Höstsonat för vår tid

Gunilla Röör gör en magnifik Charlotte i en för vår tid anpassad uppsättning av Ingmar Bergmans Höstsonaten på Stockholms stadsteater, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Gunilla Röör som Charlotte och Kirsti Stubø i rollen som Eva i uppsättningen på Klarascenen av Ingmar Bergmans Höstsonaten. Foto: Petra Hellberg

 Scenkonst

Stockholms stadsteater, Klarascenen: Höstsonaten av Ingmar Bergman. Regi: Åsa Melldahl, scenografi. Lars Östbergh, kostym: Annsofi Nyberg, ljus: Sutoda, ljud: Håkan Åslund och Michael Breschi, mask: Johanna Ruben, dramaturg: Mia Törnqvist. I rollerna: Gunilla Röör, Kirsti Stubø, Christer Fant och Rakel Wärmländer.

 Språket som förmedlare av dubbla budskap, orden som döljer mera än de avslöjar. Stockholms stadsteater är först ut i teaterhösten med en uppsättning av Ingmar Bergmans ”Höstsonaten”. Regisserar gör Åsa Melldahl och hon har skapat en föreställning där scengolvet gungar under skådespelarna. I varje fall före paus där allt som finns av konfrontationer och mänskliga känslor släpps på och far som ljungande blixtar genom luften. Det är familjedramatik på högsta nivå. Strindberg står som fadder till uppsättningen, både bildligt och bokstavligt. Det senare genom hans porträtt på den etsning av Edward Munch som placerats strategiskt i fondens högra övre hörn. Självfallet betyder det också att Lars Norén har varit med och dragit sitt strå till stacken. Och Gunilla Röör i rollen som konsertpianisten och supermamman Charlotte visar allt mer, för varje ny uppsättning hon är med i, vem bland dagens skådespelare det är som axlat Margaretha Krooks fallna mantel. Att Bergmans kristet färgade tänkande om skuld och förlåtelse inte får så mycket att säga till om i den här tolkningen, må så vara. Intresset för vår gamla statsbärande religion är inte längre på topp. Fast man kan förstås fråga sig hur mycket kunskaper som finns hos gemene man om innehållet i de alternativ som trängt fram i stället.

   Samtidigt är det frågan om en ordens teater med merparten utformad som längre monologer. Det mesta handlar om oförlösta beroenden och bindningar av tidigt datum i rollernas liv, konflikter som aldrig kommit upp till ytan. Om en surdeg som tillåtits verka i det fördolda och varit mer eller mindre avgörande för vilken vändning respektive liv sedan tagit. Mötet mellan Charlotte och hennes döttrar Eva och Helena utvecklas på så sätt till uppgörelser och en rättegång där anklagelserna haglar. Allra bäst

Gunilla Röör gör den syrekrävande modern Charlotte och Kirsti Stubø hennes dotter Eva i uppsättningen av Höstsonaten. Foto: Petra Hellberg

fungerar Åsa Melldahls läsning så länge Gunilla Röör anger takten. Temperaturen i föreställningen planas efter hand ut och i den mera lågmälda andra akten, efter paus, påverkas dessvärre även hörbarheten av ett medvetet försiktigt tillvägagångssätt. Här är det Kirsti Stubøs Eva som vänder ut och in på sitt liv med företrädesvis intellektuella medel. Men samtidigt blir också textens allra mörkaste stråk synliga, när Helenas sjukdom framställs som en psykosomatisk reaktion på hela familjedramat som sådant. Man kommer att tänka på RD Laing och dennes tankar om den dysfunktionella familjens behov av en syndabok och symtombärare.

