Sju kvinnor är sju krigare i vinrött och rosa som ömsom leker, ömsom brottas med varandra, ibland en hjälpande hand som sträcks ut mitt i det halsbrytande akrobatiska i takt till rytmisk grunge.
Det är en samspelt ensemble, de sju kvinnorna från lika många länder i Cirkus Cirkörs föreställning Epifónima som betyder utrop! Det är soulsisters, Jean Dàrc, kvinnan som sexobjekt och kvinnomisshandel. Det är drastiskt, dramatiskt och humoristiskt och plågsamt på en och samma gång.Börjar gör det så smått med havets brus, vågor som slår mot strand som i en sann grekisk tragedi, men snart finns här inslag av såväl slapstickhumor som av pole dance.
Ta till exempel ett par kvinnoben, hur mycket längtan och återhållen vrede kan de inte uttrycka? Att jag inte sett det förrän nu! En riddare i sin rustning kommer inridande på strålkastaren som förvandlats till häst. Riddaren blir snuvad på sin rustning i en scen så fylld av värme och kvickhet att den kunnat väcka Chaplin till liv. Här har vi upptakten till det allvarliga budskapet, som nästan kommit av sig. En commedia dell´arte liknande figur som till slut serverar det som föreställningen formulerar – vilka årsringar kommer #metoo att skapa?
Det lekfulla är på en och samma gång rörande oskuldsfullt och pedagogiskt i Cirkus Cirkörs förställning Epifónima och vi gapar stort och sväljer lydigt. Inte minst stämningen är på topp på Dansens hus.
Du vet väl att Cora kommer ut som papperstidning 4 nr per år? Prenumerera nu!
Andra akten tycks mörkare. Fonden har förvandlats till ett kvinnosköte. Blygdläpparna, klitoris vackert draperat i tunga röda tygvåder – en grotta mot en grå vattrad mur. Som siden. Vaggvisor eller sagor framförda som sång. Kvinnors berättelser i led efter led. Rustningen har blivit till en oformlig klump, en kvinna fången i sitt hår. En uråldrig straffmetod där kvinnans hår flätas och binds fast så att kvinnan är bunden i sitt hår och varje försök att komma loss omöjliggörs. Här är det ett skickligt och närapå omänskligt akrobatiskt nummer som framförs.
Men, ropen skalla, murar falla, och till slut även den patriarkala struktur mot vilken artisterna genomfört sina konster. Stärkta in i själen går vi gemensamt ut i midvintermörkret.