Uppsala stadsteaters uppsättning av Hedda Gabler befinner sig mitt i vår nutids livspuls. Regissören Farnaz Arbabi har hittat sin egen öppning till Henrik Ibsens infallsrika pjäs, skriver Bo-Ingvar Kollberg

Bahar Pars är en Hedda som med subtila medel manipulerar sin omgivning. Foto: Linus Meyer

Scenkonst

Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Hedda Gabler av Henrik Ibsen. Översättning och bearbetning: Farnaz Arbabi och Kristian Hallberg, regi: Farnaz Arbabi, dramaturg: Kristian Hallberg, scenografi: Jenny Kronberg, kostym: Johanna Mårtensson, mask och peruk: Per Åleskog, ljus: Johan Sundén, ljud: Anna Haglund. I rollerna: Bahar Pars, Louise Ryme, Anna Carlson, Mathias Olsson, Francisco Sobrado och Göran Gillinger.

I dramat om Hedda Gabler får man sätta det lika ofta brukade som missbrukade ordet ”kärlek” inom citationstecken. Jörgen Tesman och Hedda Gabler är nygifta och lever tillsammans. De har nyss kommit hem från sin bröllopsresa. Medan han suttit på olika arkiv och skrivit excerpter, har hon mest haft långtråkigt. Nu börjar deras liv på allvar.

   Henrik Ibsen har fått stå för en inte oväsentlig del av samhällsdebattende senaste månaderna. Stockholms stadsteater har lagt in både Peer Gynt och Ett dockhem på repertoaren. Den förstnämnda uppsättningen handlar om dagens strävan efter narcissistiskt självförverkligande och ett liv som blivit yta. Ett dockhem lyfter fram en Nora, som inte bara sitter fast i sitt äktenskapliga skruvstäd utan är utlämnad åt krafter starkare än hon själv över lag. Något liknande händer i Hedda Gabler, världsdramatikens kanske mest åskådliga exempel på hur det omedvetna driver sitt spel med människorna.

   I Uppsala stadsteaters uppsättning av pjäsen på Lilla scenen, i regi och bearbetning av Farnaz Arbabi, ställs dess vulkaniska underströmmar en smula åt sidan för att i stället ge plats åt mekanismer och förhållningssätt förlagda till ett huvudsakligen mellanmänskligt plan. Om de också spelar en roll i sociala medier må vara osagt, men knappast är heller denna del av vår dagliga tillvaro undantagen från alla fallgropar som, avsiktligt eller inte, uppstår när språket, ett långt ifrån exakt kommunikationsmedel, kommer till användning. Det finns mycket i den här föreställningen som kan sättas inom citationstecken. Här smids ränkor, manipuleras, trixas och intrigeras så det står väldeliga till. Två av de manliga rollerna, den aningslöse Jörgen Tesman och den troskyldige Ejlert Lövborg, skulle knappast gå på samma nitar som de nu gör, om de var utrustade med lite sund misstro mot allt som sägs runt omkring.

   Däremot lägger Farnaz Arbabi mindre vikt vid dramats genusperspektiv och dess diskussion om våra könsroller. Kanske ett tecken så gott som något på att emancipationen gått framåt sedan pjäsens tillkomst under 1800-talets sista decennium. En kvarvarande rest är dock Heddas belägenhet som utestängd från männens rumlande. Därav hennes erotiskt laddade nyfikenhet på hur det går till under deras nattliga äventyr. Viktigare är dock i den här uppsättningen den maktkamp där hon tidigare, som ogift, kunnat hålla männen på halster och som hon, om än under något annorlunda former, gärna vill fortsätta med för att hålla ledan och långtråkigheten ifrån sig. Om man så vill kan man hitta yttringar av härskarteknik över ett brett register under skeendets gång. Men det är inte bara en blaserad Hedda, som äger sådana utförsgåvor. Även advokaten Brack är utan skrupler när han med beräknande list styr de andras öden. Till skillnad från Hedda äger han inte heller någon skam, som kunde hålla honom tillbaka och hindra honom från att gå för långt.

