Med ett citat av poeten Göran Sonnevi anger Bonniers konsthall tonen för sin stora måleriutställning Träden står ljust gröna under konsthallens nya ledning.

En mer publiktillvänd och tematiskt aktuell utställning är svårt att tänka sig.  Ett huvudsakligen föreställande landskapsmåleri, såväl samtida som hämtat ur den svenska konsthistorien, därtill ett koncept som passar som hand i handske i den rådande miljödebatten.

Utställningspopulism? Kanske, eller fingertoppskänsla när det gäller en bredare publiksmak och en sympatisk insikt om det gång på gång ifrågasatta måleriets livskraft och förmåga till förnyelse. ”Tavlor på en utställning”, ett tryggt koncept, för att travestera kompositören Modest Mussorgskij. Ett inte helt vanligt koncept hos konstinstitutioner som vill ligga i framkanten när det gäller   rådande tendenser i den internationella konstvärlden.

Visserligen tycks man vara väl medveten om väntade invändningar mot ett så populistiskt/populärt koncept. För säkerhets skull har man garderat sig genom att försiktigt varna för övertolkningar när det gäller anpassning till rådande medial dagsaktualitet. Konsten är och måste alltid få vara fri. Så även hos Bonniers konsthall.

Men visst har dagens konstnärer säkert en hel del att kommentera när det gäller planetens överlevnad och vårt sätt att förvalta den. Ändå är det givetvis utställningens curatorer och arrangörer som sorterat in verken i det dagsaktuella konceptet. Och visst är det stimulerande att se verk av ikoner som Sigrid Hjertén och Vera Nilsson tillsammans med dagens mest uppmärksammade målare som Sara-Vide Ericson, Sigrid Sandström och Emma Hartman. Och givetvis även ett flertal manliga företrädare av ett liknande koncept.

Verken är organiserade som en klassiskt tidlös salongsutställning; ett lyckat grepp som ger den avsedda blandning av gårdag och samtid som tycks ha varit avsikten. Men avsaknaden av sakuppgifter om konstnär, verktitlar och tillkomstår i anslutning till bilderna skapar osäkerhet och förvirring hos publiken som får springa fram och tillbaka till de hörn av utställningssalarna där dessa viktiga uppgifter är blygsamt placerade. Ett sådant koncept kan vara användbart när det rör sig om soloutställningar, men fungerar dåligt när de utställda verken och deras upphovskvinnor och dito män är så många som här. Det leder snarare till förvirring eller att publiken i värsta fall avstår från sakuppgifterna.

När detta är sagt ska det också poängteras att Träden står ljust gröna är en utställning fylld av bra konst. Stort utrymme har man gett konstnären Sara-Vide   Ericson vars många verk finns utplacerade i utställningens alla salar där de kan samtala med övriga verk. Detsamma gäller flera andra konstnärer från vår egen samtid. Samlade på en enda vägg är däremot Ann Böttchers sublima pennteckningar som bildar en skön oas i mängden av mer högröstade verk. En eloge till utställningens arrangörer för att Böttchers unika finstilta teckningar här räknas som landskapsmålningar.

Och så ett frågetecken: varför har en hel utställningsvägg i en av salarna ställts till förfogande för en enda konstnär, Arnold Plagemann, vars lilla oljemålning Utsigt vid S Barthélémy fått denna särskilt uppmärksammade placering?

Tänk om man i stället hade låtit en målning av Julia Beck fått denna speciella utvaldhet, så hade man samtidigt erinrat publiken om ett av de många  kvinnliga konstnärskap från det förra århundradet som glömts bort i den svenska konsthistorien! Det hade varit en markering som skulle ha lyft utställningen till ännu en nivå och gjort denna gott-och-blandat-påse till ett viktigt och njutbart feministiskt ställningstagande.

Cristina Karlstam

 

Konst

Bonniers konsthall

Träden står ljust gröna

Tom   29/3 2020

Översta bilden: Sara-Vide Ericson, The Grave / The Mars Report, 2017

Foto: Jean-Baptiste Beranger.