Att konst och diktning skulle vara en omöjlighet efter andra världskriget och nazisternas Auschwitz är en tanke som tillskrivits den tyske poeten Adorno. Ett etiskt dilemma: kan någon med samvetet oskadat ägna sig åt sådana sysslor sedan våldet och grymheterna avslöjats?
I själva verket är det kanske ändå en fråga som beror på hur man ser på kontens värde och betydelse. En ytlig inställning som ser konsten som enbart underhållning eller redskap för något annat kan kanske kännas omöjlig för ett känsligt konstnärssamvete. Men historien har visat att det visst har fortsatt att skapas meningsfull konst och gör så också i dag; allt beror snarast på hur den utformas. Den tyske målaren Gerhard Richters nyligen skapade svit om fyra målningar på temat Auschwitz är ett talande exempel på hur ”fel” Adorno tänkte. Richter har valt ett helt abstrakt koncept för sina verk. Något annat vore omöjligt, menar han. Richter är också en av de konstnärer som gestaltat ett annat trauma, terrordåden i New York 2001, också i det fallet ett abstrakt måleri. Föreställande konst blir genast mer problematisk och riskerar att trivialisera ämnet. Sådant kunde man se under de radikala 60- och 70-talen, men då handlade det mer om propaganda för en viss politisk hållning och bara undantagsvis om seriös gestaltning av samtidens mörka sidor.
Från Malmö till Stockholm
Dessa tankar aktualiseras när jag ser Moderna Museets nya utställning The New Human, ett videoprojekt som tillkommit i samarbete med Julia Stoschek Collection i Düsseldorf och som hittills haft två nedslag i Moderna Museet i Malmö När man nu fortsätter presentationen i Stockholm sker det med en kombination av Malmös två delar. Den långa utställningsperioden (hela nio månader) kommer också att medge flera tillkommande verk efter hand. Curator i Stockholm är Joa Ljungberg.
The New Human har ett helt och hållet videobaserat koncept, och från museets sida påpekar man att den fria entrén nu gör det möjligt att genom flera museibesök faktiskt kunna tillgodogöra sig hela utställningen. Videokonst tar som bekant ofta lång ”besökstid” i anspråk och ofta hinner man bara med delar av verken. Nu kan de riktigt intresserade återkomma vid flera tillfällen, resonerar man, ett påstående som äger sin riktighet, dock huvudsakligen för den publik som är hemmahörande i Stockholm eller dess omedelbara närhet.
Den som inte har den möjligheten kan ändå ha stor behållning av den här utställningen, men kanske får man lov att välja ut några av de exponerade videoverken för att hinna (och orka) ta till sig dem vid ett enstaka museibesök. I den här recensionen har jag valt att tillämpa ett sådant förhållningssätt.
En ny tideräkning
Med insikt om att konsten och konstnärerna ofta behöver distans till de ämnen man slutgiltigt bestämmer sig för att gestalta har arrangörerna bestämt ett tidsspann från det senaste millennieskiftet till i dag för de verk som samlats under temat. I själva verket torde man kunna starta en ”ny” tideräkning med datumet 11 september då de förödande terrordåden drabbade New York och världen. Men utställningen innehåller även konst som behandlar traumatiska händelser och epoker daterade betydligt tidigare i vår historia. Det är konstverken som tillkommit efter år 2000, inte alltid ämnena.
En person som är representerad med flera verk är den slovakiske konstnären Tomás Rafa Av hans filmer New Nationalism in the Heart of Europe, Walls Sports och Refugees on their Way to Western Europe är det inte minst den sistnämnda som berör. Genom workshops för barn har han bland annat skapat ett projekt där han filmat hur flyktingbarn via sina teckningar och målningar får hjälp att bearbeta sina traumatiska upplevelser. Den lilla romska flickan visar i Rafas film upp sitt teckningsblock för fotografen och för utställningspubliken. Det är teckningar som med barnets omedelbara öppenhet i detalj fångar dramatiska episoder i gummibåtar och under flykten. Tomás Rafas verk kan även ses online på adress http//your-art.sk
Religiös design
Barnets sakliga narrativ av det mest fruktansvärda befinner sig estetiskt långt från den algeriske konstnären Adel Abdessemeds abstraktioner i verket God is Design, en film där grafiska svarta rörliga linjer bilder ett intrikat mönster där de monoteistiska religionernas symboler fått ge form åt verket. Religiös och politisk sekterism och propaganda, fanatism och extremism spelar för övrigt en stor roll i flera av utställningens verk. Allra tydligast blir detta i amerikanen Robert Boyds Xanadu från 2005 där den mänskliga kollektiva brutaliteten samplats genom djupdykning i ett enormt bildarkiv.
