Det utdelas hårda smockor i Susanna Alakoskis och Michaela Granits pjäs Lyckliga slut på Uppsala stadsteater. Men mest av allt återger den genusdebatten i ett återblickande perspektiv och når därför inte fram till den balansräkning i de här frågorna man kunde ha väntat sig, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Anna Wallander och Linda Zilliacus hör till ensemblen i Lyckliga slut: Foto: Linus Meyer

Scenkonst

Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Lyckliga slut av Susanna Alakoski och Michaela Granit efter boken med samma namn (red. Susanna Alakoski). Regi och koreografi: Michaela Granit, scenografi och kostym: Karin Lind, ljus: Jonas Nyström, ljud: Markus Fagerudd, film: Patrik Instedt, mask och peruk: Maria Morgell, dramaturg: Marie Persson Hedenius/Camilla Blomqvist. Skådespelare: Anna Carlson, Eva Millberg, Lena Mossegård, Marina Nyström, Anna Wallander, Christina Wingren och Linda Zilliacus.

Det finns åtskilliga ämnen att välja mellan för en teater som vill lyfta fram aktuella samhällsproblem. Fattigdom, övergrepp mot kvinnor och rasismen är ett par av dem. Koldioxidutsläpp, konsumtionssamhället och stigande vattennivåer ytterligare andra. Det har i dagarna funnits inhemska exempel på våld med sexuella inslag både i sociala medier och inom psykiatrin. Och utanför vårt lands gränser gruppvåldtäkten i Indien och händelsen i Köln, där en våldtagen kvinna vägrades undersökning på två av en katolsk stiftelse ägda sjukhus. 

   Uppsala stadsteater befinner sig därmed mitt i nyhetsflödet när man nu sätter upp Susanna Alakoskis och Michaela Granits pjäs Lyckliga slut. Föreställningen bygger på den förstnämndas antologi med samma namn, där 17 kvinnor berättar om sina erfarenheter av sexuella övergrepp i nära relationer. Uppmärksammade Alakoski har osedvanliga meriter för ett projekt av det slaget. För romanen Svinalängorna, som skildrar en uppväxt bland samhällets olycksbarn, tilldelades hon Augustpriset 2006. I fjol kom Oktober i Fattigsverige, också det en bok med tydlig social tendens.

   Att det gått drygt fem år sedan antologin kom ut, och att materialet därmed är ännu äldre än så, kan vara ett av skälen till att innehållet i den här pjäsen blivit mest

Lena Mossegård och Linda Zilliacus i Susanna Alakoskis och Michaela Granits pjäs Lyckliga slut. Foto: Karin Lind

tillbakablickande. Det uppehåller sig huvudsakligen vid frågorna om uppbrottet ur en destruktiv relation och alla de fallgropar på vägen fram till ett sådant ställningstagande. Det är få områden inom vilka det hänt så mycket som när det gäller genus och könsroller. Numera märks en helt annan självmedvetenhet och vigör som pådrivare för att bryta de onda cirklarna. Något som brukar finna vältaliga uttryck hos de ofta unga, kvinnliga debattörerna. För den äldre generationen var uppförsbacken säkert mycket brantare. 

   Och åtskilligt av det som möter när Lyckliga slut nu blivit teater, synliggör mest av allt just de sistnämnda villkoren. Michaela Granit, som regisserat föreställningen, har skapat ett konstverk som framför allt lutar sig mot scenografin och kostymdesignen, signerad Karin Lind och ljus- och ljudsättningarna, utförda av Jonas Nyström och Markus Fagerudd. Även koreografi och filminslag hör till de framträdande verkningsmedlen i en serie välfunna grepp för att göra scenkonst av ett dokumentärt underlag. Pjäsen bygger framför allt på de explosiva uttrycken som skådespelarna bär fram i ett ofta aggressivt tilltal. Det är inte svårt att se att vreden är den starkaste känslan i den här uppsättningen. Det patriarkat som tidigare var gjutet i betong har alla skäl att vackla i grundvalarna.

   Vad man mest av allt dock saknar är senare års nyanser, när orättvisor utifrån genus är på tal. Att det är några få teman som hela tiden återkommer och upprepas från olika förutsättningar, är till men för utvecklingen i pjäsen. På så sätt blir den i första hand en besvärjelse mera än en diskussion som bygger på argument. Det finns ett djupt engagemang i problemen men kanske inte så mycket mera. Risken blir att denna krigsskildring och dess hårda smockor skjuter en smula över målet och inte når de män vilka man rimligen också vill ha som publik. Och det är lite synd, eftersom ett lyft av de här frågorna till ett mera allmängiltigt plan, skulle kunna leda till en givande diskussion om betydligt flera sidor av vardagsvåldet med diskriminering, kränkningar, trakasserier och förnedring. Där även barnen fick lite större plats. Och där det inte nödvändigtvis måste vara män som håller i rottingen.

   Det blir därför inte i första hand som ett debattinlägg eller en diskussionspjäs man ser den här föreställningen. I stället markerar den en milstolpe några år tillbaka i tiden på vägen fram till dagens jämställdhetsdebatt med en del, men inte alla, problem fortfarande kvar att lösa. Den ensemble, bestående av Anna Carlson, Eva Millberg, Lena Mossegård, Marina Nyström, Anna Wallander, Christina Wingren och Linda Zilliacus, som Michaela Granit haft till sitt förfogande skrider till verket med en respektingivande energi och målmedvetenhet, som det är svårt att inte uppskatta. Men den balansräkning man hade velat ta del av, uteblir.

Bo-Ingvar Kollberg