Han är prydligt vattenkammad och klädd i vit skjorta och slipover. Kanske är han så där tio år, kanske är det 40- -50-tal i Sverige. Just när han vänder sig om vid bordet där han sitter tillsammans med några vuxna har kameran fångat hans blick. Han ser glad ut, nöjd och en smula stolt över uppmärksamheten. Gunnel Wåhlstrand söker sin gårdag, sitt ursprung, sina rötter, och det hon finner är också vårt: vår gårdag, våra förluster, våra rötter skriver Cristina Karlstam i sin anmälan av utställningen på Uppsala Konstmueum.

Tore. Litografi av Gunnel Wåhlstrand 2007

Konst

Uppsala konstmuseum

Gunnel Wåhlstrand

Tom 1/9

Han heter Tore, och den stora, detaljerade porträttbilden av honom är inte ett fotografi utan en minutiöst utformad litografi av konstnären Gunnel Wåhlstrand. Bilden ingår i Uppsala konstmuseums utställning av Wåhlstrands verk, ett samarbete med Akvarellmuseet i Skärhamn där den visats tidigare i år. I Uppsala har utställningen fått föredömligt spatiösa utrymmen till sitt förfogande. Så innehållsmättade bilder som dessa kräver rymd och avstånd för att komma till sin rätt, och på konstmuseet har de fått det.

Mest handlar det här som alltid i Gunnel Wåhlstrands verk om tuschmåleri. Men det är alltid ett fotografi ur familjealbumet som är ursprunget till bilden. Med oändligt tålamod har hon läst det gamla fotografiet, bestämt sig för att söka vidare efter den gestalt som bilden föreställer och göra det med sin virtuosa teknik, tidskrävande, seriös, långsam.

Kanske är Tore, pojken med den klara blicken och det lite stolta leendet, hennes far, eller rättare pojken som i vuxen ålder skulle bli hennes far. Mannen-fadern som Gunnel Wåhlstrand så ofta söker i sitt konstnärskap. I filmen I det vita rummet, som visas i anslutning till utställningen, uttrycker hon sin förundran när hon på en gammal smalfilm får se honom, fadern hon aldrig lärde känna men som nu är föremål för hennes sorgearbete och konstnärskap. När Gunnel var ett år valde fadern, att avsluta sitt liv och blev därmed för alltid en gåta, en bortvänd, en frånvarande, vars osynliga närhet är så smärtsam och så oerhörd att den ständigt måste bli föremål för en dotters skapande.

Den sista ön. Tuschmålning av Gunnel Wåhlstrand 2012

Gunnel Wåhlstrand söker sin gårdag, sitt ursprung, sina rötter, och det hon finner är också vårt: vår gårdag, våra förluster, våra rötter. Hennes sorgearbete blir också vårt, hennes förundrade glädje när hon hittar spåren av det förlorade delar vi, även om de yttre betingelserna kan se annorlunda ut.

Hon finner spåren efter den saknade i havsbandet där de av vattnet blankslipade klipporna möter öppet hav och där paret, kanske är det modern och fadern, för ett ögonblick blir sedda. Där i deras närvaro blir också dottern-konstnären en närvarande, som för en stund får smaka den gemenskap hon sedan alltid skulle sakna och söka. 

Hon söker den bland männen i det stora biblioteket, där varje bok fått sitt eget utförande. En läsesal på Carolina Redivia i Uppsala, staden där fadern var verksam som läkare. Kanske är det han som skymtar bland hyllorna? Hon söker hans spår på gångstigen i tät grönska, och i den vita idyllen i stugan, där karmstolen nyss kanske hyste en sittande och där blommorna i vasen tycks vara nyplockade. Gunnel Wåhlstrand skriver sin berättelse i svart tusch med tuschets hela valörrikedom. Hon avbildar modern, också denna gång med utgångspunkt från ett fotografi i albumet. Modern med den vackra profilen och det tjocka, välordnade håret. Varje hårstrå på sin plats, varje hårslinga noggrant återgiven, fast i målningen i storformat. 

Biblioteket. Tuschmålning av Gunnel Wåhlstrand 2010

Det är som ville Gunnel Wåhlstrand med hjälp av konstens förstoringsglas försöka se mer, upptäcka fler detaljer i den berättelse som aldrig blev färdig men som hon med sådan intensitet skriver vidare på med sin tuschpensel. Ibland måste hon sudda, ibland lägga till. 

I den vackra katalog som producerats till utställningen kan man följa tillblivelsen av målningen Den sista ön, bilden av det bortvända paret på en skärgårdsklippa, iakttagande en passerande segelbåt. Är det den sista ön innan det öppna havet tar vid,? Eller är det deras sista utflykt, deras sista ö? Gunnel Wåhlstrand ger inget svar, kanske vet hon inte själv. Det blir upp till betraktaren att själv bestämma hur man vill läsa hennes bild. Om man ser idyllen i första hand, eller om man uppfattar vemodet i det som kanske är ett avsked? Till klipporna, havet, ön, kanske till livet.

Gunnel Wåhlstrand är en samtidskonstnär med ett alldeles eget koncept och en alldeles egen piktur.  En säregen, självständig konstnär som med sin egen berättelse skriver också många andras. Det är lätt att förledas till ytlig fascination över hennes ovanliga teknik. Och visst är den imponerande, men ännu större är det den används till. 

Hennes konst handlar om tiden, den är ett försök att vända tiden, återskapa det som ohjälpligt gått förlorat. Men inte sentimentalt eller nostalgiskt; den oerhört förfinade tekniken tycks göra att sådana fallgropar undviks. Gunnel Wåhlstrands sökande är på en gång sakligt och seriöst.

Nyss hemkommen från Biennalen i Venedig slår det mig hur motiverat det vore at hennes märkliga verk skulle visas där, på den stora internationella arenan. Kanske blir det så; hennes internationella karriär har redan hunnit långt.

Gunnel Wåhlstrands måleri är ett framkallningsbad, skrev jag när jag såg hennes verk första gången för 10 år sedan. Ett framkallningsbad i minnets fotolaboratorium, där Gunnel Wåhlstrand vistas och varifrån hon kommer ut med svindlande erfarenheter och minnen att dela med oss andra.

Cristina Karlstam