Uppsättningen på Stockholms stadsteater av Chris Lees pjäs Det kan du drömma om, Hilda tar bäring mot en tidsanda där verkligheten för det mesta överlistar människors livsmål och förhoppningar. Här ryms både mörka stråk och lättsamma tonfall i en av skådespelare och regissör känsligt framförd och i hög grad sevärd föreställning, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Rakel Wärmländer och Cecilia Frode representerar i sina roller Hilda och Kathryn två skilda förhållningssätt till vår samtid. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Lilla scenen: Det kan du drömma om, Hilda av Chris Lee. Översättning och regi: Sissela Kyle, scenografi och kostym: Charles Koroly, ljus: Sutoda, ljud: Lisa Norman, mask: Anna Olofsson. I rollerna: Rakel Wärmländer, Cecilia Frode, Yvonne Lombard, Sven Ahlström, Morten Løvstrøm Olsen, Lars Lind och Susan Taslimi.

Ingenting blir riktigt som man tänkt, heter det i Hjalmar Söderbergs Gertrud, som nu ges på Dramaten. Ungefär lika illa, om än från andra utgångspunkter, är det i Chris Lees pjäs Det kan du drömma om, Hilda, som ingår i repertoaren hos Stockholms stadsteater. Chris Lee är till börden irländare och vid sidan av författarskapet även verksam som socialarbetare. Han har tillhört den i omgångar som spjutspetsteater välrenommerade Royal Court i London. I sin dramatik tar han gärna bäring mot en tillvaro, där livsmålen och förhoppningarna ständigt gäckas av en inte särskilt skonsam verklighet. Ingenting blir riktigt som man har tänkt sig.

   Sissela Kyle har själv översatt och står också för regin i den här uppsättningen. Resultatet är ett relations- och själsdrama i det lilla formatet. Samtidigt har det blivit en föreställning, som tar djupa andetag i dagens av coola ideal präglade värld. Pjäsen innehåller en rad rapporter från sådana tillstånd. Hela tiden är där nära till erfarenheter man gärna tänker sig är hämtade från Chris Lees yrkesvardag. På ett mera övergripande plan finns frågor som har med skuld, rättvisa och ensamheten i samhället att göra.

   Charles Korolys scenografi med modeller av hus i bröst- eller midjehöjd förstärker intrycket att det är pjäsens rent mänskliga nivå som står i förgrunden. Skådespelarna kryssar sig fram som genom en labyrint. För rollerna som de gestaltar har livets framfart mer eller mindre hakat upp sig i snubbelupplevelser, med akut risk att allt skall gå över styr. Det gör det också i några av fallen. Mycket handlar även om verklighetsflykt. I de bägge huvudpersonernas fall, Hilda och Kathryn, kommer två olika sätt till uttryck att bemästra tomheten, ledan och avsaknaden av innehåll och mening, det som är pjäsens allra viktigaste spörsmål.

   För Cecilia Frodes Kathryn är drivkraften friheten och oberoendet från ett kvävande äktenskap. Rakel Wärmländer, som gör Hilda, söker snarare efter ett socialt sammanhang och en alternativ trygghet till den av maktbehov styrda och vårdkrävande mamma som hittills avgjort ett hennes vingklippta liv. Yvonne Lombard tar ut svängarna i sin mammaroll i vad som närmast är en karikatyr över någon som lägger beslag på det mesta syret för egen del. Ömsintheten punkterar dock huvuddelen av kraften i denna matriarkatsatir. Dessutom betonar Lombard de uttryck i sina repliker som brukar betecknas som vulgära i ordlistan, så att ingen behöver tveka om hur roligt hon själv har när hon uttalar dem. Den förtjusningen delar publiken utan prut.

Sven Ahlström, Rakel Wärmländer, Yvonne Lombard och Cecilia Frode i en av föreställningens scener. Foto: Petra Hellberg

   Över huvud taget förmedlar åtskilligt i föreställningen intrycket av att svårigheterna för regissören i första hand varit att strama åt, så att alltsammans inte far till väders i alltför lättsamma tonfall. Det trots att det för pjäsen över lag är de begränsade horisonterna som gäller. Och att rollerna för det mesta är märkta av känslomässigt underskott och utkastade till de själens utmarker där förmågan att hålla ihop det egna jaget kommer i gungning. Av dem är Susan Taslimis Gloria den kanske mest utsatta, när hon vacklar omkring som en osalig ande och enbart genom sin vägran till medicinering kan känna att hon finns. Morten Løvstrøm Olsen gör en Colin, vars sexualfixering i en känsligt fångad rolltolkning markerar en liknande mekanism hos någon, som är på väg att gå sönder inifrån.

   För Sven Ahlströms Nigel, make till Kathryn, växer desperationen ju mera hustrun hävdar sina skilsmässoplaner. Hos Nigel är det en hel tillvaro som till slut vacklar, medan han riktar all aggressivitet mot sig själv. Ingenstans tydligare än här får en tidsanda genomslag, där utgångspunkten är en nyck eller en eftergift åt en impuls utan motivering eller mening. Inte stort mycket bättre går det för Cecilia Frode som hans maka. Även om dramatikern Chris Lee hjälper till med en förklaring, när han hänvisar till Kathryns modershat, bortträngt och därför riktat åt fel håll, som en anledning till hennes alkoholism. Det finns en gåtfullhet i Cecilia Frodes rolltolkning som gör den allt annat än entydig.

   Då är i stället Rakel Wärmländers Hilda enklare att greppa i sin livsnära och empatiska utstrålning. Oegennyttan har dock ett högt pris med ett eget liv som får stå på undantag. Det finns en hel del av kamouflerad men ändå hörbar sorg hos denna Hilda som får vara slaskhink åt mammans hullingförsedda älskvärdheter. Den försoning mellan de bägge som antyds mot slutet är väl kanske inte alltigenom övertygande. Om det är en idealbild av en mamma som aldrig funnits eller dennas verkliga motsvarighet som utlöser saknaden, är en fråga vars svar nog får sökas annanstans än i den här föreställningen. Säkert är dock att Wärmländer med sin mentalsköterska Hilda gör ett slagkraftigt inlägga i den aktuella dagsdebatten, när hon efterlyser högre löner för den kår hon representerar. Det är de överordnades svar som fått bestämma titeln för pjäsen i dess svenska översättning.

   Uppsättningens scenspråk knyter an såväl till den groteska teatertraditionen som till en absurdistisk spelstil och rymmer även inslag som kommer en dokumentär nära. Med Lars Linds närvaro som ett slags skuggfigur, där han gör en porträttlik Leonard Cohen och med inspelningar av den senares ballader, blir även dennes av svårmod vibrerande röst en viktig del av framförandet. Med den har nog Sissela Kyle träffat rätt, om hon vill hitta en stämton som passar i dagens snöda värld.

Bo-Ingvar Kollberg