Det är stört omöjligt att inte tjusas, bedåras och ryckas med av Uppsala stadsteaters uppsättning av GB Shaws Pygmalion. Här bjuds en finurlig och förlösande skrattspegel för senare års samhällsdebatt, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Aksel Morisse som professor Higgins, Linda Kulles Eliza och Gustav Levin i rollen som överste Pickering. Foto: Markus Gårder

Scenkonst

Uppsala stadsteater, Stora scenen: Pygmalion av George Bernard Shaw. Översättning: Ulla Roseen. Regi: Lucy Pitman-Wallace, scenografi och kostym: Jessica Curtis, koreografi: Sue Nash, musikkonsult: Paul Dodgson, dramaturg: Camilla Blomqvist/Marie Persson Hedenius, ljus: Jonas Nyström, mask/peruk: Angelica Ekeberg. I rollerna: Linda Kulle, Aksel Morisse, Gustav Levin, Crister Olsson, Susanne Gunnersen, Peter Viitanen, Elisabeth Wernesjö, Tytte Johnsson, Stefan Marling och Lolo Elwin.

Till för inte så länge sedan hade bildningen ett egenvärde. Den var stabilt förankrad i Folkrörelsesverige som en viktig förändringsfaktor på vägen till välfärdssamhället. Här fanns en av nycklarna till klassamhällets avskaffande. De som gjort en sådan resa brukar ofta vittna om den sociala hemlöshet som följt med på köpet. Att lämna det trygga och invanda men inte finna sig till rätta i det nya, medför komplikationer. Hur fördomar och förutfattade meningar kan fortsätta att styra är ett av huvudspåren i pjäsen Pygmalion, som nu ges på Uppsala stadsteater. Socialisten George Bernard Shaw, som skrev dramat 1912, ville använda det till att förändra samhället. 

   Mest känd är historien om blomsterflickan Eliza i den ett knappt halvsekel senare tillkomna musikalversionen My fair Lady, som bygger på Shaws grundtext. Huruvida bildning och kultur i traditionell bemärkelse fortfarande betraktas som människans adelsmärke är väl mera tveksamt. Och i den diskussion som brukar förekomma om arv eller miljö, är det nog genetikerna som har tolkningsföreträdet. Ändå ligger tyngdpunkten i den brittiske regissören Lucy Pitman-Wallaces uppsättning hos det klassiska temat i dramat. Denna gång med förstärkt accent på det som utgör pjäsens samhällsdebatt med könsroller, maktkampen mellan man och kvinna och därutöver språket, dess uttal och ordval, som klassmärke.

   Det betyder också att möjligheten att använda olika dialekter för att vinna poänger inte är särskilt framträdande. Eliza i föreställningen utmärker sig på andra sätt. Det är genom att tala lite snabbare och otydligt och göra bruk av vad som väl närmast skall vara slanguttryck som hon avslöjar sin bakgrund. Även om den flitiga förekomsten av ”alltså” och verbet ”fixa” i dag knappast väcker något större uppseende. Då bidrar betydligt mera scenografin, kostymdesignen och håruppsättningarna till det som förser den här iscensättningen med dess särmärke. Det har blivit mera regel än undantag att äldre pjäser ges en moderniserad inramning. Så inte här. Jessica Curtis placerar utan vidare krumelurer uppsättningen i den tidsepok där pjäsen en gång tillkom. Utgångspunkten är på så sätt ett stycke stilteater av allra trognaste märke.

   Detta utgör dock inget hinder för de ofta både roliga och stundom bitska nappatagen som utspelas på scenen mellan språkprofessorn Higgins och hans elev Eliza. Det råder högt tryck i de olika skärmytslingarna, och regissören har sett till att farten hela tiden är god med finurliga scenerier och välfunnen tajming, som håller humöret uppe hos såväl aktörer som

I inledningsscenen söker rollerna skydd i regnet. Fr v Stefan Marling, Linda Kulle, Susanne Gunnersen, Aksel Morisse, Lolo Elwin och Crister Olsson. Foto: Markus Gårder

publik. Här finns det gamla manssamhällets alla avarter rikligt representerade. Men könskampen går heller inte av för hackor, när listighet kombineras med slagfärdighet, som ger gott om utrymme även åt sådant som har med människovärde, stil och självrespekt att göra. En mera förlösande skrattspegel för senare års genusperspektiv på samhällsproblemen är svår att hitta. Aksel Morisse i rollen som Higgins antar gång efter annan skepnaden av en på spisen kvarglömd gryta, som håller på att koka över. Medan Linda Kulle, som gör Eliza, ofta framstår som en ung, självreflekterande kvinna sprickfärdig av liv. Det är stört omöjligt att inte tjusas, bedåras och ryckas med. Uppsala stadsteater kan lägga ännu en storslagen föreställning till sina övriga tungviktare denna säsong, Sound of Music och Fanny och Alexander.

   Där finns alltså åtskilligt ta till sig, inte minst i detaljarbetet, i denna uppsättning. Gustav Levin gör en överste Pickering, lagom lågmäld, men därigenom med desto mera genomslag när han sekunderar Higgins i dennes värv att göra en hertiginna av Eliza. Crister Olsson i rollen som sopåkaren Doolittle är ett under av förslagenhet, när han spelar ut sitt förmenta underläge, vrider och vänder på argumenten innan han når fram till fördelaktigast möjliga förhandlingsposition. Tytte Johnsson och Elisabeth Wernesjö visar med all ackuratess att tillhörigheten till samhällets övre skikt sitter i utanverket och inte i plånbokens tjocklek. Att de på så sätt också leder i bevis Higgins övertygelse om språkets och manérens betydelse följer med av bara farten. Stabilast förankrad av alla i de fina salongerna är Lolo Elwins Mrs Higgins, som framstår som äkta vara rakt igenom.

   Men givetvis är det Eliza och professor Higgins som vinner publikens hjärta allra mest. Hos Morisses Higgins finns en burdus översittare, snarast en misogyn, alltigenom otidsenlig och därför också helt oemotståndlig. Så fort Eliza får in något grepp på honom, svarar han med en av generationer män före honom utvecklade härskarteknik, som undan för undan, inte minst när svartsjuka kommer med i spelet, förlorar det mesta av sin eldkraft. Att Eliza, medan undervisningen pågår, lär sig tillämpa samma strategi, hör till den här uppsättningens roligaste ironier. 

   I rollen som blomsterflickan Eliza har Linda Kulle redan från början en kaxighet, som hela tiden växer i styrka. Samtidigt är hon en docka utlämnad till sina läromästares många övergrepp. Riktigt gripande blir detta sedan man nått målet, diplomatmottagningen där hon visar upp sina färdigheter. Det är efter detta frågan uppstår, vad hon skall använda sin självständighet och all nyvunnen frihet till och upptäcker att all samhällelig tillhörighet är borta. Snopenheten hon då känner och upplevelsen av att vara lurad finner en lösning, som pekar hän mot att bildningsbegreppet nog inte helt spelat ut sin roll. Här har regissören bland det övriga innehållet hittat ett tema i pjäsen väl värt att lyfta fram. Även om det i dag har en undanskymd plats i dagsdebatten.

Bo-Ingvar Kollberg