När ”Kärlekens Antarktis” tar sin början är huvudpersonen redan död, styckad vid en sjö vars svarta vatten står i skarp kontrast till de vita resväskor som innehåller hennes kvarlevor spridda över hela Stockholm. Utan kronologisk ordning får vi ta del av hennes berättelse, fragmentariska minnen, från barndomen och uppväxten fram till det slutgiltiga dödsögonblicket.

I många av sina tidigare romaner och pjäser har den rosade författaren Sara Stridsberg givit röst åt människor i samhällets ytterkanter, främst kvinnor, historiska såväl som litterära. ”Drömfakulteten” (2006) handlar om den radikala feministiska författaren Valerie Solanas (SCUM manifestet), som mest blivit ihågkommen för att ha försökt mörda konstnären Andy Warhol. I ”Darling River” (2010) är det 12-åriga Dolores ”Lolita” Haze från Vladimir Nabokovs roman ”Lolita” som Stridsberg gett egen röst och i ”Kärlekens Antarktis”, är det ett ungt kvinnligt mordoffer som görs till subjekt. Suggestivt berättat i första person får läsaren följa den 24-åriga Kristina. I korta textstycken återkommer hennes dödsögonblick om och om igen sett ur olika vinklar, med varierande detaljer och sinnesintryck.

Kristina beskriver mördarens bortskaffande av hennes kropp och familjen som lämnats kvar: modern Raksha, fadern Ivan, maken Shane, och framför allt deras två små barn, Valle och Solveig, som hamnat i socialens labyrinter redan när Kristina levde.
Själva greppet i ”Kärlekens Antarktis” påminner mig om romanen ”Flickan från Ovan” av Alice Sebold (2002) där en ung flicka berättar om mordet på sig själv och sin familjs sorgearbete utifrån andra sidan. Men till skillnad från Sebold söker inte Stridsbergs huvudperson aktivt efter upprättelse eller att hennes mördare avslöjas. Hon betraktar med vemod sitt liv som det blev och kunde ha blivit, gör nerslag i sin familj liv också långt efter att hennes eget tagit slut. Förövaren beskrivs svepande. Vi får läsa om hans rovdjursögon och bleka vindtygsjacka, bilen som för dem bort från gatorna med prostituerade och in i skogen. Detaljer som skapar en känsla, men hans identitet är av sekundär betydelse och han förblir främmande för Kristina såväl som för läsaren. Det är Kristina som ges utrymme och som vi kommer nära.

”Kärlekens Antarktis” är en sårig och stundtals nästintill fysiskt smärtsam läsning, med dödsögonblicket som sin främsta törnekrona. Den avgrundssvarta grymheten är precist skildrad nästan med en viss skönhet, ett kontrasterande grepp som Stridsberg blivit känd för. Repetitiva stämningsord knyter allting samman; ”gyttja”, ”regnljus”, ”håligheter”, ”djur” och ”fjärilar”.

Samtidigt som ”Kärlekens Antarktis” är en berättelse om död är det lika mycket en berättelse om kärlek, den som finns kvar när allt annat har försvunnit.

Vi får följa Kristinas föräldrars trevande möte i sin gemensamma sorg, genom konversationer av andetag på stilla promenader eller så dras vi in i de starka känslorna mellan Kristina och Shane. Sist men inte minst möter vi barnen, Solveig och Valle. Kristinas osynliga närvaro och den av oro och glädje blandade moderskärleken blir en nödvändig andningspaus mitt i all svärta. Kanske kan Solveig och Valle få allt det som deras mamma aldrig fick?

”Kärlekens Antarktis” är ett requiem om livet, kärleken och döden. Genom mänsklighetens två ytterligheter – våld och kärlek – skildrar Sara Stridsberg inte bara Kristinas utan allas vår förgänglighet.

Fotot av Sara Stridsberg är taget av Irmelie Krekin