Det är teaterkonst från sin allra bästa sida, fylld av människokunskap med den mänskliga själens komplexitet i förgrunden, kostaterar Bo-Ingvar Kollberg.

Scenkonst

Dramaten, Stora scenen. Och ge oss skuggorna av Lars Norén. Regi och bearbetning: Eirik Stubø, scenografi och kostym: Kari Gravklev, ljus: Ellen Ruge, peruk och mask: Eva Maria Holm, videoprojektioner: Velourfilm, dramaturg: Magnus Florin. I rollerna: Örjan Ramberg, Lena Endre, Thomas Hanzon, Erik Ehn och Joaquin Nabi Olsson.

Hela föreställningen är en enda lång hyllning till teaterkonsten, till en av dess giganter, till det allra bästa i Dramatentraditionen! Eirik Stubø sejour som ny teaterchef kunde knappast ha fått en mera passande inledning än den uppsättning av Lars Noréns pjäs Och ge oss skuggorna, som i tillträdande ledares signatur nu ges på nationalscenens Stora scen. Öppningen är en historisk återblick på Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt, som fick sin urpremiär på just dessa tiljor 1956. Allt finns med i röster och collage, som visas på storbilds-tv, i återblickar på tidigare scenversioner av pjäsen och i skådespelarintervjuer. För den fåkunnige finns även ett teaterprogram, som bär skäl för sitt namn.

Det är heller inte långsökt att tolka skådespelarnas uppdykande på scenen, en efter en i Kari Gravklevs luftiga scenografi, som en inblick i en diktares medvetande, när på manusstadiet rollerna infinner sig och gör anspråk på att få vara med. Det är ett finurligt grepp Lars Norén tar på Nobelpristagaren och dennes förlaga, som här får möta sin bakomliggande verklighet. Hur kort steget kan vara mellan inspirationskällorna och deras konstnärliga uttryck, vet vi alla. Men genom sin utgångspunkt den här gången i dikten och med en pjäs som facit för en annan pjäs, visar föreställningen också hur mycket människokunskap konsten har i beredskap för vår förståelse av oss själva och den tid vi lever i. Det är dessvärre ett knappast omhuldat tema i vår uppkopplade tillvaro, då tryckningarna på gilla-knappen bestämmer tempot. Och twitterformatet blivit normgivande för mycket i vår kommunikation. Under sådana förhållanden blir fördjupning, långsamhet, eftertanke och fokus på den mänskliga själens komplexitet bristvaror.

Det är därför inte långsökt att se Eirik Stubøs uppsättning i första hand som ett försvar för människan. Hur brutala en del av inslagen än må vara. Lars Norén stannar upp och hejdar tiden, medan han borrar sig allt djupare ner i allt som finns av mörker och plåga i människolivet. Men också i av vad som där finns av förklädd eller svårtolkad kärlek. Det handlar om inlevelse och medkänsla, som sträcker sig mycket långt. De stora frågorna om mål och mening är aldrig långt borta. Man kan förstås också spekulera över vilken samhällsdebatt vi skulle få, om de aspekterna lyftes fram och fick inflytande på alla förbiilande ämnen för dagen.

Noréns drama innehåller fyra bärande roller. De har alla ungefär lika stort utrymme. Shane, yngste sonen, tar kanske inte lika stor plats som de andra. Men hans närvaro bestäms av att han bär den tyngsta livsbördan av dem alla. Överlag skildrar pjäsen i sina närbilder och inträngande porträtt fyra människospillror märkta av sina liv. Alla försöker de på olika sätt försvara sitt berättigande att finnas. Dialogen utvecklas ofta till inlagor för att hålla inbillade eller verkliga angripare på avstånd. Där förekommer hela arsenalen av jagförsvar som vi känner så väl till från Noréns övriga dramatik. Rationaliseringar och bortträngning är några av dem. Projektioner, överskridande av jaggränser och dubbelbindningar andra. Eirik Stubø låter hela föreställningen vila i pjästextens finstilta skikt. Knappast någon kan undgå att känna igen sig i åtskilligt. Det talas i teatersammanhang emellanåt om en katharsiseffekt. Regissören gör den till mera än teori.

