Årets fotobokpris 2014 till fotografen Anna Strand för Nagoya Notebook
Första gången jag såg en Butohföreställning (Dansens hus för 24 år sedan under dåvarande ledning av den fenomenale Jan Zetterqvist) minns jag hur jag lämnade salongen med en lustfylld känsla av att intuitivt ha förstått allt och ändå känna mig rätt förlorad. Samma lustfyllda känsla griper tag i mig när jag bläddrar i Anna Strands fotobok med titeln Nagoya Notebook. Kanske är det inte så konstigt, berättelsen utspelar sig i Japan, men det är som om jag redan anat att allt är synligt, men i själva verket finns där något annat, något osynligt, som appellerar till min intuitiva sida.
Be Square, ur Nagoya Notebook, Årets Fotobok 2014 av Anna Strand
Redan omslaget eggar min nyfikenhet. Vikt enligt konstens alla regler, nästan som en påminnelse om det slutna samhället Japan med starka känslor vibrerande under ytan.
Att låta Anna Strand och formgivaren Matilda Plöjel få priset som Årets fotobok är ett djärvt val – och ger kanske en fingervisning om vart fotokonsten är på väg. Det abstrakta snarare än det konkreta, dokumentära, får lov att ta plats. Det har gått fort, på bara några tiotal år, från 1970-talets undersökande och gestaltande fotografier (åtminstone när det gällde kvinnliga fotografer) till ett undersökande av fotografiet som objekt. I Anna Strands utställningar är kopplingen till konstvärlden i övrigt tydligare. Här samsas objekten med bilden, men även i hennes anteckningar från Nagoya är referenserna tydliga. Här finns readymades i form av gamla svartvita fotografier, de flesta skadade. Gulnade efterbeställningskuvert där den del av fotografiet som ska förstoras finns upptecknad som en rektangulär tom yta. Den tidens, i det här fallet trettiotalets snapshot blandas med den strängt arrangerade bilden som ofta innehåller en hand.
A Copy, ur Nagoya Notebook, Årets Fotobok 2014 av Anna Strand
Och det blir allt mer uppenbart att det i själva verket handlar om fotografiet som sådant, som ett slags etnografisk genomresa, även om det finns en historia om en person befinner sig i Japan, fotograferar och gör anteckningar i form av små korta notiser. En föreställningsvärld som blandas med den verkliga världen, lika mycket inre som yttre resa i tid och rum. Texterna förstärker verfremdungseffekten av ett bedrägligt lugn. Kanske som en påminnelse om det konstruerade i vår tillvaro.
Yvonne Ihmels