Jeppe Heins utforskande av lyckobegreppet får besökaren att börja utforska sitt inre, anser Cristina Karlstam som recenserat utställningen på Bonniers konsthall för Cora.

Konst

Ett leende till dig, Jeppe Hein

Bonniers konsthall, Stockholm

Tom 28/7

Första gången jag såg den danske konstnären Jeppe Heins interaktiva skulptur/installation Light pavilion var sensommaren 2012. Platsen var Kunsthalle Wien i imponerande Museumsquartier. Där pågick hela sommaren utställningen Cirkus, som ett parallellt universum, och Heins ljuspaviljong var ett av många spektakulära inslag på temat. Många bidrag hade clownen som motiv, bland dem Roni Horn, vars sensibla, suveräna clownporträtt i akvarell täckte en hel vägg. Heins ljuspaviljong såg till en början mest ut som ett cluster av hängande glödlampor; det var först när någon besökare satte sig på motionscykeln intill och genom att trampa alstrade den energi som krävdes som verket började leva och växa ut till det som titeln anger: en paviljong av ljus. Uppmärksamheten riktades huvudsakligen mot den tekniska lösningen, mindre mot verkets idéinnehåll.

Jeppe Hein, Light Pavilion I (Ljuspaviljong I), 2009. Foto: Per Kristiansen 

När jag nu återser verket i Bonniers konsthalls nya utställning Ett leende till dig är det i en helt annan kontext än i Wien. Där var Hein en av många internationellt kända konstnärer som med sina arbeten visualiserade och för den delen även problematiserade temat, livet som en cirkus, eller cirkusen som metafor för livet. Det var en lättsam, infallsrik och bitvis mycket underhållande utställning som dock inte saknade mörkare undertoner. Precis som cirkusikonen framför andra, Clownen, var hela utställningen en uppvisning som lockade till skratt, ett skratt som dock gärna fastnade i halsen och rent av avlöstes av tårar. Tragikomiken var utställningens dova underton, men ytan var lättsam, ljus och glad.

Hos Bonniers är Jeppe Hein ensam herre på täppan, eftersom han ingår i konsthallens framgångsrika serie av inbjudna gästkonstnärer. Det betyder att man här har möjlighet att se både äldre Heinverk och alldeles nyproducerade, specifikt för konsthallen och för den här utställningen producerade arbeten. Men det betyder också att konceptet är ett annat än det österrikiska. 

Jeppe Hein.Two-Way Mirror Mobile (Dubbelsidig spegelmobil), 2011. Breathing Watelcoulor (Andningsakvareller), 2012.  Foto: Per Kristiansen

I Stockholm är temat något så till synes enkelt och nästan banalt som ordet Lycka; konstnären frågar sig själv och sin publik: vad är lycka? Hur doftar lycka? Hur smakar den? Det visar sig dock ganska omedelbart att lycka i Heins version är allt annat än bara lustiga slapsticks som han annars gjort sig känd som skapare av med museibänkar som börjar vandra över golvet när man sätter sig för en stunds vila eller den rykande sittplats som ingår i Bonnierutställningen. Den väggtäckande spegel som när betraktaren närmar sig börjar vibrera och gör spegelbilden osäker, får i det nya konceptet en delvis annan betydelse än den haft i tidigare utställningssammanhang. 

Och detta gäller definitivt även just ljuspaviljongen, som här blir ett värmande, lysande rum, i och för sig bräckligt och helt beroende av en medbesökares energiska trampande på motionscykeln, men ändå mycket mer än den lustiga ”cirkuskonst” jag såg i Wien. I Stockholmsutställningen är paviljongen ett sakralt rum där jag som medagerande tvingas vända uppmärksamheten inåt. Och inför den vibrerande spegeln drabbas jag av en obehaglig osäkerhet: var finns mina konturer, det vill säga vem är jag? Identiteten ifrågasätts handgripligen. Visst har jag känt liknande osäkerhet vid tidigare möten med Heins spegel, men inte så explicit som här.