Av allt ouppklarat som finns i det här skådespelet, förblir det mesta utan svar. Ändå är det frågan om ett reningsbad med stor effekt, där publiken får dela resultatet med aktörerna på scenen. De vuxna sönerna blir till seismografer för familjemönster som pågått under flera generationer. Även Eugene O’Neill är själv ett barn i denna process. Sökandet efter syndabockar pågår oavlåtligt, där till slut samtliga fått bära den uppgiften i den ofantliga skuldbörda som vilar över de medverkande. Om man så vill, kan man se Joaquin Nabi Olssons tjänsteande Saki som en väktare i denna instängdhet, där ett fönster i fonden som titthål och på slutet en dörr på denna plats blir den enda kontakten med den yttre verkligheten. Även jazztonerna som beledsagar åtskilligt antyder en lättnad och lindring i förloppet.

Örjan Ramberg, som gör rollen som Eugene O’Neill, är till en början sval, lågmäld, sorgset uppgiven och återhållsam. Det han har att säga finns i de samlade pjäserna som han skrivit. Men efter hand gör han också uppenbart hur täta förbindelserna är mellan det egna livet och hans diktade värld. Det är konstens pris, kunde man också säga, det som inte heller de övriga familjemedlemmarna undgått att drabbas av. Det flesta av dialogerna är uppmickade. Men i det förtroliga samtalet mellan fadern och dennes son Shane, lämnas tekniken åt sidan för att ge den mänskliga dimensionen hos två inför livet lika vilsna roller maximalt utrymme. Örjan Ramberg är mästerlig i denna tolkning av total utsatthet inför krafter som ligger bortom mänsklig förmåga att bemästra.

Shanes uppgift i föreställningen, att vara den redan från början utstötte förloraren, får i Erik Ehns gestaltning ett ömsint utförande, som blir till en viktig del av föreställningens försonande inställning till de här människorna över lag. Hans tvångsmässiga turer med stålkammen är hans kanske viktigaste attribut för ett förspillt liv. Samtidigt har jag aldrig tidigare sett, hur väl Erik Ehn flyter in i den spelstil med psykologiska inlevelse som är ett av Dramatens adelsmärken. Lena Endres ettriga gåpåare i rollen som hustrun Carlotta har en inre kraft, som får hela uppsättningen att skaka i sina grundvalar. Det är framför allt Carlotta som bär fram rättegångstemat med alla dess beskyllningar och andra älskvärdheter. Men det skymtar också fram en hel del av vad man skulle kunna kalla kärlek i den förtvivlan där all skuldbeläggning har sin upprinnelse. Just mångtydigheten och oberäkneligheten hos Endres Carlotta är viktig för iscensättningens helhetsverkan. Det gäller också där hennes make blandar ihop bilden av sin egen mor med henne. Att sedan Strindbergs drama Fadren haft ett ord med i laget, tar man gärna.

Till föreställningens höjdpunkter hör partiet med bröderna ensamma på scenen. Det är ett av de få ställen där ömsesidig kontakt uppstår. Här finns även en närhet, som tillåter Erik Ehns Shane att finnas utan skyddsmekanismer. Thomas Hanzon, som gör den andre brodern, Eugene Jr, visar samtidigt hur han lyckats bevara en del av sin mänsklighet men i stället lever i en konstant rotlöshet. Ändå ges här utrymme för såväl omsorg som en samhörighet helt utan förbehåll. Och det på samma gång som pjäsens fadersproblematik och det till detta kopplade övergivandet genom Thomas Hanzon får sina mest gripande genomslag.

Utöver allt detta rymmer föreställningen en uppsjö av ytterligare motiv. Dit hör temat om svek och omöjlig tillit, om vad som ger våra liv mening, om en författares krav på sig själv vad gäller ärlighet och äkthet i skapandet och om ledan i tillvaron. För att nämna några. Eller att teater är betydligt bättre än tv. Om man nu skall gå efter de lätt föraktfulla kommentarerna mot slutet inför Eugene Jr:s framtid inom detta medium. Onekligen är hela den här uppsättningen ett kraftfullt argument för att det förhåller sig så.

Bo-Ingvar Kollberg