Stockholms stadsteater, Klarascenen: Den besynnerliga

händelsen med hunden mitt i natten av Simon Stephens efter en roman av Mark
Haddon. Översättning: Ulf Peter Hallberg. Regi: Kjersti Horn, scenografi och
kostym: Erika Magnusson, ljus: Markus Granqvist, komposition/ljud: Erik Hedin,
maskkonsultation: Trille Hvidfeldt. I rollerna: David Fukamachi Regnfors, Petronella
Barker, Jakob Eklund, Gunilla Röör, Helena af Sandeberg, Gerhard Hoberstorfer,
Claire Wikholm, Sven Ahlström och Peter Gardiner.

Outsidern som ställer sig utanför och därmed markerar sitt
avståndstagande från samhället är en inte helt ovanlig gestalt hos författare,
som vill göra sin röst hörd i angelägna frågor. För Christopher i pjäsen ”Den
besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten” är det dock ingen självvald
position. Han är överbegåvad, diagnostiserad med Aspergers syndrom och en
särling, som har svårt att passa in i de gängse sociala mönstren. Dramat bygger
på en allåldersbok av Mark Haddon, har fått sin sceniska form av Simon Stephens
och ges nu på Stockholms stadsteater.

Med Kjersti Horn
som regissör har det blivit en föreställning om fördomar, förtroende och
tillit. Och om att dölja känslor. Men också om vad en människa kan bära inom
sig av oanad förmåga och styrka. Erika Magnussons scenografi är en öppen yta
med stolar för skådespelarna och allsköns rekvisita placerad runt om. Spelplatserna
markeras av några föremål som tas i anspråk, med fysiska grupperingar och med
ljus, ljud och färger. Det fungerar för det mesta alldeles utmärkt, både för
snabba förflyttningar i tid och rum och emellanåt även blickar in i en
människas medvetande.

Huvudpersonen, den
femtonåriga Christopher, upptäcker vid ett nattligt strövtåg i trädgården
hemmavid grannens hund genomborrad med en högaffel. Händelsen får honom att
axla en detektivs mantel. Han skall i Sherlock Holmes efterföljd spåra upp den
skyldige. En sällsam odyssé följer. Det är inte bara sitt eget jags trånga
gränser som den unge spanaren måste överskrida. Hans upptäcktsresa genom
samhället ger honom perspektiv på vuxenvärldens egendomliga sedvänjor. Men visar
också mot vilka böjningsmönster han måste ta spjärn för att skydda sig själv i
den annorlunda tillvaro där han vistas. I det senare behövs ingen medicinsk
diagnos. Det finns skäl för Christophers revolt i de villkor som gäller för
vilken ung människa som helst. Den dimensionen hos pjäsen hade lika gärna
kunnat vara dess huvudspår.

Blodfläck. En blodfläck på golvet är utgångspunkten för turerna mellan Jakob Eklund som Pappan och David Fukamachi Regnfors som sonen Christopher i Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten. Foto: Petra Hellberg

Till byggstenarna i
den här föreställningen hör en ensamstående, överbeskyddande pappa, en mamma
som under stor vånda övergivit sin pojke till förmån för en ny relation med
grannens make. De utgör en i dagens värld säkert inte ovanlig konstellation, utifrån
en splittrad familj med alla olösta konflikter och motsättningar i gott minne
och förvar. I skeendet ingår också Christophers resa till sin mor i den både
främmande och skrämmande storstaden London. Och den nye mannens ovilja att
öppna hemmet för intränglingen. Samtidigt riktar pjäsen sina blickar såväl mot
universums gåtor och primtalens hemligheter som mot frågorna om lögn och
sanning och våra vanliga begrepp om normalt, friskt och sjukt i etiketteringen
av människor.

Det är inte svårt
att känna djup sympati med pappa Ed i uppsättningen. Jakob Eklund gör honom
till en varm, trygg, aningen överbeskyddande och starkt empatisk föräldrafigur.
Att Christopher ändå drar kniven mot honom har med den rubbade tilliten och ett
förtroende i gungning mellan dem att göra. De långt drivna sceniska uttrycken
visar vilken tyngd pjästexten och regissören lägger vid denna grundläggande
problematik, när de gör den till en fråga om liv eller död. För Helena af
Sandebergs mamma Judy ligger svårigheterna i stället i det dilemma hon ställs
inför, när hon tvingas välja mellan sin son och den nya kärleken. Utöver
uppgörelsen med modersrollen handlar det här med påtaglig och berörande
åskådlighet, inte bara om känslor som döljs utan också hur de hålls åt sidan i självkritikens
eller omtankens namn.

De övriga
skådespelarna deltar med liknande, om än något mindre, små på kornet fångade
vardagsporträtt som dröjer sig kvar. Till Gerhard Hoberstorfer som den nye
mannen Roger är dörren vidöppen när han moraliserar och tillrättavisar men
egentligen projicerar sina egna känslor på Christopher. Gunilla Röör är för sin
del oemotståndlig som biljettförsäljare med söderslang. Professor Higgins
hälsar på håll och erbjuder sina tjänster. Knappast heller kommer Peter
Gardiners biljettautomat eller Claire Wikholm att falla i glömska, när hon
sympatidansar med den begåvade högstadieeleven under pågående prov.

David Fukamachi
Regnfors gör huvudrollen som Christopher och det med den äran. Här får allt som
har med närhet, farliga kontakter, beröringsskräck och oförmåga att ljuga en
alltigenom övertygande återgivning. David Fukamachi Regnfors har även bästa
möjliga hand med den fysiska gestaltningen i kroppsspråk och åtbörder, tonfall
och alla de reaktioner på en svårhanterlig verklighet som kännetecknar
Christophers villkor. Att han inte utan vidare skulle klara sig helskinnad
undan i dagens svenska skola, vore ett diskussionsämne för sig. I sin helhet är
det en rolltolkning, som både inger respekt, imponerar och väcker frågor.

Möjligen finns det
skäl att ställa sig en smula undrande inför regissören Kjersti Horns blandning
av olika scendialekter under skeendets gång. Var för sig har de olika scenerna
innehåll som räcker och blir över. Utformningen av några av dem, med de fysiska
uttrycken i centrum, får dock själva berättelsen att hacka, medan den röda
tråden snor ihop sig. Det gäller efter paus vid provtillfället och händelserna
ute i stora världen. Det är ofta både fyndigt och finurligt gjort. Men glappen
som uppstår är knappast till fördel i denna annars godhjärtade och med
åtskillig ömhet och medkänsla genomförda föreställning.

Bo-Ingvar Kollberg