Två egenskaper kan sägas prägla en teateruppsättning av Anna Pettersson. Det ena är hennes sätt att dekonstruera, plocka isär och sammanfoga de klassiska dramerna för att förhoppningsvis något nytt ska komma fram. Det andra är att hon aldrig, med betoningen på aldrig, låter en kvinna dö på scenen.

Det är sällan lättillgänglig teater á la Anna Pettersson. Vare sig skådespelare eller åskådare stryks jäms med och spänningen inför en ny teaterföreställning av regissören ifråga känns ofta lite upptrissad. Kanske rentav som en lätt anspänning?

Ett mellanting, kanske man kunde kalla Anna Petterssons Fadren, när hon första gången som chef, regissör och skådespelare, gör debut på Strindbergs alldeles egna intima teater, men det vore att göra regissören orättvisa.

Anna Pettersson och Johan Rabaeus spelar alla rollerna. Stundtals nästan som en kollationering där skådespelarna/regissören prövar olika rolltolkningar. I andra stunder som man och kvinna, far och dotter, som två kolleger; den ena drivna med ett trettiotal uppsättningar bakom sig på nationalscenen Dramaten, den andra den nytillträdda regissören och teaterchefen på en teater där bänkarna är så luggslitna att min bänkgranne påstår att här känns det som på Strindbergs tid.

Johan Rabaeus är alltså affischnamnet. Den store skådespelaren som låtit sig provoceras så till den grad av Anna Petterssons uppsättningar att han föreslagit ett samarbete. Han excesserar i franska, citerar chansonsångaren Brél och uppträder världsvant charmigt, solbränd och med skjortan lite extra uppknäppt.

Anna Pettersson å sin sida lutar sig mot franskalgeriske filosofen Derida och citerar Wittgenstein som säger att där språket tar slut tar konsten vid. Hon är den ordentliga som städar på scenen plockar bland rekvisitan.

Fadren, detta drama av Strindberg där faderskapet diskuteras, här finns också en antydan till en modernare syn på samlivet. Som någonstans ifrågasätter varför mannen ska bestämma allt? Men hur ska vi ta oss ur alla inrutade mönster, om de så bara är en ruta markerad av ljus på scenen. Hur ska vi lära oss handskas med alla fri- och rättigheter som vi erövrat?

Det är bland annat denna stora fråga som ligger där och dallrar i den rappa dialogen, eller kollationeringssnacket om man så vill, mellan Anna Pettersson och Johan Rabaeus.

Riktigt något svar på hur vi ska förvalta och uppnå jämlikhet mellan könen får vi inte, den frågan är ju inte heller besvarad i samhället i övrigt trots lagar och förordningar. Men det är viktigt att den ställs, om och om igen.

Anna Petterssons dekonstruktion av Fadren känns som en pjäs i pjäsen, ibland med smått drastiska hänvisningar till andra uppsättningar av Fadren. Keve Hjelms och Lena Anderssons röster ekar som en hälsning från teaterhistorien och en bejublad föreställning på sjuttiotalet på Stadsteatern, inte heller går det att undgå den syrliga repliken av Staffan Valdemar Holms uppsättning på Dramaten av Fadren. Som exempel släpar Johan Rabaeus ett kors över scénen. Och allt det här bär vi med oss.

Fadren i regi av Anna Pettersson är ett experiment. Ett livaktigt och härligt sådant. Men hur långt kan man gå? Kan man kalla det här för teater? Men som Anna Pettersson konstaterar det finns väl ingenting som säger att en pjäs är bra bara för att skådespelarna lärt sig replikerna?

Fadren

I regi av Anna Pettersson

I rollerna Johan Rabeaus och Anna Pettersson

Strindbergs Intima teater i samarbete med Dramaten