Vårsalongen; tveklöst är den ett begrepp i svenskt konstliv, gillad av många, en jurybedömd samlingsutställning där kreativa amatörer får dela utrymme med högutbildade professionella konstnärer.
Ett folkligt evenemang som samlar bildskapare från hela landet. En framgångssaga som till och med överlevde åren i exil då anrika Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm genomgick en välbehövlig renovering och ombyggnad.
En publiksuccé som saknar motstycke. I år då salongen huserar i Liljevalchs lokaler kalkylerar man med 100 000 besökare. Att jämföra med andra stora konstevenemang med betydligt blygsammare besökssiffror.
Konstens egen Kiviks marknad, menar somliga, en ohelig allians mellan mer eller mindre originella påhitt och ett och annat minnesvärt konstverk som annars brukar återfinnas hos små gallerier i den mån sådana fortfarande existerar i en vikande seriös konstmarknad.
Det har funnits tider i salongens snart 100-åriga historia då medverkan i salongen kunde innebära ett viktigt steg i unga konsthögskoleelevers karriär. I dagens läge är det allt färre högskoleutbildade konstnärer som deltar – bortsovrade eller aldrig sökande, orsaken vet möjligen juryn som har att skilja agnarna från vetet. De riktigt kända namnen saknas i år.
Det har också funnits tillfällen i evenemangets historia då arrangörerna vänt sig med specialinbjudningar till professionella konstnärer i ambitionen att höja kvaliteten på utställningen.
I dag tycks man ha accepterat ojämn kvalitet i utbyte mot gedigen folklig förankring. Hur har man annars kunnat motivera närvaron av en hel del mediokra amatörverk som möjligen gläder upphovspersonerna och deras vänner?
Att salongen varje år är sammansatt av en jury som utöver konsthallschefen själv, Mårten Castenfors, byts ut varje år, är givetvis en icke försumbar kvalitetsgaranti. Ofta tycker man sig också kunna skönja jurymedlemmarnas estetiska smak i urvalet. Det gäller även i år då Castenfors haft jurysällskap med två publiksäkra gestalter, kända inte minst från medievärlden. Med omåttligt folkkäre akvarellisten Lars Lerin och tv-kändisen och designern Bea Szenfeld, har arrangörerna onekligen försäkrat sig om en rejäl folklig förankring.
Av samtidens stora ödesfrågor så som vi dagligen möter dem i media och politiska debatter syns inte mycket i årets salong. Det hör till konstens ovillkorliga frihet att ha sin egen agenda och inte nödvändigtvis följa i spåren av dem som menar sig har formuleringsmonopolet när det gäller vad som engagerar och äger betydelse. Men lite märkligt är det ändå att salongen känns så renons på dagsaktualiteter och så tryggt förankrad i bildskaparnas egna privata sfärer. Eller är det kanske rädslan att just detta ska gå förlorat som avspeglas i årets Vårsalongen?
Också när det gäller valet av teknik och material går utställarna huvudsakligen sina egna vägar med stor koncentration på måleri och fotografi och även tredimensionella gestaltningar, inte sällan textila. Ett och annat spektakulärt inslag finns med denna gång, men de verk som får besökaren att stanna till och titta närmare är huvudsakligen utförda i traditionella tekniker.
Några namn förtjänar att nämnas. Dit hör Amalia Årfelt som visar en målning som motiviskt känns igen från hennes egen utställning på Konstakademien för något år sedan. Karin Gissberg har givit tekniken mosaik en ny innebörd med ett kluster av målningar. Malin Gabre-Medhin har valt familjealbumet som motivkälla för sitt narrativ. Therese Hägeby har valt att renodla och förenkla sina motiv och Ingela Johansson-Danell visar ett professionellt måleri som känns dagsaktuellt. Till samma kategori av konstnärer räknar jag Åsa Landströms skickliga parporträtt Utan titel och Susanne Lindbergs flertydiga landskap.
Två videoverk ingår i salongen, Exil av Emma Dominguez och video på objekt 137. In Plain Sight av Mervi Junkkonen. Junkkonen har tidigare haft en utställning hos konstnärsgruppen HAKA på Köttinspektionen i Uppsala och även ställt ut på Medicinhistoriska museet i hemstaden Uppsala. På Vårsalongen hör hennes och Dominguez verk till de intressantaste och är ett par av de ganska få konstverken med direkt anslutning till det politiska dagsläget.
Ett fåtal grafiska blad finns också; det fanns tider då just grafiken tog stor plats i salongen, den här gången är bidragen lätträknade men i gengäld bra med Lars Nybergs klassiska torrnålsgravyrer som främsta exempel. Teckningar visas också, och Soile W. Algeröd har gjort några professionella tuschlaveringar som sticker ut i mängden av verk. För här gäller det att synas bland det stora antalet verk, och omfånget på den här Vårsalongen är definitivt betydande. Men som bekant är less ofta more, och årets utställning hade definitivt mått bra av en strängare sovring. Nu får man som besökare göra den gallringen själv: inte så dumt det heller när det gäller ett folkligt evenemang som detta. Själv har jag gjort ett sådant val, redovisat i den här texten. Och utbudet är så stort att det säkert räcker till för varje besökares eget riktigt sevärda urval.
Cristina Karlstam
Konst
Vårsalongen, Liljevalchs konsthall, Stockholm
Tom 22/3 2020
Bilden överst är Limbo/Last Goodbye. Digital print av Sophia Pernå