Hamlet i Tunströms fantasikammare

I uppsättningen av Shakespeares Hamlet på Uppsala stadsteater fyller Linus Tunström varje del av berättelsen med mäktigast möjliga sceniska uttryck. Här möter dagens unga idealism ett samhälle, som varken låter sig påverkas eller talas till rätta. Inte minst visar den här föreställningen på vilken hög nivå teatern befinner sig, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Jakob Hultcrantz Hanssons Hamlet i samspråk med sin far Vålnaden i Claes Ljungmarks gestalt. Foto: Peder Carlsson

Scenkonst

Uppsala stadsteater: Hamlet av William Shakespeare. Översättning: Britt G Hallqvist, bearbetning: Armin Kerber och Linus Tunström, regi: Linus Tunström, kompositör Knut Jensen, scenografi och kostym: Maja Ravn, dramaturg: Armin Kerber, ljusdesign: Mats Öhlin, mask och peruk: Johanna Rönnbäck. I rollerna: Jakob Hultcrantz Hansson, Lindy Larsson, Claes Ljungmark, Lolo Elwin, Göran Engman, Peter Viitanen, Elisabeth Wernesjö, Eli Ingvarsson, Stefan Clarin, Mathias Olsson, Anna Carlson, Kardo Mirza och Kim Theodoridou Bergquist.

   Linus Tunström är teatermakaren, som med sitt trollspö kan få en scen att bågna av infall, färger, ljud och rörelse. Han vet vad teatern förmår med sin teknik. Vid behov är han inte sen att tänja på gränserna. I sin teatergärning är han också utrustad med en seismograf av känsligaste slag, inställd på att fånga in och uppmärksamma vad som pågår i vår samtid. Iscensättningen av Hamlet på Uppsala stadsteater tar bäring mot dagens högkonjunktur för medeltida sagor, slott, kyrkogårdar, spöken, demoner, häxor och andra avgrundens potentater. Den riktar blicken mot de unga aktivister som vänder sig mot samhällets orättvisor i demonstrationståg av olika kulörer. Ett tillägg till pjästexten är några rader ur Barack Obamas tal i Oslo, när han tog emot fredspriset och hänvisade till just denna idealism. Man kunde också nämna de snart sagt överallt närvarande opinioner som finns för klimatproblemen och andra framtidsfrågor.

   I sin läsning av Shakespeares drama glömmer Tunström inte heller den allra senaste tidens protester riktade mot övervakningen av sociala medier och kommunikationen via e-mail, facebook och twitter. Vad är det danska hovet i Helsingör, kan man med fog fråga sig, annat än en väldig avlyssningscentral, där alla spionerar på varandra. Men där det trots all list och alla ränkor till slut ändå går helt överstyr? Möjligen finns det skäl att undra hur han resonerar, när han låter skärselden delta i förloppet. Visserligen brukade eleverna lysa upp, när vi i mitt förflutna liv som modersmålslärare kom fram till Dante. Men det var inte författaren de tänkte på. Hamletgestalten är navet som håller ihop föreställningen och från dennes position mitt i tidsströmmen utgår åtskilliga kopplingar till vårt pågående nu. Och i hög grad till alla dem som är delaktiga i, påverkas av och lämnar sina bidrag till åsiktsflödet i massmedia och skapar rörelserna i folkdjupet. Inte till en början. Där står hans håg hellre till burköl och brudar. Men sedan, vid vetskapen om händelserna som ledde till moderns snabba omgifte. Det är då han blir varse det omgivande samhällets beskaffenhet. Den insikt som leder till all den förtvivlan som ryms i det här dramat. Det är med stämningar av det slaget och stänk här och var av galghumor, som Linus Tunström laddar de olika scenerna. Så mycket plats över blir det därför inte för den unge idealisten och rebellen med uppdrag att hämnas mordet på sin far. Snarare kan man tala om variationer på Hamlettemat, med vilka regissören gått till väga. Och hans uppsättning har blivit en väldig fantasikammare och brygd, som i första hand återger tillståndet i ett samhälle utan styrsystem eller gemensamma mål.

