Iskall kroppskonst med hetta

Ett ensamt isblock, belyst av en spotlight, är den enda rekvisitan i dansprojektet K.R.O.P.P:s föreställning på temat Iskallt. Platsen är Uppsalas konserthus, vars mindre, intima sal C ger plats åt en serie föreställningar av samtida danskonst i den mindre skalan.

Det är bilder från Arktis och Himalaya bland annat och Cristina Karlstam konstaterar att naturen i all sin tysta suveränitet är mäktigare än människans alla försök att ta herraväldet över den.

 The Snow Grouse av Rosula Blanc

Förkortningen K.R.O.P.P. står för Koreografi, Rörelse, Omåttlighet, Passion och Projekt, vilket också är några av de centrala grundpelarna i den speciella dansform som företräds av projektets konstnärliga ledare och curator, Butohdansaren SU-EN. Det handlar om en estetik som sätter den mänskliga kroppen i absolut fokus. K.R.O.P.P. förmedlar danskonst präglad av ett intimare format än de gängse, med utrymme för experiment, improvisation och installationer. Varje kväll har ett bestämt tema, och programmen omfattar ofta även föreläsningar, samtal och film.

 Den här kvällen hade SU-EN samlat den schweiziska koreografen och dansaren Rosula Blanc, koreografen och dansaren Efva Lilja och Butohdansaren KAI-EN till en helafton på temat Iskallt. Tanken var att undersöka och i konstnärlig form gestalta vad den mänskliga kroppen och det mänskliga psyket förmår att uthärda av grundläggande utmaningar som extrem kyla, hetta, hunger, och den här gången således den arktiska kylan. Det småsnåla vintervädret i ett kvällsmörkt Uppsala kändes plötsligt som en ganska uthärdlig kuliss till den verkliga kylan som i film, föredrag och dans gestaltades på scenen nästan fysiskt kännbart.

Rosula Blancs film är inspelad på Himalaya vid 4000 meters höjd där hon utförde sin ganska återhållna dans Snow Grouse. Rörelseschemat är starkt reducerat och det var snarare den kroppsliga närvaron i det isiga landskapet som skapade den stämning som spred sig i lokalen. För snöripan, som gett dansen dess titel, är detta landskap den naturliga miljön, men för människan handlar det om utmaningar till bristningsgränsen, både när det gäller kylan och andningen. Rosula Blanc illustrerade också med emfas svårigheterna, samtidigt som det kalla landskapets skönhet hyllades i filmen.

Efva Lilja “En dans på Arktis is”

Dansaren och koreografen Efva Lilja svarade för kvällens kanske mest fascinerade inslag när hon i bild och ord beskrev sitt två månader långa deltagande i isbrytaren Odens forskningsresa till Arktis. Som ensam konstnär bland mängder av forskare och besättningsmän upplevde Eva Lilja den strapatsrika resan i Arktis is och den ofattbara kylan, skönheten i det arktiska landskapet med luften mättad av gnistrande iskristaller. För Efva Lilja blev resan en milstolpe i hennes konstnärliga utveckling, berättade hon. Tid finns inte, tid är en konstruktion, slog hon fast i sin fascinerande redovisning i ord, bild och rörelse.

Frost av KAI-EN

Kvällen avslutades med en suggestiv dans av SU-EN-eleven KAI-EN, numera självständigt arbetade butohkonstnär. Här framfördes hennes verk Frost, och nu kom den isiga rekvisitan till användning när dansaren med butohdansens typiska vacklande, tvekande, kantiga, långsamma rörelser närmade sig scenens centrum och därmed danskonstens absoluta klimax där orden omåttlighet och passion i programtiteln får sin fysiska, mycket kroppsliga gestaltning. Buthodansarna hämtar rörelsen och passionen inifrån sina kroppar, och med ljudförstärkning i form av klirrande is ökade föreställningen i kraft och koncentration, lade till tysta skrik ur dansarens öppnade mun och sökte befrielse ur den förlamande kylan via fruktlösa hammarslag i det glänsande isblocket, som i stort sett förblev intakt.

Att naturen i all sin tysta suveränitet är mäktigare än människans alla försök att ta herraväldet och tämja de naturliga krafterna visades med emfas denna konstnärligt laddade föreställning.

Nästa K.R.O.P.P.-föreställning ges i samma lokaler den 8 april, då med Tiden som tema.

Cristina Karlstam