Verket är uppbyggt i fyra delar och exponeras i all sin nakna grymhet och nästan outhärdliga aggressivitet i form av en nattklubb där en discokula fyller luftrummet med sitt vulgära glitter medan den brutala verkligheten spelas upp i videorna. Kontrastverkan är betydande, och som betraktare är jag på gränsen att inte orka se verket till slutet utan frestas att lämna utställningen. I själva verket ser jag Boyds arbete som det kanske allra viktigaste inslaget, värt ett museibesök bara det. I informationstidningen till utställningen definieras Boyds Xanadu som ”en krönika över åren mellan andra världskriget och kriget i Irak i början av 2000-talet”.
Ett annat förhållningssätt
Hur ska man då förhålla sig till all denna verklighet samtidigt som tiden och tekniken ökar sitt redan rasande tempo? Och kan konsten bidra till en insikt om dårskapen i denna allt hastigare och våldsammare livsform? När jag ser USA-bördige, i Sverige bosatte Santiago Mostyns Delay från 2014 tänds ett litet hopp om att den nya människan i denna grymma tid och i framtiden kanske ändå förmår skapa skillnad genom sin attityd och sina relationer. När Mostyns filmade hur han möter flanörer på Stockholms gator med ett välkomnande leende och till och med vänliga gester och smekningar över kind och huvud signalerar han ett annat sätt att förhålla sig till sin omvärld än våldets och hämndens, en slags parafras på det gamla idealet att vända andra kinden till. Men hoppet om en annan tingens ordning grusas snabbt när det visar sig att de som blir bemötta med denna oväntade kärleksfullhet reagerar med vilsenhet, irritation och rent avståndstagande. Så enkelt är det tydligen inte att genom kärleksfulla handlingar förändra rådande värderingar.
Hur kommer då den framtida människan att agera? I utställningen ingår även den tjeckiske konstnären Harun Farockis (1944-2014) kända verk Serious Games III: Immersion från 2009, inspelat vid ett seminarium i Seattle som behandlar virtuell krigsföring och vad som händer med människans empatiska förmåga när fienden förvandlas till en avatar. Filmen används numera även i terapeutiska sammanhang där soldater får hjälp att bearbeta sina traumatiska upplevelser från ett verkligt krig.
En viktig utställning
Kvar på närhinnan efter ett första besök i utställningen The New Human dröjer två diametralt olika bilder: de hetsiga, aggressiva argumentationerna från predikstolar och talartribuner i Boyds verk och de milda uttrycken för en mänsklig ömhet i Mostyns film. Och det slår mig att den nya människa som det hänsyftas på i utställningstiteln nog är samma gamla homo sapiens som vi själva är alltför bekanta med.
I minnet återvänder jag till Magasin III: s i dagarna avslutade utställning Like a Prayer, en av årets allra bästa utställningar, där konstnärer på olika sätt formulerar en postreligiös bön om räddning. Som tidsfenomen är de båda utställningarna synnerligen intressanta tecken och i sig därmed ett tveklöst svar på frågan om konst och poesi är möjlig efter Auschwitz, 11 september eller IS. Konstverken i Like a Prayer och The New Human visar att konsten inte bara är möjlig; den är nödvändig, nästan livsnödvändig. Och The New Human är nog den viktigaste utställning som visats på Moderna Museet på länge.
Cristina Karlstam
cora.se
Moderna Museet, Stockholm
The New Human
Tom 5/3 2017
Du har just läst en artikel på vår hemsida. Kulturtidskriften Cora utkommer 4 gånger per år och finns ute i handeln och på bibliotek. Se lista över inköpsställen här.
Bilden överst: Harun Farocki, Serious Games III: Immersion, 2009 (film still)
© Harun Farocki, Courtesy Àngels Barcelona & Harun Farocki GBR