna strålkastarbelysningen. Att man även tagit med representanter från den vanligtvis upplysta scenen ser jag inte som en eftergift; konstnärer som Eva Mag, Christine Ödlund eller curatorsfavoriten Brita Marakatt-Labba är med i kraft av sina konstnärskaps bärighet, inte sin berömmelse eller plats i konsthierarkin.

Det finns ett litet mått av instrumentell konstsyn i några av publikationens texter, som om man menar att konsten skulle kunna och ha som uppgift att  påverka och förbättra samhället. Men sådana tankar kan man bortse ifrån. Det allra mesta av det som visas i Modernautställningen är konst i sin egen rätt. Eventuella andra goda konsekvenser av verken än de estetiska får möjligen betraktas som bonuspoäng.

Till sist måste ännu en konstnär nämnas. Det är Muhammad Ali från Malikiyah som visar fantastiska bläckteckningar och en drabbande video som en upptakt till hela utställningen. Våren 2016 flydde Muhammad Ali efter fem år av krig i sitt hemland över Medelhavet till Sverige. Nu bidrar han till en av de allra bästa utställningar jag sett på Moderna Museet i Sverige på länge.

Cristina Karlstam

 

Konst

Modernautställningen 2018

Med framtiden bakom oss

Moderna Museet, Stockholm

Tom 6/1 2019

 

Översta bilden: Fanny Carinasdotter, Anja Örn och Tomas Örn, Att använda landskap, 2016 © Anja Örn, Thomas Örn och Fanny Carinasdotte