Fullödig Norénpjäs i frodig tolkning

Datum:

|

Det är en tydlig, rolig och gripande Norénuppsättning som Dramaten nu visar med pjäsen Som löven i Vallombrosa. Den charmfulla respektlösheten med vilken regissören Vibeke Bjelke går till väga kommer hela Lars Noréns med så många klichéer etiketterade dramatik till godo, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Reine Brynolfssons Olof laddar Marianne Vassbotn Klassons Clara med sina drömmar om ett fullödigare liv. Foto: Roger Stenberg

Scenkonst

Dramaten, Lilla scenen: Som löven i Vallombrosa av Lars Norén. Regi: Vibeke Bjelke, scenografi och kostym: Steffen Aarfing, ljus: Ellen Ruge, peruk och mask: Peter Westerberg och Johan Lundström, dramaturg: Sven Hugo Persson. I rollerna: Iwar Wiklander, Stina Ekblad, Ylva Ekblad, Johan Holmberg, Reine Brynolfsson, Björn Granath, Marianne Vassbotn Klasson, Hannes Meidal och Hans Klinga.

Skärgårdshuset är en av de mest laddade symbolerna för svensk sommar, ledighet och välmående. Här finns också den återkommande samlingsplatsen för medelklassfamiljen i Lars Noréns drama Som löven i Vallombrosa. En bättre kuliss är svår att tänka sig för uppgörelser, livssummeringar, ältande av oförrätter eller oavslutade surdegar från förr. Tiden och utrymmet räcker för alla. Skillnaden mot tidigare år är, att man den här gången träffas för att sälja den gemensamma egendomen.

   Pjäsen tillkom under tidigt 90-tal då Norén hade börjat släppa in ljusare tonfall i sin diktade värld. Ändå rymmer texten åtskilliga av de välkända ingredienser som skapar övertryck och åstadkommer jordskred. Det subtila spelet om syndabockar i nära relationer, bindningar och beroenden och inte minst de dubbla budskapen och projektionerna. Allt eftersom och sedan dess har empatin i personteckningen, sorgen över sakernas tillstånd och medkänslan med de drabbade givits en ökande plats i hans författarskap.

   Allt detta får sin beskärda del i den av Vibeke Bjelke regisserade uppsättningen med scenografi av Steffen Aarfing som nu spelas på Dramatens Lilla scen. Som löven i Vallombrosa är en pjäs om förändring som nödvändighet och som hot, om vikten av att hålla garden uppe för att försvara den egna integriteten, om destruktiva turer i umgänget för att bli sedd. Till detta kommer möjlig och omöjlig kärlek. Och som ett mönster för hela den här dysfunktionella familjen ett socialt samspel, där inslagen av härskarteknik nog inte synts lika tydligt förut. Reverenserna saknas inte heller för läromästarna Tjechov, Ibsen och Strindberg.

   Det är i persongalleriet Lars Norén hittar den dramatiska motorn till sina

Iwar Wiklander som pappa John och Stina Ekblad som hans dotter Lena i föreställningen. Foto: Roger Stenberg

teaterstycken. Han brukar heller inte skygga för att ge sig ut i själslivets utmarker och gränstrakter. Merparten av handlingen tar stöd i den förestående försäljningen. Men denna förment sista sommar i huset innebär också att åtskilligt annat sätts på spel. Samtidigt som umgänget snabbt anpassar sig till de villkor och verklighetsbilder som blivit familjens livsluft. Dit hör syskonrivaliteten mellan döttrarna Lena och Sonja och sonen Gabriel och allt ouppklarat den rymmer, liksom barnens olika förhållande till den vårdbehövande pappan. Parrelationerna mellan systrarna och deras män Olof och Fredrik är minst lika infekterade. Och förhållandena fader-dotter, mellan Gabriel och Clara. De på ett liknande sätt oförlösta bindningarna mellan sonen Samuel och dennes mamma Sonja ger ytterligare bränsle åt denna härva av flytande jaggränser och nödtorftigt sammanhållna självbilder.

