Högt driv. Sofia Pekkaris Viola och Lindy Larsson som Narrenhar högt driv i sina rolltolkningar. Foto: Sören Vilks

 Shakespeares Trettondagsafton på Dramaten har blivit en frodig teaterkväll med behagfulla upptåg. Regissören Åsa Melldahl är i sin pjästolkning både finurlig och rolig och den samspelta ensemblen går henne tillmötes med gott humör, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

 Scenkonst

Dramaten, Stora scenen: Trettondagsafton av WilliamShakespeare. Översättning: Lars Huldén. Regi: Åsa Melldahl, scenografi och
ljus: Bengt Gomér, kostym: Lena Lindgren, musik: Jan Tavares, peruk och mask: Linda
Hyllengren och Melanie Åberg, koreografi: Sara Larsson Fryxell,
fäktningskoreografi: Rikard Svensson, ljus: Johan Adling, dramaturg: Sven Hugo
Persson. I rollerna: Jacob Ericksson, Sofia Pekkari, Rasmus Luthander, Filip
Alexanderson, Alexandra Rapaport, Jennie Silverhjelm, Per Mattsson, Andreas T
Olsson, Björn Granath, Bengt CW Carlsson, Lindy Larsson, Sten-Johan Hedman,
Rolf Skoglund, Göran Martling. Musiker: Charlie Malmberg och Tomas Norberg,
statister: Rebecka Carlsson och Maria Holmqvist.

Det råder förvirring och oreda och är trassligt så det
förslår på Dramatens Stora scen, när Åsa Melldahl nu sätter upp Shakespeares
förväxlingskomedi Trettondagsafton.
Jämförelsen är knappast långsökt när man tänker på tillståndet hos dagens
politiska värld. Såväl den utrikes som den på närmare håll. Eller på
benägenheten att överskrida gränser i de flesta avseenden, inte minst på det
sociala planet. Något som av allt att döma inte var mindre 1602, året för
pjäsens tillkomst, än som det ser ut i vår egen sentida verklighet.

Trettondagshelgens
karnevalstema, där alla gör som de vill, lämnar givetvis sina särskilda bidrag.
Men allra mest är det kärleken som går sina egna vägar och utsätter de
inblandade för åtskilliga spratt i enlighet med författarens grundidé för
dramat. I den här tolkningen är kärleken, mera än vad den brukar vara, dessutom
mest av allt förströelse, självbespegling och distraktion. När Åsa Melldahl
lägger sitt öra intill texten tar hon dessutom fasta på de könsbetingade
tvetydigheterna, den homosexuella åtrån, de androgyna dragen hos spelmotorn
Viola och frågorna om problematiska identiteter.

Därutöver stadgar
det enda entydiga i förloppet, mobbningen av Malvolio, upp iscensättningen och ger
den en stabilitet som det annars är inte mycket bevänt med i den hopplösa
röran. Här är det heller inte komeditonen som gäller. Snarare är det ett
utsnitt ur ett intriginslag helt utan stötdämpare, vars konsekvenser ligger
utanför pjäsens annars huvudsakligen lättsamma ramar. Åt samma håll pekar
avrättningen medelst hängning av sjökaptenen Antonio. I det övergripande har Melldahl
dock signerat en föreställning, som leker med teatermetaforen och vänder sig inåt,
hän mot det som utspelas och på så sätt kommenterar sig själv.

Scennärvaro. Jacob Ericksson i rollen som Orsino Möter uppmed en effektfullt utformad, och fördröjd scennärvaro. Foto: Sören Vilks

Bengt Gomérs
scenografi anspelar på renässanstidens rymliga praktsalar med inslag av
kyrkoarkitektur med målade fönster och valvbågar. Här drar karnevalstågen förbi
samtidigt som det snöar och julgranar flyttas in och ut på scengolvet. Det är
vackert och effektfullt, även om Narren i sin visa på slutet sjunger om regnet
som faller, stämtonen framför alla för en pjäs där alla spelar sina förutbestämda
roller. Där det är lite si och så med allvaret. Och en liknöjdhet eller leda
förefaller styra det mesta. Så går tankarna också i första hand till en
sällskapslek i turerna mellan de inblandade. Även om där varken saknas starka
passioner eller stråk av svartsjuka.

