Kanadensiska Janet Cardiffs installation The Forty Part Motet från 2001 håller fortfarande ställningen som ett av samtidskonstens främsta ljudkonstverk, skriver Cristina Karlstam. Nu visas verket på Historiska museet i Stockholm.

The Forty Parts Motet kommer att stanna i Historiska museets sal till 3 mars nästa år. 

Ljudkonst är just nu högaktuellt; Bonniers konsthalls höstutställning Mer än ljud är bara ett exempel. (Se Cristina Karlstams recension Ljudande konstlandskap här på Coras hemsida).

I en tid då konsten mer och mer fjärmar sig från objektet till förmån för konceptet blir det objektlösa ljudet ett alltmer använt material. En av pionjärerna inom ljudkonsten är den kanadensiska konstnären Janet Cardiff. Vid 2001 års konstbiennal i Venedig intog hennes och maken och kollegan George Bures Millers verk Paradise Institute en central plats. Besökarna fick finna sig i att köa länge för att komma in i den lilla biograf som byggts upp i den kanadensiska paviljongen i Giardini. Väl inne kunde man i biomörkret tycka sig höra bänkgrannarnas viskningar om allt mellan himmel och jord, vardagliga trivialiteter eller mer seriösa samtal som tycktes komma bakifrån, framifrån eller från sidorna. Verket skapade effektfullt illusionen av ett verkligt biobesök med osynlig publik.

Janet Cardiff och Bures Miller har sedan framgångsrikt fortsatt sin konstnärliga verksamhet med världsvida utställningar och prestigefyllda priser. 20011 belönades paret

Besökare lyssnar på verket

med Käthe Kollwitzpriset. (Se artikel i Cora nr 26/2011). I Konstakademiens lokaler vid Pariserplatz i Berlin visades ett flertal av parets kända verk i den utställning som är en del av det årligen utdelade priset. Verk som redan blivit klassiker, liksom nyskapade, några med ljudet som en viktig beståndsdel, kunde några veckor upplevas i Berlin.

Att Historiska museet i Stockholm nu lyckats få Janet Cardiffs magnifika ljudinstallation The Forty Parts Motet är naturligtvis en seger. Verkets placering i Gotiska hallen där medeltida kyrkokonst fyller väggarna, är närmats perfekt. Med de 40 högtalarna placerade i en oval i rummet, som till sin form har stora likheter med ett kyrkorum, möter den brittiske tonsättaren Thomas Tallis (1505-1585) musik sin samtids bildmässiga uttryck i form av altarskåp och krucifix. Och med Cardiffs verk byggs osynliga broar mellan den medeltida musik- och konstskatten och dagens besökare som rör sig fritt mellan de utplacerade högtalarna som vore de en del av den fyrstämmiga sång som med enskilda röster strömmar ut i rummet i ett djupt berörande polyfont verk. Och i rummet byggs samtidigt en osynlig men ytterst märkbar ”katedral” av klang och de raka, välklingande rösterna. 

Man kan välja att stå mitt i rummet och översköljas av musikens helhet eller at röra sig mellan de olika högtalargrupperna och urskilja enskilda röster, från de ljusa sopranernas höga lägen till basstämmornas varma botten. Det är en musik- och konstupplevelse som fullständigt behärskar rummet, men som måste avlyssnas med lika fullständig koncentration. Tyvärr har vår tids missbruk av musik som bakgrundsljud en tendens att skapa en distraherad publik som inte klarar av denna absoluta tystnad och koncentration utan låter sången ur högtalarna ibland bli just bakgrundsljud. Det är inte bara respektlöst mot konstnären utan kanske främst ett tecken på ett trist tidsfenomen. Att visa konst i lokaler och sammanhang där den vanligtvis inte hör hemma ställer särskilda krav på de ansvariga.

Cristina Karlstam