Brännande aktuell videokonst

Köttinspektionen, Strandbodgatan 3, Uppsala

Good Intentions

Videokonst av Mervi Junkkonen

Tom 3/5

Allt fler konstnärsdriva gallerier och kollektiv har på
senare år tagit plats i samtidskonstens framkant med sina projekt. I dag är det
lika självklart att hålla koll på vad som händer hos dessa aktörer som att följa
de etablerade institutionernas verksamhet. Och inte sällan är det hos de förra
man finner det som bränns och känns, utställningar och program som tyckas ligga
närmare dagens puls är de mer tungfotade museernas. Den nyss avslutade
konstmässan Supermarket är kanske det tydligaste exemplet på den svenska
konstarenan (läs Yvonne Ihmels rapport från Supermarket här på Coras hemsida).

En av de arrangörer som märktes på Supermarket var
Uppsalabaserade HAKA, ett konstnärskollektiv som nu funnits i tiotalet år och
som alltmer kommit att inta en frontställning i uppsaliensiskt och svenskt
konstliv med utblickar också utanför landets gränser. HAKA består av
konstnärerna Helena Laukkanen, Agneta Forslund, Katarina Sundkvist Zohari,
Anna-Karin Brus och Natasha Dahnberg. Sedan ett par år tillbaka bedriver
gruppen också en lokal verksamhet i den så kallade Köttinspektionen i Uppsala,
där man delar lokaler med Teater C och danskompaniet Autopilot.

I am like the Niagarafalls, Mervi Junkonen

Köttinspektionens arrangemang och utställningar har redan
hört talas om sig med bland annat utställningen White Circle, där de ryska konstnärerna Lusine Djanyan och Alexei
Knedlyakovsky i en modellinstallation återgav Pussy Riot-demonstrationer, ett
verk som inte kunde visas i Moskva med som installerades hos Köttinspektionen.
Fler exempel på gruppens internationellt orienterade verksamhet kunde nämnas.

Nu fortsätter man med en utställning av konstnären Mervi
Junkkonen, finsk filmregissör. Hos Köttinspektionen debuterar hon som
självständig konstnär efter flera års samarbete med HAKA-medlemmen Natasha
Dahnberg. Utställningen, bestående av fyra videoverk, har sitt ursprung i
Junkkonens arbete med dokumentärfilmen After
Life – Four Stories of Torture som Junkkonen gjorde 2011 och där hon
berättar i bild och intervjuer om fyra flyktingar som blivit torterade i sina hemländer
och om hur de bemöts och behandlas efter sin ankomst till Finland. Om deras
förhoppningar om att få uppehållstillstånd i det finska samhället.

Det är således ett i dessa massflyktens dagar ett
synnerligen aktuellt ämne som Junkkonen tagit sig an, och hennes lågmälda, men
starkt emotionellt verkande film kunde till stora delar lika väl handla om
Sverige. Den drabbande filmen visades i helgen hos Köttinspektionen, följd av
ett samtal mellan filmens regissör och en representant för Röda Korset i
Sverige. After Life är en film som visats på olika håll i världen men som borde
få betydligt större möjligheter att nå en bredare publik med sitt brännande
ämne och fokus på några enskilda människoöden. Varför inte i svensk tv?

Sanctuary, Mervi Junkonen

Utifrån sitt mångåriga arbete med filmen har Mervi Junkkonen
nu tagit steget från filmare till gestaltande konstnär med det näraliggande
mediet video som sitt verktyg. Hennes debutställning i den rollen har curerats
av Natasha Dahnberg och visas nu hos Köttinspektionen.

Good Intentions,
utställningens titel, syftar på det engelska uttrycket The road to hell is
paved with good intentions. Det var när hon med sitt filmprojekt kom nära några
flyktingar med svåra psykiska, posttraumatiska symptom, som konstnären insåg
begränsningarna med sitt projekt att genom filmen hjälpa människor och även
förmå myndighetspersoner att inse sitt ansvar. Aldrig så goda avsikter kommer
till korta inför det ofattbara lidande som de drabbade hade i sitt mentala bagage.

Mervi Junkkonen gick därför vidare och valde att skapa den
utställning som nu är aktuell. Med videoteknikens hjälp har hon skapat fyra verk
som i sin konstnärliga gestaltning kanske når längre och djupare än det
dokumentära konceptet i filmen.

Det verk man först ser vid besöket hos Köttinspektionen är
installationen ned titeln I am like
Niagara Falls, I am going down. But I could have been saved before. En
obäddad säng med en videoprojektion av en orolig människa liggande i bädden utgör
själva materialet. Konceptet är inte nytt, mest berömd i konstvärlden är väl
Tracey Emins obäddade säng. Men där Emin behandlar sin egen situation med
diverse komplikationer tar Junkkonen ytterligare ett steg och låter de
traumatiska upplevelserna bland torterade människor får ett starkt fysiskt genomslag
i verket. Något som faktiskt gör henne arbete till ett starkare konstverk.

Går man vidare i Köttinspektionens lokaler kommer man till ett litet videoverk,
installerat i ett trångt toalettrum, där bara fötter filmats i vatten; Sanctuary är ett verk som leder
betraktarens associationer till flykt och vatten, plågsamt aktuellt i dessa
dagar då Medelhavet blivit både möjligheter till frihet och nytt liv men
samtidigt tragisk, dramatisk död. Sanctuary är ett till sin form och sitt blygsamma
anspråk litet verk med stor betydelse och starkt genomträngande budskap.

I den tredje installationen som har titeln Good Intentions ser man någon tvätta
sina händer i ett handfat. Att två sina händer är ju en välkänd metafor för att
avsäga sig ansvar och medbrottslighet. Men Junkkonen vänder på de vedertagna
begreppen när hon låter sin aktör ”tvätta” sina händer i blodrött vatten och
därmed ofrånkomligt bli delaktig i våldet.

En fjärde videoinstallation visar en hjärtoperation och har
titeln Open Heart Purgatory, en
drabbande påminnelse om allvaret i hela projektet och i de traumatiserade
människornas erfarenheter av våld och ondska. Att utsättas för tortyr  och sedan tvingas att berätta om detta är som
att låta operera sitt hjärta för öppen ridå.

Med sin utställning och sin film vill Mervi Junkkonen
initiera ett samtal kring frågor som har med psykisk ohälsa att göra och hur människor
som lider av sådana symptom bemöts i dagens samhälle. Där filmen fokuserar på
den utsatta gruppen torterade flyktingar vidgar utställningen hela konceptet
till att bli en angelägenhet med betydligt vidare räckvidd via den konstnärliga
gestaltningen.

Det här är inte en
utställning land många som den konstintresserade borde försöka hinna se. Det
här är den utställning som alla som
arbetar med människor i utsatta situationer måste
se. Den pågår bara till den 3 maj, så det gäller att skynda till
Köttinspektionen i Uppsala.

Cristina Karlstam