Uppsättningen på Dramatens Målarsal av Henrik Ibsens drama Rosmersholm ställer frågan i vilken utsträckning idéerna har en förädlande inverkan på sina anhängare. Stefan Larssons föreställning bär illusionslöshetens signatur och har åtskilligt att säga vår egen samtid, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Livia Millhagen som Rebekka och Jacob Ericksson i rollen som rektor Kroll i Dramatens uppsättning av Ibsens Rosmersholm. Foto: Sören Vilks 

Scenkonst

Dramaten, Målarsalen: Rosmersholm av Henrik Ibsen. Översättning: Per Olov Enquist. Regi och bearbetning: Stefan Larsson, scenografi, ljus, projektioner: Jens Sethzman, kostym: Nina Sandström, peruk och mask: Melanie Åberg, ljud: Tina Paulson, dramaturg: Irena Kraus. I rollerna: Livia Millhagen, Jonas Malmsjö, Jacob Ericksson, Jan Malmsjö, Jon Karlsson och Emma Broomé.

 Det finns inte så mycket kvar av den gamla idealistiska drömmen om förädlade människor och ideal som adlar. Det nyss passerade 1900-talet gjorde mos av det mesta tankegodset i den vägen. Hos Henrik Ibsen, i dennes drama Rosmersholm från 1886, lever det fortfarande kvar. Ingen behöver dock sväva i tvivelsmål att en ny tidsanda är på väg i Staffan Larssons uppsättning på Dramatens Målarsal. Här finns underlag för en livsåskådningsdebatt, som träffar rätt på åtskilliga punkter när försvaret vacklar för de humanistiska dygderna. Om det finns någonting att sätta i deras ställe är förstås tveksamt. Svaret på den frågan lämnas öppet. I stället blir det mekanismerna i omlopp när problemen diskuteras, som ställs i förgrunden.

   Stefan Larsson har tittat bakom krafterna som bryts mot varandra i sin uppsättning och upptäckt ett drama om jagförsvar, kompensationsbehov, strategier och list. Där finns inga vinnare, någon är förlorare från början, en blir det under handlingens gång. Den egna styrkan väger tyngre än den ideologiska överbyggnaden om mening eller mål. Hos scenografen Jens Sethzmans är scenrummet avgränsat till en grå låda. Pjäsen utspelas i dämpat arbetsljus. Hur bräcklig tillvaron är blir uppenbart, när delar av väggelementen faller inåt, riktigt nära skådespelarna. Det är heller inte några psykologiska porträtt i vanlig mening som återges. Föreställningen är en avskalad ordens teater. Efter högsta föredöme skall distansen till skeendet ge publiken impulser till eget tänkande. Själva stommen i pjäsen är det viktiga.

   Innan den börjar har det första triangeldramat redan ägt rum, det mellan Rosmer, Beate och Rebekka och som ledde till att Beate dränkte sig i kvarnforsen. Den senare skummar upptill på fondväggen och kastar sin skugga över allt som väntar. Det andra triangeldramat utspelas mellan Rebekka, Rosmer och rektor Kroll. Här handlar det inte bara om att stöta bort den som står i vägen. Utan ännu mera om att rädda en själ från undergång. Men det blir inte riktigt som de tänkt sig, vare sig för Rebekka eller för Kroll. I stället ändras förutsättningarna i grunden. Rebekka avslår Rosmers äktenskapserbjudande, Rosmer börjar genomskåda vad som pågår. Och Krolls ingripanden får helt andra effekter än de avsedda. De vita hästarna från Ibsens grundtext har den här gången lämnats därhän. Inga mytiska eller metafysiska krafter griper in i skeendet. När människorna är utlämnade åt varandra är det annat som bestämmer.