   Sällan har väl begreppet härskarteknik fått en mera könsöverskridande innebörd som här, när Gunilla Röör sätter makten i högsätet i sin gestaltning av mamma Charlotte. Hennes ankomst efter sju års bortavaro till scenografen Lars Östberghs fridfulla norska prästgård blir den tändande gnistan. Rädslan för beröring har en både en verbal och en fysisk motsvarighet. Här är alla kontakter försedda med finstilta förbehåll. Kramar utförda med en av de egna armarna bakom ryggen visar hur halvhjärtade mötena blir. Kontaktlösheten och främlingskapet är det kanske mest iögonenfallande. Väskor i famnen som stötdämpare markerar avstånd mot alltför lättviktig intimitet. Charlottes misstro mot allt och alla blir en av förklaringsgrunderna. Annat i den vägen uppstår, när hon visar sig hellre hålla en föreläsning om Chopin, än att låta lärdomarna från hans pianosonater lämna några känslomässiga blottor,

   Gunilla Röör spelar ut med sin scenpersonlighets hela rika register. Det finns grace och tyngd på samma gång i ett kroppsspråk som sträcker sig från tvetydiga tonfall, minspel med dubbla bottnar, röstlägen som skär falskt och visar att det är motsatsen som gäller. Med ett samvete av det rymligare slaget. Känslokasten växlar mellan hat och att gå med håven till flärdfullhet, koketteri och fåfänga. Rollen som Charlotte bär alltigenom Gunilla Röörs signatur. Vid de tillfällen då hon får upp farten rejält är det inte utan att roll och skådespelare går skilda vägar som har rollistan flera aktörer än de angivna. För så vitt Kirsti Stubø Eva med sitt självförakt och sin bräckliga självbild inte drabbas av Charlottes projektiva identifikation. Då får den utsedda vara beredd att axla en tyngd och plåga, som den som har initiativet inte vill kännas vid hos sig själv. Det är en magnifik prestation från Röörs sida och den manipulerade har inte mycket att sätta mot.

   Annat i pjäsen som också får stort utrymme är känslorna av svek, som flyter omkring och låser fast de medverkande. Uppdelningen i dem som har makt och vilka som är underlydande hör till det auktoritära umgängesmönstret. Sorgen efter den drunknade fyraåringen Erik är ett öppet sår, som åtminstone vad gäller Eva, aldrig har läkt. I sina genomslag är kärlekstemat försett med flera förbehåll. För Christer Fant i rollen som den kuschade prästen Viktor handlar det mest om en uppgivenhet, till nöds sammanhållen av en stoisk attityd. Charlottes sömnproblem blir några av uppsättningens mest talande pusselbitar. Rakel Wärmländer i rollen den handikappade dottern Helen spelar skugga till Eva, men har också uppgiften som en påtaglig furie och hämnare, när hon ger sig till känna i de andras mardrömmar. Rakel Wärmländers uppenbarelse i slutet på första akten med ögonen ut mot publiken får en interaktiv innebörd.

   Kirsti Stubøs Eva är Charlottes motspelare med uppgift att väga upp den andra vågskålen för att ge tillkortakommandena, försummelserna och allt bortträngt grums en någorlunda jämn fördelning. Merparten av Stubøs monologer ligger i andra avdelningens första hälft. Här spelar alltså lågmäldheten framförandet ett spratt. Några av Evas invändningar ger tydligare anvisningar än de andra om, hur hennes sårbarhet vuxit fram. Oförmågan att bjuda modern motstånd i pianospelet hör dit. Säkert också det faktum att det hade varit en pojke Charlotte önskat sig i Evas ställe. Mycket handlar också om en inre osäkerhet, mammans alla tomma ord, känslan av att aldrig ha varit sedd och de ständiga kraven på att vara till lags. Och att allt skulle ske på Charlottes villkor. Men det som gäller för samtliga människor i den här föreställningen äger också tillämpning på henne: att de flesta livsmöjligheterna förpassats under ytan.

   Den här familjen är ett mönster och samspelet mellan de medverkande förvandlas inte så lite till en fallstudie. Att föreställningen också blivit en pjäs om orden som synliggör, blir tydligt genom skådespelarnas eminenta förmåga till samtal, som hämtar det bärande stödet för framförandet i teaterkonstens fulla rikedom av uttryck. Här har Åsa Melldahl och hennes samspelta ensemble med den glimtvis ömsinta iscensättningen hittat fram till vad som också blivit ett lärostycke. Med ett innehåll som passar vår tid som hand i handske.

Bo-Ingvar Kollberg