Scenkonst

De bägge instuderingarna av Eva Runefelts Mutter och Strindbergs Fordringsägare på Strindbergs Intima Teater handlar båda om förlorad oskuld. Regissören Åsa Kalmér har hittat tänkvärda och infallsrika grepp för de två pjästexterna, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Sven Ahlströms Adolf har den sårigaste rollen i samspelet med Maria Salomaas Tekla. Foto: Petra Hellberg

Strindbergs Intima Teater: Mutter av Eva Runefelt, Fordringsägare av August Strindberg. Regi: Åsa Kalmér, bearbetning av fordringsägare: Åsa Kalmér och ensemblen, scenografi och kostym: Peter Holm och Åsa Kalmér, ljus och projektioner: Åsa Kalmér och Jörgen Hjerdt, mask: Maria Lindstedt, dramaturg: Mia Winge. I rollerna: Maria Salomaa, Sven Ahlström och Samuel Fröler.

Tankarna går knappast till något av Nationaldiktarens skådespel när Eva Runefelt debuterar som dramatiker och kallar sin prolog till August Strindbergs Fordringsägare för Mutter. I stället har hon vänt sig till romanen Tjänstekvinnans son och berättelsen där om hur Johan letar efter de små tingestarna längs sin skolväg. Och sedan blir anklagad för stöld när det uppdagas hur många han hittat. Men en mutter kan också vara en symbol. Stå för ett öga, ett hjul, en öronmussla eller fungera som amulett. På tyska är Mutter detsamma som mamma. Man kan också skönja verbet muttra någonstans i bakgrunden. I Eva Runefelts monolog har föremålet med skapandet att göra, med dess bräcklighet, nyckfullhet och skörhet. Som gällde det att skruva fast och hålla kvar allt som uppstår ur inbillningskraften. Men också att ta sig förbi det som står hindrande i vägen. Och borra sig in till ingivelsens innersta kamrar och skrymslen. Det som en författares dagliga verksamhet handlar om, för att inte förstenas. Ett bärande motiv låter också ana en förlorad oskuld och kampen för att hitta tillbaka till den tillit som gör skrivandet möjligt.

   Det är heller inte som någon prolog i gängse mening regissören Åsa Kalmér använder monologtexten, när hon utformat Maria Salomaas framträdande som en installation. Scenografin, signerad regissören och Peter Holm, består av ett väldigt pappersark, som fyller scenen från rampen och långt upp i fonden. Över detta sprids med hjälp av en pyts med svart färg såväl kalligrafiska tecken som de spår en människokropp lämnar efter sig, lite grand som Yves Klein en gång gick till väga. En metafor så god som någon för hur det anade, osynliga och ogripbara förvandlas till påtagliga avtryck i varje skapelseakt.

  Utan några större åthävor låter Maria Salomaa texten framträda och ger det inifrån avlyssnade yttre gestalt. Eva Runefelts laddade text får röst och liv, där finns allt från ängslighet och oro, tvivel och kluvenhet inför såväl kontakt med andra människor som ensamheten. Vandringar i Strindbergs efterföljd genom stockholmska Östermalm med dess alla syn- och ljudintryck ger lokalfärg. Skeendet utmynnar i ett försonligt slut, där dikten under ihärdig kamp med det upplevda framstår som vad som närmast utgör egenhändigt förfärdigade lönndörrar till livet. Och undantagstillstånd i gliporna mellan allt trivialt. Att Eva Runefelt är en av våra allra finaste poeter visste vi förut, här ges hon en tolkning som håller högsta nivå och kommer originalets puls och rytm mycket nära.

   Kring förlorad oskuld men under till det yttre mer dramatiska förhållanden uppehåller sig också kvällens fortsättning, som alltså är den ofta framförda pjäsen Fordringsägare. Den brukar gärna kopplas samman med Strindbergs misogyna sidor och det var i det avseendet mycket länge sedan den befann sig på sin middagshöjd. Åsa Kalmér placerar i stället aspekter av mänsklig kommunikation i förgrunden och vad sådan kan innehålla av maktkamp, påverkan och av att ge och ta. Det finns inbyggda svårigheter vid detta tillvägagångssätt, när det gäller pjäsens syn på tankeöverföring, suggestion och hypnos. Helt har väl regissören inte lyckats lösa det problemet. Men det som återstår av smartness, beräkning, självbedrägerier och livslögner räcker ändå långt. I den meningen är de tre rollerna också tämligen jämnstarka. Och kärleksmotivet, med bindningar som aldrig riktigt vill lossna, får sägas ha en del aktualitet också i vår skilsmässoglada tid. Liksom svårigheterna att förena tvåsamheten med alla narcissistiska böjelser och ideal.

Samuel Frölers Gustaf förlorar sin oskuld på ett oväntat sätt sedan han lagt ut fällor för Adolf i Sven Ahlströms rolltolkning. Foto: Petra Hellberg

   En del av föreställningen lyfter fram vad som brukar kallas lånta fjädrar, men associationerna går också till dagens webbverklighet där det ofta är lite si och så med upphovsrätten. I pjäsens triangeldrama är de tre rollernas liv intrasslade i varandra. Adolf har övertagit den nära relation till Tekla som Gustaf tidigare haft. Tekla söker ständigt nya erövringar som förstärker hennes livskänsla. Men de tre är också som kommunicerande kärl som växlar mellan att befinna sig i överläge, allt eftersom maktförhållandena ändras. På basplanet handlar det om en kamp för överlevnad, ett spår som snabbt blir synligt efter inledningens ytliga glättighet. Det finns också en hel del ironi i samspelet i den ovetskap som särskilt drabbar Adolf, när han inte känner till förhistorien. De dubbla budskapen framhäver närheten till Lars Noréns dramatik. Pappersarket från Mutter återkommer i sönderriven form och får göra tjänst både som fotografier, brev och tidningar. Att Adolf övergivit måleriet och i stället uppträder som fotograf är regissörens egen uppfinning.

   Motsättningen mellan gamla ideal och nya ges stort utrymme i Åsa Kalmérs instudering, som visar hur jämvikt och balans uppnås först sedan den gamla ballasten kastats överbord. Tekla och Gustaf har här ett stort försprång framför Adolf, och försoningen i slutakten förutsätter att även når dit, även om det samtidigt innebär att han får plikta med sitt liv. Åsa Kalmér har i sin personinstruktion tonat ner åtskilligt av det demoniska som brukar förknippas med rollen som Tekla. I stället gör Maria Salomaa mycket förtjänstfullt ett rollporträtt där kärlekens många irrgångar uppenbaras som en tydlig motvikt till de drag av vampyr, som Strindberg försåg henne med i grundtexten. Samuel Frölers Gustaf har försetts med en svalt intellektuell framtoning som handlade hans intrigmakeri mest om ett psykologiskt experiment, vilket kanske också är regissörens mening. För de starkaste utbrotten står i stället Sven Ahlström i rollen som Adolf, men han är också den av de tre som har svårast att inse att vad som förr betraktades som dygder under vägens gång förlorat en hel del av sin forna innebörd. 

   I sin nutidsanpassade pjästolkning har Åsa Kalmér valt att jämna ut styrkeförhållandena i skeendet genom att fördela temperaturen och göra den mera lika mellan rollerna i triangeldramat. Det gör den här uppsättningen svalare än hur man annars brukar gå till väga. Så måste det kanske bli när förlorad oskuld blir till styrka. I såväl Eva Runefelts Mutter som i Strindbergs Fordringsägare.  

Bo-Ingvar Kollberg