   Ändå är det inte det ödesmättade spelet med en utveckling hän mot en tragisk avslutning som utgör tyngdpunkten i iscensättningen. Snarare

Anna Carlson, Göran Gillinger, Louise Ryme, Bahar Pars och Francisco Sobrado i Uppsala stadsteaters uppsättning av Ibsens Hedda Gabler. Foto: Linus Meyer

förefaller det ha varit regissörens ambition att åstadkomma en instruktiv genomgång av hur mycket dubbeltydigt och motsägelsefullt som den mänskliga samvaron härbärgerar. Med fokus på pjäsens skelett och byggstenar. Lite av en fallstudie kunde man också säga, något som förstärks av Jenny Kronbergs scenografi med en spelplats med fem dörrar i fonden men annars helt öppen åt sidorna. Att skådespelarna är placerade där, när de inte deltar i skeendet, bidrar till den distansskapande effekten. Farnaz Arbabi har tillsammans med Kristian Hallberg gjort en egen överföring från norskan med en del nutida anspelningar. Så har bröllopsresan den här gången gått till New York och företagits med flyg. Hur Hedda fått plats med allt hon shoppat ombord på planet, kan man förstås undra över. Till förändringarna hör även att Hedda Gabler får epitetet ”drömtjej” och det kanske hon är. Att såväl Tesmans som Löfborgs forskning gäller Bob Dylan och popmusiken och inte någon tråkig kulturhistoria är en annan tidsmarkör.

   Pistolerna är givetvis kvar, av vilka den ena ges åt Eilert Lövborg, någon professor blir Tesman inte heller den här gången så länge pjäsen varar. Eldsymbolen spelar en viktig roll också nu, även om den öppna spisen bytts ut mot en vanlig ishink, där Hedda bränner Löfborgs manuskript. Vanligtvis brukar triangeldramat mellan Hedda Gabler, Ejlert Löfborg och Thea Elvsted väga tyngst, men här får också motsvarande envig med Ejlert, Hedda och advokaten Brack som deltagare tydliga konturer. Att Jörgen Tesman hamnar lite vid sidan av, hör samman med att han gör det i övriga avseenden också. Desto tydligare blir i stället hur mycket som utspelas bakom hans rygg. Så fumlig och valhänt som Mathias Olsson gör sin Jörgen, är det ibland lite svårt att förstå att ens en desperat Hedda Gabler skulle svara ja på hans frieri. Så blir han ett lättfångat byte också för de övriga. Anna Carlson är en faster Julle som spelar i en egen serie. Också hon översvämmas ibland av sina känslor, men då gäller det den gränslösa kärleken till brorsonen Jörgen. I vilken utsträckning Francisco Sobrados Eilert Lövborg går med håven när han öppet deklarerar sitt självförakt, må vara osagt. Ändå är han närmast en syskonsjäl till sin forskarkollega Jörgen i det vetenskapliga. Bortom den begåvningen nog ändå skörast av dem alla. 

   Louise Ryme som Thea Elvsted är sårbar på ett annat sätt med ett egentligen alltför gott hjärta och för mycket av empatisk läggning för att det skall vara riktigt hälsosamt i en snöd och ond värld. Dess främste företrädare är den här gången Göran Gillinger som advokaten Brack. Som både cool och smart får han de andra dit han vill. Fast förförelseknepet med hur olycklig Hedda är, liknar mest etikettbokens formulär 1 a. Hos Bahar Pars i rollen som Hedda finns kanske inte så mycket av det raseri som Ibsen i en personinstruktion i pjästexten säger att hon har. Desto mera av en allt överskuggande längtan efter tillfällen till den förhöjda livskänsla som hon saknar från sin tidigare tillvaro.

    Lite grand blir hon som en pjäsens egen regissör när hon med subtila medel provocerar de andra att gå hennes ärenden. Redan i generalshemmet van att få sin vilja fram. Någon lätt gestalt att sätta på formel är hon dock minst av allt. Det främlingskap hon inledningsvis uppvisar i den nya miljön, vilsenheten under tystnaden i de generande pauserna, antyder att regissören upptäckt flera sidor av henne än så. De som har att göra med det utanförskap som kanske är Heddas djupaste tragedi i den här uppsättningen. Och som Bahar Pars, vid de bägge tillfällen när det uttryckligen sägs att hon inte behövs, så gripande reagerar på. Där får hela uppsättningen, bortom de sociala turerna som ingen annanstans, en hörbar mänsklig röst utan mask eller förställning.

Bo-Ingvar Kollberg