Högt blandas med
lågt, skir poesi med inslag av lågkomik, fars och buskis. Och publiken är med
på noterna i denna föreställning som fått en hel del av musikalstuk över sig.
Lindy Larssons Narren, pjäsens orosande, är som hämtad ur ett sådant sammanhang.
Men över lag bidrar en med stor finess och eftertryck framförd musik och sång,
solo och i stämmor, liksom dansen och rytmerna till att ge uppsättningen ett
vägvinnande tempo och en smittsam puls. Åsa Melldahls tolkning är både finurlig
och rolig och den samspelta ensemblen går hennes ärenden till mötes med gott
humör.

Allra mest Sofia
Pekkari som den skeppsbrutna Viola som lika mycket på ett medvetet som ett
omedvetet plan ägnar sig åt ett äktenskapsmäkleri, där handlingen till sist
inte minst går hennes egen väg. Sofia Pekkaris slängigt intagande Viola/Cesario
är så exakt i sina tonträffar det alls går att vara. Hon är den som i sin
förmåga att lyfta rollen till slut blir helt utslagsgivande för det tilltalande
helhetsresultatet. Jacob Ericksson som Orsino fyller på med mimik och en
scennärvaro av det fördröjande slaget och av den högre skolan. Jennie
Silfverhjelms kammarjungfru Maria är som hämtad ur Commedia dell’arte-traditionens
allra bästa rollgarderob, rustikt stadig som det anstår en slagfärdig och
flyhänt intrigmakerska. Alexandra Rapaports lesbiskt anstuckna Olivia ger infallsvinklar
utöver de gängse, till varför hon avvisar Orsinos frieri. Medan Rasmus
Luthander som Sebastian och Filip Alexandersons Antonio är som direkt inlånade
från någon av dagens många rafflande tv-serier.

Avvikarna i
rollbesättningen, suputerna Tobias Rap och Andreas Bleek af Noosen, tillsammans
med den mera verklighetsnära Fabian bildar en grupp för sig. Per Mattsson som
den förstnämnde och Andreas T Olssons som hans nära kumpan har i uppsättningen
en framtoning som inte ligger clowners sätt att föra sig långt borta. Det är
hos bägge tilltalande genomfört. Och Bengt CW Carlsson som Fabian har onekligen
blivit föreställningens verkliga stöttepelare. Lindy Larsson är iakttagaren
framför andra av vad som pågår på scenen, författarens egen kommentator till
vad som sker. Men samtidigt framställd inte utan mörka stråk i och med att han
själv är utestängd från kärlekskarusellen. Det blir en verkningsfull kontrast,
som ger publiken utrymme till eftertanke om vad som egentligen pågår.

Ännu mera stockar
sig skrattet inför Björn Granaths Malvolio. En av de inlagda visorna, den om
vemodet, döden och livets korthet passar bättre in på honom än hos någon annan.
Här är det i sista hand en inre desperation som styr reaktionerna. Och som
därmed förklarar det mesta av den arrogans, självupptagenhet och rena narcissism
som bestämmer rollens utformning. Så har också regissören lagt in en hel del
medkänsla i scenen där enbart Malvolios huvud sticker upp över scengolvet. Mer
än så finns inte kvar av hans jagförsvar i en snöd, ogin och fientlig omvärld.

Åsa Melldahls förmåga
att hitta rätt också på allt mångtydigt i Shakespeares pjäs har lett fram till
en föreställning, som rymmer många aspekter av den mänskliga tillvaron. Till
sitt förfogande har hon haft aktörer som vet hur man charmar sin publik. Så här
ser en frodig teaterkväll ut, fylld av behagfulla upptåg och med utrymme för
funderingar efteråt.

Bo-Ingvar Kollberg