Hur ser en bra konstbok ut? Hur bör den redigeras för att på bästa sätt både dokumentera, presentera och analysera och till läsaren förmedla ett konstnärskap? Att bildmaterialet måste få dominera är givet. Men hus ska den se ut i övrigt och vilka uppgifter bör finnas med?
Den nu utgivna boken Mother of Pearl om Carin Ellbergs konstnärskap är ett konstverk i sig. En estetiskt närmast fulländad produkt signerad Art and Theory Publishing, redigerad och formgiven av Sandra Praun och Oscar Guermouche. Men ändå finns det saker att påpeka med lite kritik.
Ett sobert textfritt försättsblad i silverfärg, en tydlig ambition att låta det rikhaltiga bildmaterialet dominera, varvat med välskrivna texter. Här råder det ingen tvekan om hur de ansvariga sett på uppgiften att lyfta fram Carin Ellbergs rika verk: texterna får medvetet spela andra fiolen i en så visuellt rikt orkestrerad produkt som denna.
För den inledande essän svarar konsthistorikern och kritikern Peter Cornell. Hans text är välformulerad och lärd men med en lite störande tendens till namedropping. Att visa upp sin egen lärdom och beläsenhet så som här sker, skaver ibland i läsarens sinne. Visst, Cornells referenser är säkert relevanta, men de är möjligen lite för många och för dominerande i en konsttext vars uppgift är att öppna dörrarna till ett konstnärskap.
När Cornell däremot koncentrerar sin text på sina egna beskrivningar och tolkningar av Ellbergs verk är han desto bättre. Som när han apropå Ellbergs berömda och på sin tid häpnadsväckande användning av limdoppade strumpbyxor (!) associerar till hennes möte med indiska mandalaformer. Eller när han betonar hur Carin Ellberg skapat ”konst i sin egen rätt” fast han som teoretiskt välorienterad konstvetare samtidigt hänvisar till egna läsefrukter och rådande tankeklimat. Cornell associerar till amerikansk och fransk feministisk konstteori men ser samtidigt hur Ellberg i första hand använder sin kvinnliga kroppserfarenhet i sina verk, inte nödvändigtvis med avstamp i teorierna.
Ett flertal av konstnärens viktigaste verk omnämns i Cornells text, men dessvärre utan sidhänvisning till de i boken reproducerade verken. Som läsare tvingas man att leta och bläddra bland bilderna eller gå till den bildkatalog med bifogade texter om titlar och tillkomstår som placerats i slutet av boken. Som för övrigt bara till dels är paginerad, något som ytterligare försvårar för läsaren att hitta de aktuella bilderna.
Om Peter Cornell svarar för den konstteoretiskt präglade texten med en mängd associationer, är Maria Linds samtal med Carin Ellberg desto mer centrerat kring själva skapandet och de teckningar, målningar, skulpturer och installationer som denna verksamhet gett upphov till. Det är ett ledigt samtal mellan två kvinnor med konsten och dess många yttringar som ett givet tema. Med sina varsamt formulerade påståenden och frågor närmar sig Maria Lind Carin Ellbergs verk och får gång på gång roliga och upplysande svar om konstnärens tankar och känslor inför de olika verken och deras tillkomsthistoria.
Så får läsaren exempelvis höra hur de beigefärgade strumpbyxorna kom att bli ett favoritmaterial med vilket Ellberg byggt allt från soluppgångar till väggbaserade reliefer och skulpturer. Ellberg berättar också hur hon försiktigt och sparsmakat arbetar med alltför vackra material som glas och stenar; sin risk att bli alltför dekorativ i sitt uttryck är konstnären medveten om. Hon beskriver också sina tankar bakom den offentliga skulpturen i Gävle Centrum, en märklig skapelse där ett kvinnohuvud (konstnärens eget) utgör basen för en lätt absurdistisk och lekfull skulptur där både en fåtölj, en lampa och två barnhuvuden tycks växa upp ur huvudet. Det var när konstnären vistades och arbetade i en stor ateljé i Berlin som hennes tankar kretsade kring de två barnen hemma i Sverige och hur de skulle komma och hälsa på sin mamma konstnären i Berlin. Vad skulle de packa inför resan och hur skulle de ta sig till konststaden Berlin? Ur den omsorgen och oron föddes konstverkets idé.
Flera liknande överraskande detaljer om några av Ellbergs kända verk förmedlas via det här avspända samtalet mellan Ellberg och Lind, vilket gör boken till en rik källa för den läsare som vill lära känna ett rikt och originellt konstnärskap. Och givetvis talar man också om Ellbergs berömda självporträtt som nu är ungefär 650 stycken!
Och så är det bilderna, dessa verk präglade av den skapande fantasins gränslöshet, organiska linjer och rumsligheter, ofta med halsbrytande detaljer och kombinationer av form- och färginslag. ”Flickrumskonst” har Maria Lind kallat Ellbergs estetik, en karaktäristik som är ganska träffande och som verkligen inte ska uppfattas pejorativt. Att det handlar om ett mycket kvinnligt konstnärskap både i fråga om motiv, material och ofta även uttryckssätt står utom allt tvivel och får också konstnärens godkännande av sin art. Och det inte bara på grund av de limdoppade strumpbyxorna eller det skulpterade kvinnohuvudet i Gävleverket.
Sin höstutställning på Galleri Andrehn-Schiptjenko i Stockholm har konstnären tillägnat sin bortgångna mor och benämnt Mother of Pearl, vilket också är titeln på den här vackra boken. Som trots avsaknaden av paginering och inte minst konstnärens cv ändå måste beskrivas som ovanligt tilltalande. En viktig bok om ett viktigt kvinnligt konstnärskap.
Cristina Karlstam
Art & Theory
Mother of Pearl
Om Carin Ellbergs konstnärskap