   Här har den klyfta som brukar vara Hamlets problem, mellan ideal och verklighet, och som ofta ses som drivfjädern hos huvudrollen, övergått till ett permanent och cementerat tillstånd. Så värst mycket utrymme för förändringar återstår därför inte, vare sig för Hamlet eller för hans sentida efterföljare. Det är i en sådan kontext den här uppsättningen hör hemma. Och kanske är annat inte att vänta, när den äldre generationen och det etablerade samhället abdikerat från alla förebildliga anspråk. När de flesta värden från förr sedan länge passerat sitt bäst före-datum och en rad normer och attityder blivit moden, som kommer och går i ett livstempo, där det som gällde i går är överspelat i morgon. Det finns givetvis en hel del av desillusion, besvikelse och svartsyn i ett sådant förhållningssätt. Något annat går heller inte att säga om en föreställning, där också Maja Ravns scenografi ger eftertryck åt en grunduppfattning i samma anda. Ruttenheten i Danmark, som omnämns i pjästexten och som får en allmängiltig innebörd, åskådliggörs av en spelplats som blivit ett skrotupplag och en avskrädeshög. Rostiga bilvrak bär syn för sägen. Och plexiglasskivorna som avdelar scenen försöker inte dölja något i det avseendet.

Duell på motorcykel mellan Peter Viitanen som Laertes och Jakob Hultcrantz Hanssons Hamlet. Foto: Peder Carlsson

   Men samtidigt är det också en iscensättning där Linus Tunström låter hela sitt omfattande teaterkunnande fylla varje del av berättelsen med mäktigast möjliga uttryck. Och det pågår från första stund till den sista. Antingen det gäller det danska hovets turer, försåtlighet och lömskheter för att oskadliggöra den rättmätige tronpretendenten. Eller närvaron på scenen av allt vad underjorden har av skräckfigurer och fasligheter. Inte för inte har spelplatsen benämningen teaterns stora scen. Men i den här uppsättningen känns den snarast liten. Till detta intryck har även ljussättaren Mats Öhlin lämnat ett inte oväsentligt bidrag. Den gästande skådespelartruppen är som hämtad ur legokatalogens utbud av rymdgubbar, Hamlets återfärd från den avbrutna Englandsresan sker i en undervattensscen av fyndigaste slag. Och duellen på slutet mellan Hamlet och Laertes sker med motorcyklar som ett medeltida tornerspel. Över lag blandar Tunström stilnivåer, renässanstid och vår eget 2000-tal lite som han vill. Och kombattanternas beväpning kunde vara hämtad ur vilken kvällsserie på tv som helst. En plats för sig intar också Göran Engmans clownnära återgivning av Polonius död, som blir en lättsam andningspaus för publiken.

   Elisabeth Wernesjös Ofelia med sina drag inledningsvis av förförisk sexbrud och vamp rimmar illa med grundtexten men passar bra i det här sammanhanget. Lindy Larssons joggande kung Claudius är ett annat effektivt stilbrott, och sällan har väl Vålnaden haft lika mycket att göra som i Claes Ljungmarks skräckinspirerade utförande. Med Jakob Hultcrantz Hanssons Hamlet får titelrollen en tolkning som är mycket hårdare och råare än vad den brukar vara. Ändå rymmer den de flesta av en människas dispositioner och själstillstånd över bredast möjliga register. Där finns uttryck för den sköraste regression lika väl som den mest känslokalla brutalitet. Och även av den vacklan, det valhänta famlande och den oförståelse inför vad som händer, som är det som utspelas inte på riktigt, som ingår i Hamlets pjäslånga tvekan. Tunström återför de höga idealen till en skröplig, mänsklig nivå. En uppmaning till tolerans och ödmjukhet finns i den tankens förlängning.

   Hultcrantz Hansson håller uppmärksamheten samlad till sin egen rollgestalt med en alltigenom imponerande tyngd och säkerhet och förser iscensättningen med ett självklart och odiskutabelt ankarfäste. Den samspelta ensemblen är honom följsam in i minsta detalj och ger allt det stöd och den uppbackning han behöver. Uppsala stadsteater har med sin Shakespeareuppsättning fått en föreställning, som inte sticker under stol med på vilken hög nivå man befinner sig.

Bo-Ingvar Kollberg