Skälet till denna förändring och till denna förskjutning och fördjupning av Jeppe Heins konstnärskap är det faktum att den flitige konstnären genomgått en period av depression och utbrändhet som framtvingat en omprövning av såväl liv som konstnärskap. Nu ska inte detta faktum överdrivas; Jeppe Hein är fortfarande den Jeppe Hein som konstvärlden lärt känna med vilda upptåg, halsbrytande installationer och dråpliga överraskningar på sin agenda. Men här finns också ett helt annat allvar och en nyorientering mot österländsk vishet och zenbuddistisk mystik som i utställningen framför allt tagit sig uttryck i form av installationen Bana av frekvenser. Ett klingande ljudlandskap, skapat genom i uppbyggda bågar transporterade klot som när de träffar utplacerade buddhistiska böneskålar låter hela konsthallen ljuda av en närmast eterisk klangvärld. I en av utställningssalarna har konstnären dessutom oplacerat inte mindre än 912 små akvareller, hans personliga ”dagboksanteckningar” från depressionstiden. Det är ett naket utlämnande dokument som här erbjuds utställningsbesökarna med en imponerande generositet.

Jeppe Hein, Path of Frequencies (Bana av frekvenser), 2013. Detail/detalj Foto: Per Kristiansen

De vackra mässingsskålarna på sina upphöjda ställningar blir som tysta offerkärl som då och då, när en utställningsbesökare närmar sig, ger ifrån sig den vackra klangen. Men även i sin tysta gestaltning väcker de hos betraktaren en känsla av stillhet och andlighet. Omgivna av alla de små akvarellerna bildar de ett nästan sakralt rum mitt i utställningen.

Ett annat gestaltningssätt som Hein brukar med förnyad innebörd och fördjupad betydelse är alltså speglarna, några utformade som en mobil, placerad i konsthallens så kallade Spetsen där de utgör en hommage till Alexander Calder. Andra speglar osäkrar besökarens rums-och identitetsuppfattning genom att rotera med en hela tiden förändrad rumsbild som resultat. Ytterligare speglar är försedda med konstnärens sentenser i neonskrift. Det är enkla, raka budskap och påståenden som i sin undertext rymmer livskunskap och förvärvade insikter, avsedda att försätta besökarna i ett meditativt eller åtminstone eftertänksamt tillstånd. You are right here now, You don´t have to be perfect to be here eller frågan Are you really happy, dock utan frågetecken (och alltså inte efterfrågande något svar, utan snarare eftertanke).

Och så är det de båda kanske minst iögonenfallande verken som i sin enkelhet nästan är de som tillsammans med de sjungande böneskålarna fungerar allra bäst: de blå andningsakvarellerna (målade på en utandning) i Spetsen och den lite undanskymt placerade glasbubblan med en liten svävande fjäder med titeln Nästan ingenting.

Nästan ingenting; kanske är det just sådana verk och sådana titlar som kommer allra närmast de insikter som konstnären gjort under sin mörkerresa där ljuset från ett annorlunda levnads- och tänkesätt än vårt västerländska till sist skingrat mörkret. Till sin form är de, mitt i sitt allvar, omisskännliga Heinverk, lekfulla, överraskande och tveklöst humoristiska. Dessutom har Hein låtit måla konsthallens alla väggar i olika nyanser, tillämpande Goethes färglära, ett förhållande som ytterligare understryker utställningskonceptets bärande idé. Däri ingår även märkliga stänkmålningar, utförda som performance med de vackra böneskålarna som redskap. När de med färg fyllda kärlen vidrörs börjar de vibrera och sprider färgen i cirkulära former på underlaget.

Jag går till sist in mellan de hängande glödlamporna i ljuspaviljongen medan en annan besökare trampar igång verket. Är jag verkligen lycklig, tänker jag när jag står omgiven av det växande ljusrummet. Och känner att just där, just då är jag faktiskt det. Lycklig. Mitt i konsten. 

Och jag behöver inte alls vara perfekt för att vara där, det har jag konstnärens ord på. I neonskrift.

Om några veckor (19/5) öppnar Wanås konst i Skåne sommarens utställningar, där Jeppe Heins Ett leende till dig kommer att spela en central roll. Och där stannar utställningen ända till början av hösten, i en annan miljö och med ett delvis annat koncept. Helt säkert också den värd ett besök.

                                                                                Cristina Karlstam