Jacob Erickssons rektor tillsammans med Jonas Malmsjös Rosmer möts från olika ideologiska utgångspunkter i Ibsens Rosmersholm på Dramaten. Foto: Sören Vilks

   Dramats genusperspektiv med Rebekka fastlåst i ett gammaldags patriarkalt samhälle antyds under skeendets gång men får inget stort utrymme. Snarare är det hennes utförsgåvor att manipulera omgivningen för att få det hon vill och nå sitt mål, som avgör hennes agerande.  Den misstro hon visar redan i dramats öppning är hennes variant på talesättet i sig själv känner man andra. Hennes beräknande kyla är också hennes styrka och hon tillstår själv vid sin bekännelse i tredje akten, hur framgångsrikt hon på så sätt kunnat använda sig av Rosmer och fullfölja sina avsikter. Denne i sin tur inser så småningom hur godtrogen och naiv han varit, svag, osäker och blåögd inför vad som pågått. Något som förändras samtidigt som hans tillit upphör. Den förädlade människan är en utopi. Rektor Kroll låter för sin del föreställningen få tycke av ett detektivdrama, när han hittar ledtrådar och spår och till slut drar åt snaran kring det misslyckade idealistiska experimentet.

   Det förflutnas makt är en hörnsten i Stefan Larssons tolkning av pjästexten. Här finns också spår, som ställer Rebekkas öde i en egen belysning. Hennes förhållande till Beate får en bisexuell anstrykning. Men ännu mera handlar hennes försök till frigörelse om kampen mot ett förkrympt liv. I den meningen har hennes livslott många överensstämmelser och likheter med Rosmers tillvaro, hans förflutna som präst och formbara år under en far som var major även i hemmet. En fråga som uppsättningen ställer är, om Rebekkas sammanbrott mot slutet är en pose, ett stycke spelad teater i överensstämmelse med de tidigare strategierna. Eller om hennes förtvivlan är äkta. Det är en av de frågor som publiken får ta med sig hem och grubbla på efteråt. Detsamma gäller Rosmers förvirring, innan han och Rebekka lämnar pjäsen. Här finns också själva grundfrågan i Stefan Larssons föreställning. Den som gäller fundamentet för alla livsåskådningar och idéernas styrka i förhållande till de psykologiska drivkrafterna och behoven.

   Och kanske är det regissörens egen uppfattning om hur överskattade idéerna är i sådana sammanhang, som kommer till uttryck i slutackordets skratt med emfas. Om idealen inte står rycken när de ställs mot verkligheten, är kanske det enda som återstår att skratta åt eländet. Men här finns också ett förbehåll. För samtidigt är det första gången livsglädjen ges något utrymme på Rosmersholm. I sin allt annat än lätthanterliga tolkning av Ibsens drama från en idémässig övergångsfas som har åtskilliga likheter med vår egen samtid, ger skådespelarna regissören förnämligast möjliga stöd. Livia Millhagen visar som Rebekka West en nästan absolut känslighet för allt finstilt detta själsdrama äger. Hennes rollgestaltning är en balansgång på slak lina mellan förslagenhet och beräkning och en sårbarhet med existentiell räckvidd. Jonas Malmsjös Johannes Rosmer åker berg och dalbana mellan självtvivel och skuld, något som också kommer till uttryck i kroppsspråk och kroppshållning, och här, om någonstans, blir det tomrum synligt på vilket pjäsen saknar ett svar. Rektor Kroll, som görs av Jacob Ericksson, är den i föreställningen som företrädesvis befinner sig på markplanet, och långt ifrån den politiska kliché som rollen annars inbjuder till. Över lag skall Stefan Larsson hållas räkning för att han lämnat alla sådana tolkningar åsido. Det gäller även Jon Karlssons journalist och pragmatiker Mortensgård och Emma Brommé som hembiträdet Helseth med sin vardagsklokhet. Inte heller Jan Malmsjö i rollen som originalet Ulrik Brendel drar åt något annat håll än föreställningen i sin helhet.

   Stefan Larsson har försett sin uppsättning med en illusionslöshetens signatur. Det är från den utgångspunkten rollerna agerar och deras repliker får sin bärkraft. I vår för allsköns brokigt och blandat idégrums utsatta tid har en sådan föreställning en given plats.

Bo-Ingvar Kollberg