   Som ett ytterligare motiv finns där även en konstnärsproblematik med skapandets villkor, teaterns roll i samhället och skrivandet som ett sätt att bemästra tillvaron. Om man så vill kan man se den unge dramatikern Samuels närvaro i skeendet som är det en pjäs av honom som vi bevittnar och där han själv är en av rollerna. På samma gång har Hannes Meidal som Samuel i dramat hittat sitt eget, hos skådespelaren inombords väl förankrat sätt att hålla ifrån sig allt undanstoppat och bortträngt, där de andra valt mera näraliggande lösningar. Reine Brynolfssons Olof, som kommer utifrån och sammanlever med Lena, följer i så fall i sin med en hel del finess utförda författarroll mera mallen av någon som exploaterar sin närmaste omgivning i sin diktning. Hans Klingas kusin Umberto, längst ner i familjehierarkin, hyser också han författarplaner. Men för honom, den mest gripande rollen i föreställningen, är självföraktet starkare än skaparådran.

   Hos de andra i dramat väger yrkestillhörigheten till stor del jämnt med uppgiften att ge åskådlighet, röst och social förankring åt en dialog, där alla talar förbi varandra, gärna pratar själva men ingen lyssnar. Längst i självupptagenhet går nog Stina Ekblads Lena, skådespelare mera hemmastadd i teaterns värld än i familjelivet. Det är ett bitskt, skickligt genomfört och ofta roligt porträtt. Ylva Ekblad är systern Sonja, farmaceut, uppoffrande gentemot pappan och kontrollerande mor till Samuel. Upplösningen av rutinäktenskapet med Fredrik ger Ylva Ekblad en överdådig åskådlighet när hon som den enda i pjäsen går handgripligt till väga. Med akademikern Gabriel fyller Johan Holmberg förtjänstfullt i konturerna till en i vårt samhälle i dag förbisedd yrkesgrupp. Det är en roll som går från klarhet till klarhet.

   Med Gabriels dotter, den unga flickan Clara, har Marianne Vassbotn Klasson fått på sin lott att synliggöra den känsla av villrådighet och hemlöshet som de äldre i dramat genom sina etablerade vanor att omfatta verkligheten lämnar i arv åt de unga. Det är en roll genomförd med imponerande säkerhet. Allra viktigast är dock Clara för pjäsens helhet, när inte minst Fredrik, anförtrodd en eftertänksamt känslig Björn Granath, men också Olof laddar henne med sina djupaste drömmar om ett fullödigare sätt att leva, där hon får stå till tjänst som en frälsargestalt. Norén visar sin enastående förmåga att tänja på gränserna till det mentalt hanterbara i sin pjäs. I tankens riktning finns givetvis också en diskussion om skillnaden mellan friskt och sjukt i samhället i stort.

    Iwar Wiklander gör storpappan i familjen, han som en gång köpte det hus som nu skall säljas. Med all sin spjuveraktighet, scenpondus och mäktiga utstrålning blir han den som förser uppsättningen med dess orubbliga verklighetskontakt. Där de andra svävar omkring, gömmer sig för varandra eller försöker få styrsel på sina liv på medspelarnas bekostnad, bryter Wiklander in i både stämningar och frontlinjer. Wiklander är i sitt esse, får publiken på sin sida och skapar med sitt koleriska gemyt den distans till förloppet som mycket effektivt balanserar mot de här och var utströdda mentala fallgroparna. Inte så lite kan de repliker som Wiklander har till sitt förfogande ses som en enda lång monolog, som hörs av lite då och då. När han håller ordning på de andra som en slav på triumfvagnen är det påminnelser som också riktas till publiken. Den respektlösheten kommer hela den föreställningen till godo och nog också Noréns övriga, med så många klichéer etiketterade dramatik.

Bo-Ingvar Kollberg