I ”Den skenande planeten” befinner vi oss några hundra år in i framtiden. Jorden har genomgått ett tredje såväl som ett fjärde världskrig. Det finns en stigande rädsla hos befolkningen att ett femte ska bryta ut när krigshjältarna Adil och Jingfei försvinner spårlöst. Utomjordingen Ki har skickats till Tenochtitlán (dagens Mexico City) från den utopiska planeten Zarmina för att hålla ett fredstal. På Zarmina finns inget skriftspråk, istället odlar zarmiterna en muntlig kultur och ingen tillåts avbryta någon annans poetiska utläggningar. Vid sitt besök på jorden mottas Ki av skepsis eftersom zarmiterna har rykte om sig att tycka att de är förmer på grund av sin paradisiska hemvist. Ett stort antal av jordens människor har inopererade chip i hjärnan för att sortera och lagra minnen och information, men nu har det interna infranätet kraschat. Människorna kan därför inte längre skilja sina verkliga minnen från falska och vilket lett till en allmän förvirring. Bara de rika har råd att operera bort det defekta chipet, all övriga lever i ett ständigt mediebrus och talar i ofullständiga meningar. Kis ursprungliga fredsuppdrag utvidgas snart till att försöka finna de två försvunna krigshjältarna och hen ger sig ut på en filosofisk odyssé genom länder och politiska spel.

Vid första anblicken är ”Den skenande planeten” med sina knappa 200 sidor en lättläst framtidsroman, men intrigen förbises snart till förmån för Kis förundrade betraktelser och eleganta tankegångar. ”Den skenande planeten” är skriven som en tankedagbok, allt läsaren får ta del av filtreras genom Ki. Men på flera ställen undanhålles information för läsaren, vilket snarare blir frustrerande. Att skapa en opålitlig berättare är en klassisk metod som ofta förstärker läsarupplevelsen eftersom det ger läsaren möjlighet att läsa mellan raderna, men avsaknaden av ett fördjupat händelseförlopp är förvirrande, även om författaren genom detta grepp utmanar traditionell dramaturgi. Vid ett tillfälle berättar Ki om sin anmoder som broderat ”Framtiden är en déja vu” enligt gammeljordisk hantverkstradition, och fler exempel på det ”jordiska” förflutna återfinns i Lundgrens futurism. Den nytillsatta tyrannen Moctezuma III i Tenochtitlán har samma namn som den aztekernas härskare, även om denne hos Lundgren fått kopplingar till en aztekinspirerad maffiarörelse, en framstående politiker bär också namnet Bonaparte men namnens egentliga ursprung har sorterats bort i det defekta minnessystemet.

Lundgren visar ett framtidsscenario genom att knyta an till historiska händelser och visar vad som kan hända om vi sätter alltför stor tilltro till tekniken.

Språket är Lundgrens styrka, men möjligtvis är det ett syfte i sig.  I en intervju med Svenska Dagbladet (SvD 19/8) menar Lundgren att hon hoppas att läsaren ska ha fler frågor än svar vid slutet av boken vilket hon lyckas med.

Den skenande planeten

Författare: Maja Lundberg

Utgiven av Alberts Bonniers Förlag 2018

Porträttet av författaren Maja Lundberg är taget av fotografen Stefan Tell