Uppsala stadsteater, Stora scenen: Partiledaren som klev in
i kylan av Stina Oscarson efter en bok av Daniel Suhonen. Regi: Dennis Sandin,
scenografi: Ulla Kassius, kostym: Karin Lind, dramaturg: Marie Persson
Hedenius, kompositör: Mikael Svanevik, ljus: Anders Ekman, mask Anna Lilja. I
rollerna: Tytte Johnsson, Robin Keller, Gustav Levin, Aksel Morisse, Logi
Tulinius, Åsa Forsblad Morisse, Francisco Sobrado, Moa Silén och Lovisa Onnermark.
”Lyssna på rörelsen” uppmanade en gång den avgående
socialdemokratiske partiledaren och statsministern Tage Erlander sin
efterträdare Olof Palme. Det finns delade meningar om hur detta sedan fungerade
i praktiken. Lyssnat på rörelsen, i varje fall dess elit, har också Stina
Oscarson gjort i sin pjäs Partiledaren som klev in i kylan. Den bygger på en
bok av Daniel Suhonen och ges nu på Uppsala stadsteaters Stora scen.
Partiledaren i fråga är Håkan Juholt, som innehade ämbetet från mars 2011 till
januari året därpå. Oscarson berättar om förspelet till utnämningen, följer vad
som sedan hände och lyfter fram turerna under den tio månader långa sejouren
till närmare beskådande.
Ramhandlingen är
ett fiktivt möte i ett i provinsen beläget Folkets hus, dit Suhonen är på väg
för att berätta om sin bok. Det vill sig inte bättre än att det blir mässfall,
och de som infunnit sig till sammankomsten får försöka bemästra kvällens ämne
på egen hand. Tämligen per omgående förvandlas personerna på scenen till Juholtdramats
verkliga aktörer. Så är intrigerna i full gång. Och därmed också splittringen i
partiet liksom rackarspelet mellan dem som vill komma ifråga för att förnya
partiet och respektive fraktions hejdukar. De som kunde iaktta förloppet blir
påmind om namn som Damberg, Östros och Nuder. Regissören Dennis Sandin använder
en trädgårdsslang för den dragkamp på scenen som återger styrkeförhållandena.
Att det till slut blir Håkan Juholt som framstår som segrare kommer lite
abrupt.
Stina Oscarson har
knappast ålagt sig någon lätt uppgift när hon försökt göra levande teater av
vad som är statskunskap i närtid och sådant som bygger på ett dokumentärt
material ur tidningar och övriga media. Visserligen finns där redan en
anpassning hos källmaterialet, som hjälper en del på traven. Dagens media är
inte okänsliga för upplagans storlek eller tittarsiffror och det sätt att
återge verkligheten där nyheter är liktydigt med det som gör oss upprörda.
Primeskandalen med dess aningen tidiga eftervalsanalys hör till det som omnämns.
Men det dominerande i uppsättningen är allt som följde med reportage från
Istanbul och Vitryssland och inte minst presentationen av den s.k.
hyresskandalen där det gick att slå åtkilliga mynt av att ingen riktigt visste
vad som gällde, inte journalisterna och inte Juholt heller.
De mediedrev som pågick
är föreställningens ena huvudspår. Det andra hur den knappast smickrande
uppmärksamheten steg för steg pressade pjäsens huvudperson tills situationen
blev ohållbar. Allra mest för honom som människa. I det senare ingår även hur
partitopparna och verkställande utskottet agerade. De partipolitiska frågorna i
detta sammanhang är väl huvudsakligen mest av intresse för de närmast
inblandade. Ett mera allmängiltigt innehåll har i så fall makttemat och frågorna
om trovärdighet, förtroende och tillit. Men här får till största delen det för
dramaturgin tacksamma styra. Det mesta stannar vid en återgivning av vad den
minnesgode redan vet. I övrigt har pjäsen inte så mycket att tillägga.
Den främsta
behållningen ligger i stället vid hur skådespelarna närmat sig sina uppgifter
och hur man i flera fall kan ana vilken avbildad politiker eller funktionär som
för tillfället för ordet. I de flesta fallen gör var och en flera roller. Det
går inte att säga annat än att Tytte Johnssons framstår lika stark som ett
lejon i sin Wanja Lundby–Wedin. Här
ryms ett genusperspektiv som heter duga. Robin Keller, som partiets ekonomiske
talesman Tommy Waidelich, låter rollen påverkas av en
sårbarhet, som förmedlar en hel del perspektiv på en politikers vardag. Till
Francisco Sobrado och dennes uppenbarelser kan man nog tänka sig flera
förebilder. Ingen av dem förefaller särskilt lämpad att ta ansvar för ett helt
folks väl och ve. Det gör däremot Gustav Levins fackföreningsman och gammelsosse,
trygg i sig själv, eftertänksam och med fokus på dem som behöver samhällets
stöd allra mest.
Tyngdpunkten bland
aktörerna ligger hos Aksel Morisse, som har huvudrollen. Hans Håkan Juholt är
kanske i vekaste laget för att styra ett parti och ännu mera ett helt land.
Ändå finns där knappast något enda riktigt underlag för allt som han läggs till
last. Att Juholt blir alltmer osäker, kränkt och skadad av det han utsätts för,
får sägas vara en högst mänsklig reaktion. Och på slutet är det inte utan att
han visar en storhet i nederlaget som får återverkningar på allt det tidigare. Därmed
också på spörsmålet om vilka sorts politiker vi skulle behöva allra mest. Om än
i det begränsade formatet är han i Morisses rolltolkning en tragisk hjälte som
stannar kvar och berör. Därmed ger han också en antydan om vilka frågor den här
pjäsen kunde ha ägnat sig åt i stället.
Bo-Ingvar Kollberg