Äntligen en utställning som presenterar en helhetsbild av Katrine Helmerssons konstnärskap, skriver Cristina Karlstam som besökt Kulturhuset i Stockholm.

La Société Phallocentrique (1992), Wanås Skulpturpark. Ingår i Katrine Helmerssons utställning POCHOIR. Foto: Evelyn Thomasson

 Konst

Katrine Helmersson retrospektiv

Kulturhuset, Stockholm

Curator Ulrika Sten

Tom1/2 2015

En rekonstruktion av installationen La Société Phallocentrique som Katrine Helmersson skapade i Wanås skulpturpark 1992 är det första som möter besökaren i hennes nya utställning. Ett 40-tal små skulpturer fyller golvet mot en fotografisk bakgrund från primärutställningen i Wanås. Likt vita spökgestalter tycks de växa upp ur golvet och sprida ut sig i rummet. Hemlighetsfulla, överraskande och med massor av närvaro försätter de publiken i en förväntansfull sinnesstämning.

Katrine Helmersson är en av våra största skulptörer, en konstnär med ett mycket medvetet koncept och en konsekvent hållning, och med ett verksamhetsfält som sträcker sig långt utanför Sveriges gränser.

Franskorienterad och inläst på filosofer som Kristeva och Lacan och med resmål som bland annat Indien och Mali har hon ett referensområde som är lite större än hos de flesta.

Första gången jag stötte på Katrine Helmerssons konst var 1992 när hon hade en soloutställning i Bror Hjorths Hus i Uppsala. 13 år senare var Helmersson tillbaka i Uppsala, den här gången på Konstmuseet där hon fyllde våningsplan 4 med sina mångbottnade skulpturer. Vid en rad andra tillfällen, bland annat vid hennes medverkan i Magasin 3: s utställning Plingeling 2013, har jag kommit att fascineras av detta konstnärskap som tidigt fick etiketten feministiskt, en inte alltför felaktig beskrivning av ett skapande som med sådan generös och utlämnande personlig ton berättade om det som kan sägas vara specifikt för kvinnors liv, inte minst i fråga om sexualitet och passion. Så fick också Helmersson nästan genast en etikett som visserligen hade bärighet i hennes konst men som med tiden skulle visa sig vara alltför begränsande; så mycket mer än kvinnlig lust och lidelse. finns i detta konstnärskap. Och inte minst tyckte jag förstå detta när hon 2010 visade utställningen Cherchez la femme hos Stockholmsgalleriet Andrehn-Schiptjenko. Kvinnan som Människan, skulle man med fog kunna säga, trots mängden av bröst i olika gestaltningar. Bakom denna vidgning och delvisa förskjutning av hennes konst låg erfarenheter från en annorlunda kultur än vår, nämligen Malis i Västafrika där Helmersson tillbringat och fortfarande tillbringar långa tider i samarbete med inhemska konstnärer och lärt känna Malis kultur. Jag tyckte mig se en breddning och fördjupning av ett redan mycket virtuost och kommunicerade konstnärskap i den utställningen.

I förgrunden Pochoir (2014), i bakgrunden Wallflower (2005). Från Katrine Helmerssons utställning POCHOIR. Foto: Petra Hellberg

När Kulturhuset i Stockholm nu presenterar en retrospektiv utställning med titeln Pochoir, (Tomrum) curerad av Ulrika Sten, får hela konstnärskapet en möjlighet att synliggöras, vilket det också gör i de väl utnyttjade lokalerna på våning 3. Där man dessutom inte låtit sig styras av kronologi utan modigt arrangerat en utställning där verk från olika perioder av konstnärskapet tillåts kommunicera över tid och rum med varandra. Hur titeln ska tolkas kan diskuteras; kanske handlar det om ett existentiellt, andligt tillstånd, men i lika hög grad om verkens formella styrka, där inneboende krafter får sitt utrymme i den fysiska gestaltningen. Särskilt sannolik blir en sådan tolkning i titelverket, den vulkaniskt laddade skulpturen i maliskt svart-rött tyg.

Nu öppnar Katrine Helmersson porten till sitt skapade universum och hon gör det med ett litet verk i trä, inspirerat av de förrådsdörrar hon såg under sin vistelse i Mali. Här har det blivit en liten anspråkslös dörr, försett med ett par kvinnobröst, mot ett svindlande landskap där de berömda fallosarna La veuve från tidigt 90-tal finner sin naturliga plats i en helhet som omfattar lika mycket meditation och andlighet som hudnära kroppslighet. Det kända verket Ariadne har fått en ”dubbelgångare” utförd i bazintyg från Mali, ett verk skapat i samarbete med Handarbetets vänner, där svärta och lysande rött signalerar både liv och död, sammanflätade till en mänsklig enhet. Och de svarta tygblommor med titlarna Wallflower, som hänger i klasar från taket, ungefär som de gjort i tidigare nämnda utställningar, har nu fått sällskap av bronssköldar där kvinnoidentiteter skyddas, samtidigt som hela det mänskliga livet, såväl kroppsligt som andligt, utlämnas till vår igenkänning. Och längst in i utställningssalarna visar en video, Dark currents, det oändligt långsamt brinnande tyget i en nästan magiskt ceremoniell film som leder tankarna till exotisk likbränning.

Utan titel, aluminium (1993). Foto: Petra Hellberg

I ett av utställningsrummen har Helmersson placerat sin taggiga Törnrosstav, en metaforisk bild som berättar om existentiella livsvillkor, en fysisk gestaltning av själva livsvandringen. En serie vita små amuletter har fått ett särskilt rum i rummet där de blickar ut mot omgivningen och iakttar samtidigt som de blir sedda. Och en pälsring från 90-talet blinkar medvetet till valfrändskapen Meret Oppenheim, en av de konstnärer som Helmersson nämner som sina förebilder. Dit hör också Louise Bourgeois som hon för övrigt gästat i New York där Bourgeois ända till slutet av sitt långa liv höll salong för andra konstnärer varje söndag. Att det finns en konceptuell släktskap till dessa båda storheter, Oppenheim och Bourgeois ger den här utställningen klara besked om. Inte minst väggrelieferna i päls med titlarna Artemis är sådana förbindelselänkar till de äldre konstnärerna. Men också de många gestaltningarna av kvinnliga attribut, främst bröst.

Sedd så här i sin hittillsvarande helhet suddas de eventuella skarvarna i Katrine Helmerssons konstnärskap ut och fram träder att sammanhållet verk där betoningen flyttas mellan delarna men där helheten är det bestående intrycket. Det enda man kan beklaga är att en så gediget genomarbetad utställning inte åtföljs av en utförlig katalog till ledning för publiken. Det informationsblad som producerats är utmärkt, men nog borde ett så viktigt och självständigt konstnärskap på Katrine Helmerssons också dokumenteras i katalogform.

Cristina Karlstam