Scenkonst

Dramaten, Stora scenen: Idioten av Mattias Andersson, fritt efter Fjodor Dostojevskijs roman i Staffan Dahls översättning. Regi: Mattias Andersson, scenografi och kostym: Ulla Kassius, ljus: Charlie Åström, musik och ljuddesign: Anna Sóley Tryggvadóttir, peruk och mask: Linda Hyllengren och Nathalie Pujol, dramaturg: Emma Meyer Dunér. I rollerna: David Dencik, Alexej Manvelov, Ardalan Esmaili, Carl Magnus Dellow, Kicki Bramberg, Ellen Jelinek, Andreas Rothlin Svensson, Marie Richardson, Tanja Lorentzon, Melinda Kinnaman, Jennie Silfverhjelm, Björn Bengtsson, Marall Nasiri och Per Mattsson.

Medan flyktingströmmarna söker sig till Europa och tiggarna sitter med sina muggar på Nationalscenens trappa, har godheten blivit dagens kanske mest omdiskuterade fråga. Också inom konsten. Även om där inte är helt riskfritt att använda godheten som tema. En som gärna återvänder till denna sfär i sina böcker är Björn Ranelid, som av den anledningen emellanåt beskyllts för att vara sentimental. Ändå ställer han sig på de svagas sida för att värna om allt utsatt, ömtåligt och bräckligt. ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten”, lyder en av hans titlar härom året.

Godhet likställs ibland med naivitet. Den som är godhjärtad är också dum och enfaldig, rentav en idiot, som inte förstått spelreglerna eller insett vad som gäller i dagens samhälle. Ungefär i den skärningspunkten möts Fjodor Dostojevskijs roman ”Idioten” från 1869 och den dramatisering av detta stoff som regissören Mattias Andersson nu sätter upp på Dramatens stora scen. I föreställningen gör Andersson också utblickar till röster och texter från senare tid. En av hans pjäser, The Mental States of Sweden för några år sedan, byggde helt på intervjuer av nutida ursprung.

Det som pågår ute på trappan till teaterhuset, där romerna slagit läger, handlar om godhetens praktik. Medan skeendet inne på scenen hör till vad som kunde kallas temats överbyggnad. Det är två skilda världar som möts, kan man tycka. Styrkan i Mattias Anderssons iscensättning ligger i att den lyfter fram frågans komplexitet. Det är inte någon svart-vit gestaltning han åstadkommer. Snarare fokuserar han på godhetens många olika ansikten, dess gränser och uttryck. Den som finns i nära relationer och vilken plats den har i olika vardagssammanhang. Eller också frånvaron av den. Var och en av skådespelarna får under handlingens gång berätta om sin fulaste gärning. Här ryms både exempel på föraktet för svaghet, övervåld, förslagenhet, beräkning och ren sadism.

Även om föreställningen i Ulla Kassius scenografi tar sig stora friheter, följer grundmönstret ändå Dostojevskijs förlaga med turerna kring pjäsens femme fatale, den unga och vidlyftiga Nastasia, i förgrunden. Det är hon som åstadkommer spänningarna, visar var bråddjupen finns och håller farten uppe. Det som sätter sin särskilda prägel på förloppet är dock Anderssons tolkning av den helgonlike Furst Mysjkin som en spjuver. Så blir det varken gravallvaret eller det kristna kärleksbudskapet som bestämmer de bärande tonfallen. När Mysjkin provocerar de andra med sin osannolika välvilja, tillhör han på så sätt en annan värld än tiggarna ute på teaterns trappa.

Visserligen finns företrädare för samhällets bottenskikt representerade också inne på scenen. Och då i en tillvaro där det mesta är alltigenom utsiktslöst och kraften att alls förändra någonting är helt borta. Den alkoholiserade familjen med hustrun i rullstol, drabbad av en obotlig sjukdom och vodkan som enda lindring, är det tydliga exemplet. Men de andra är i första hand präglade av en livsleda, från vilken de söker olika utvägar. Förälskelserna och hoppen över skaklarna framstår här mest som olika uttryck för distraktion undan det bekymmerslösa och enahanda. Furst Mysjkins inträde i handlingen skapar oreda och utgör ett välkommet avbrott. Hans motsats, fosterdottern Aglaja som görs av Jennie Silfverhjelm, är en ung människa av nyaste snitt, som styrd av sin livsaptit, helt respektlöst tar för sig utan några spärrar eller hämningar och på så vis bryter mot mönstret.

Triangeldramat mellan Mysjkin, Nastasia och Rogozjin följer däremot spår som ligger romanen nära. Även om Mattias Andersson satt sin egen prägel på skeendet. Att se kniven i sammanhanget utan att tänka på det dagsaktuella skeendet i Trollhättan är dock ogörligt. Här har föreställningen annars hittat fram till ett gripande sidospår, när samma scen återkommer tre gånger. Det är när Björn Bengtssons Rogozjin förödmjukar sig och tigger om Nastasias kärlek med en förtvivlan som tangerar det uthärdligas gräns. Marall Nasiri som Nastasia har här också helt lämnat godhetens domäner och framstår i stället som någon som njuter av att plåga och demonstrera sin makt. Den lockande mångtydigheten hos Nasiri är en viktig och bärande del av föreställningen.

En liknande glidning finns även hos David Denciks Furst Mysjkin mellan godhet och godtrogenhet. Denciks förmåga att göra sig själv lite eljest, utan att bli en karikatyr, är imponerande. Utan att han för den skull förenklar eller på något sätt lägger beslag på allt utrymme för egen del. Över lag är det en av uppsättningens stora förtjänster, att den även låter maktens olika ansikten, girigheten, hatet och grymheten få inte bara ett ord med i laget. Desto starkare genomslag har slutscenen, vars innehåll därför inte skall avslöjas här. Helt utslagsgivande för helheten är givetvis den skickligt samspelta ensemblen som stått till regissörens förfogande. Här finns på alla håll och kanter det allra bästa svensk skådespelarkonst av i dag har att erbjuda. Med uppsättningen av Idioten står Dramaten mitt i dagens samhällsdebatt. För den klentrogne räcker det att se sig omkring vid uttåget från den nyklassicistiska byggnaden.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

Bild överst i artikel: Mångtydig. Marall Nasiri som Nastasia i Idioten är både lockande och mångtydig. Foto: Roger Stenberg