Scenkonst
Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Kvinnor över fyrtio – vad ska man med dem till? av Malin Lagerlöf och Eva Dahlman. Regi: Eva Dahlman, scenografi och kostym: Lehna Edwall, dramaturg: Åsa Lindholm, ljus: Jonas Nyström, mask: Anne-Charlotte Reinhold. Ensemble: Anna Carlson, Lolo Elwin, Crister Olsson, Mikaela Ramel, Katrin Sundberg och Emelie Wallberg.
Teater är inte världens snabbaste opinionsbildare. Men när den väl färdats den långa vägen över idé, manus, rollbesättning, bygge av scenografi, repetitioner och är framme vid premiär kan genomslaget bli desto större. Som med Uppsala stadsteaters ”Kvinnor över 40 – vad skall man med dem till?”. Efter att ha legat till sig ett tag, är föreställningen nu åter redo att möta sin publik. Därmed ansluter den sig också till vårens trend med politisk teater. Stockholmsscenerna har både integrationen, det sociala arvet, det ryska rättsväsendet och flyktingkrisen på repertoaren.
Det finns knappast någon samhällsfråga där förändringarna under senare decennier varit lika många och gått lika fort som inom jämställdheten. Skola och arbetsliv, media och politik har bytt skepnad flera gånger om. De senaste rapporterna handlar om hur numera allt fler kvinnor blir chefer också inom tidigare mansdominerade branscher som bygg- och transportsektorn. Även om en del återstår att göra.

Det påpekas ibland att dagens debatt reducerats till ordväxling med slagord och klichéer, där det sociala grupptryckets medier får avgöra inläggens längd. Så lättvindigt går Malin Lagerlöf och Eva Dahlman inte till väga i den här pjäsen, där den senare av dem också är regissör. I stället använder de en rad faktarutor, som får bilda utgångspunkt för de ämnen som brukar förekomma när de här frågorna är på tal. Att några av dem passerat bäst före-datum, blivit alltför kategoriskt formulerade eller generaliserande för att riktigt träffa målet må så vara. Dit hör givetvis inte det som rör det specifikt kvinnliga med menstruationen eller dess upphörande, barnafödande, övergångsbesvären, sådant som har med kroppsuppfattning, kvinnliga skönhetsideal, frågorna om mode och liknande att göra. Eller diskrimineringen av äldre människor på arbetsmarknaden. Och kanske inte bara där. Inte heller den svenska traditionen med enbart manliga statsministrar. Även om i dagens Europa Angela Merkel nog står över dem allesammans med god markfrihöjd.
Ju längre föreställningen varar, blir den dock alltmer allmängiltig och öppen för villkor som gäller för livet i vid bemärkelse. Så framstår Katrin Sundbergs livsacceptans och försoning med sig själv, som ett av de mest gripande inslagen. Detsamma händer när Lolo Elwin berättar om sitt kamratskap med sonen Simon, som den del där livet varit som störst. Gärna skulle man vilja träffa Emelie Wallbergs farmor som inte vill bli kallad så, eftersom hon då känner sig så gammal. Det Mikaela Ramel har att säga om den kvinnliga ”offerrollen” hör också till det man lägger på minnet. Liksom det Anna Carlson för på tal om en dotters kärlek till sin mamma. Den i ensemblen som får mest utrymme för sin dramatiska utlevelsekonst är Crister Olsson. Hans distinkta och känsligt utförda porträtt av människor som passerat livets middagshöjd är ett exempel bland flera, hur begränsande inte bara åldersangivelsen i pjästiteln blivit. Utan också dess genusbestämning. För här ryms med glimten i ögat både sådant som är fyndigt, dråpligt och manar till eftertanke och en hel del som handlar om och riktar sig till oss alla.
Bo-Ingvar Kollberg
Cora.se
Översta bilden: Svängigt. Anna Carlson, Lolo Elwin och Mikaela Wallberg tar ut svängarna ordentligt i Kvinnor över fyrtio på Uppsala stadsteater. Foto: Micke Sandström