Längst fram på scénen står en danssko i betong. Den där typiska halvstövletten med kraftig flamencoklack som män brukar ha. Men ack vad vi bedrog oss. Skon är inte av betong utan av betydligt skörare material. Liksom så mycket annat kan den krossas av stöveltramp.
Israel Galváns dansföreställning FLA,CO,MEN är på en och samma gång sofistikerad som handfast. Här finns flamencon som vi känner igen den, de traditionella rytmerna, sången och musiken, men här finns också starka existentiella uppgörelser med konsten, världen och inte minst livet som dansare.
Israel Galván har kallats för en scenens kameleont och närmast obekymrat tycks hans spensliga gestalt kunna anta vilka utmaningar som helst.
Ena stunden ligger han på golvet, trummar med tåspetsarna mot golvet, i nästa står han på en stol eller på en cajá för att i nästa glida över scenen i ett ständigt pågående fotarbete som aldrig tycks få ett slut. I nästa jammar han med kompisarna, musikerna, använder sig av bastrumman för att skapa ett genomträngande dovt ljud, som ville han varna oss, knogarna, händerna, fötterna, kort sagt allt som går att få att låta. Det slår mig att flamencon finns här som en ursäkt för att få dansa. Kunna få röra sig med eller mot musiken i ett aldrig sinande flöde tills han plötsligt kliver åt sidan. Lämnar oss med en tom scen? Tar helt enkelt en paus och sätter sig vid sidan om, uppflugen på en av de stora högtalarna, som om vill han få oss att förstå att det är ett privilegium att vi, just vi, har fått hörsel och syn och kan sitta här i salongen och se denne genialiske dansare. Effekten låter inte vänta på sig. Det blir knäpptyst i salongen, innan någon fnissar till och vi tittar förundrat på varann och drar en suck av lättnad när han återvänder. Men snart prövar han oss på nytt genom att låta ljuset gå ner och tvingar oss till att lyssnatill rytmerna i helmörker (nödutgångarna var tända) i rätt många minuter känns det som. Men se – det varde ljus – även om det i Israel Galváns värld förstås inte är ordet som kom först utan rytmen, flamencon. Och de prövningar han låter oss utstå får mig onekligen att tänka på romernas utsatta situation i Europa idag. Inte minst hans barfotadans på en matta av mynt som får pengarna att rulla ut över scenen lika herre- (läs hem-)lösa som Europas största minoritet, romerna. 12 miljoner människor, de flesta utan en plats att kalla för hem – ett liv utan väggar, tak och fönster.
Det finns starka existentiella drag i föreställningen FLA,CO,MEN, flera historier som berättas parallellt. En handlar om den komiska uppgörelsen med den traditionella flamencon i början, när ”kocken” Israel Galván i köksförkläde, lagar till sin flamenco. En tortilla! Min syster är en gitana, säger han om Pastora Galván, framgångsrik dansare även hon. Här finns också en uppgörelse med Spaniens koloniala historia, kanske som en påminnelse om vad som sker idag med ett land som håller på att splittras och på samma gång är så präglat av just denna påverkan från fjärran länder. När musiken glider över från flamenco till jazz till östeuropeiska tongångar och tillbaka till flamenco igen omfattar föreställningen på en och samma gång tillståndet i Världen som att vara en dansföreställning rubricerad som flamenco. Och på samma gång en förtvivlan. En förtvivlan så påtaglig att jag efteråt upptäcker att jag skrivit och strukit under just ordet förtvivlan flera gånger bland mina anteckningar. Varför ser vi inte vad som håller på att hända? Hur ska han få oss att förstå? Måste scenen (världen) ligga öde för att vi äntligen ska begripa? Fötterna räcker inte längre till. Därför slår han så hårt på trumman som det bara går…
Föreställningen FLA,CO,MEN kan ses som en serie tablåer, eller dansnoveller kanske man skulle kunna säga. Visst kan han sitta och jamma med sina kompisarna – en sällsynt vacker tablå, om jag lov får kalla den så, är när Israel Galván och en av sångarna sitter mitt emot varandra och klappar fram rytmer som mynnar ut i sång och dans. Så ursprungligt och sant! Israel Galván har alltid omgett sig av förstklassiga musiker och artister i egen sak. Så även denna gång. Allt från den gnälliga moriska herdepipan till basgitarren, till saxofonen och xylofonen, fiolen och den mänskliga rösten i flamencon – en kakafoni av röster, sång och dans.
Tro nu för all del inte att detta är en föreställning utan humor – tvärtom – här skrattas det allt en hel del! Vi hisnar och förundras. Ingen är som Israel Galván.