För 5: e gången översvämmas 750-årsfirande Örebros stadsrum, museer och gallerior av konst. Det är utställningen Open Art som med åren kommit att bli en verklig attraktion i staden. Open Art är Örebros egen biennal, det vill säga den återkommer vartannat år och överraskar stadens invånare och tillresta turister med en härlig blandning ofta både lekfulla och originella verk.
Örebro Open Art 2015, tom 6/9
Konceptet för denna i relation till världens alla biennaler lilla utställning är sympatiskt men inte helt riskfritt. Till Open Art söker man; om man sedan kommer att delta i evenemanget avgör slutligen en jury som ska se till att såväl mångfald och variation som kvalitet upprätthålls. Man säger sig vilja komma bort från det gängse biennalkonceptet med resande världsberömda konstnärer som går från biennal till biennal, utvalda av någon berömd curator för att ge glans och attraktionskraft åt varje evenemang. Risken med Örebrokonceptet är förstås att ett och annat mindre intressant bidrag slinker med i helheten, men den risken verkar för varje gång Open Art arrangerats ha blivit allt mindre. Juryn tycks göra ett bra arbete när man slutligen sållar bland de insända bidragen. Dessutom har man uppenbarligen upptäckt värdet av kända namn också i en liten biennal och bjudit in konstnärer som håller den internationella nivå man förväntar sig. Till och med en fläkt från biennalernas biennal, den i Venedig, har nått Örebro den här gången när man kan presentera ett omfattande verk av den kinesiske konstnären och regimkritikern Ai Weiwei som sitt stora dragplåster. Och Weiwei är inte ensam att representera den samtida kinesiska konsten: via Venedig fick arrangörerna kontakt med Cheng Dapeng som nu är en av den ganska stora grupp kinesiska konstnärer som slätter sin prägel på staden.
Men givetvis är det Ai Weiwei som är det stora affischnamnet i Open Art 2015. Extra aktuell har hans medverkan dessutom givetvis blivit när han just denna sommar återfått sitt sedan fyra år tillbaka indragna pass och för första gången på lika många år kunnat resa ut från Kina. Just nu befinner sig konstnären i Tyskland där hans lille son bor, och London lär bli nästa anhalt på Weiweis Europaresa. Just när jag skriver detta nås jag av beskedet att konstnären nu beviljats det sexmånadersvisum han sökt. I London öppnas i september en stor utställning av konstnären på Royal Academy of Arts, en utställning som han till skillnad från de senaste årens många internationella engagemang nu kommer att kunna besöka själv. När Ai Weiwei förra året hade en stor utställning, Evidence, i Berlin fanns hans verk där men själv kunde han alltså inte närvara. Detsamma har gällt alla de mindre och större utställningar han trots de kinesiska myndigheterna kunnat visa runt om i världen under alla dessa år av nationell ”husarrest”. Inte lär han trots den nyvunna friheten dyka upp i Örebro för att se sin stora utomhusinstallation, men att han är närvarande via sitt verk blir väldigt uppenbart när man vandrar Köpmangatan fram.
Det var när konstnären erbjöds en hel gata at disponera efter eget skön som Ai Weiwei blev intresserad av Örebrokonceptet och skapade sin stora installation Think different, 375 arbetaruniformer i olika färger som nu likt sydländska tvättstreck hänger mellan husen. Installationen sträcker sig från den lilla kulturmärkta baptistkyrkan Betel som ligger inklämd mellan gallerior och butiker i gatans början vid Våghustorget ända fram till Stortorget.
Think different är en ”typisk” Weiwei-istallation med sin fokus på individen och kollektivet ett genomgående ämne i hans konst som han varierat på en rad olika sätt genom åren. De tomma uniformerna representerar var och en en individ och utgör samtidigt ett i det socialistiska Kina typiskt kollektiv, Genom den relativt stora mängden av uniformer skapas den känsla av kollektiv som är typisk för den kinesiska ideologin, samtidigt som man påminna om att varje uniform måste ha burits av en enskild individ. Installationen är ett svåröverträffat blickfång i Örebro denna sommar. På utomhuskaféerna och serveringarna på gatan får gästerna så att säga konsten till livs på köpet. 375 tomma uniformer som blåser för vinden blir till ett slags påminnelse om individuell närvaro av 375 osynliga kineser.
Ai Weiwei är dock inte ensam om att skapa 2015 års Open Art. Hans landsman Cheng Dapeng har placert ett stort vitt monster Ao i vattnet som omger Örebros vackra gamla slott, vid Rådhuset har den tyska konstnären Ulrike Kessl klätt in fasaden med ett nät av olikfärgade strumpbyxor, betitlat Monument for Örebro, Alicia Martin, Spanien, har byggt en stor skulptur av böcker som Örebroarna har skänkt, och i Länsmuseet kan man bland mycket annat se en hel stadsmiljö uppbyggd av kex; Örebro var ju länge känd som kexstaden tills fabriken lades ner och verksamheten flyttades till Göteborg 1977. Nu ligger en söt kexdoft i museet där den kinesiske konstnären Song Dongs vark placerats. Där hittar man flera verk värda att nämnas, bland annat den kvinnliga kinesiska konstnären Yin Xiuzhens 14 meter långa minibuss, försedd med ett dragspelsliknanade hölje av tyg från familjens avlagda kläder. Verket kallas Collective Subonscious och har tidigare ställts ut i New York, där det väckt stort intresse.
I den nya gallerian Vågen, belägen vid det gamla Våghustorget, har många konstnärer beretts utrymme med stora installationer men även med videoverk. Annars är det främst i det öppna stadsrummet som man återfinner de intressanta verken; så gör evenemanget också skäl för sin titel: Open Art.
Att hitta en samlande tema bland all denna kont ter sig nästan omöjligt. Här deltar var och en med sitt budskap, och tveklöst blir det den här gången de kinesiska konstnärerna som främst sätter sim prägel på helheten. Att miljöhotet också kommenteras i Open Art 2015 är ganska naturligt. Den som gör det på roligaste sätt är den finländske konstnären Tapio Haapala, som placerat sin monumentala gröna borste W!, byggd av vattenslagar i Svartån i närheten av Slottet.
Open Arts femte upplaga har mycket att erbjuda den intresserade och den konstnärliga nivån lovar gott inför framtiden.
Cristina Karlstam