Förlusten tillhör oss, skrev poeten Rainer Maria Rilke 1924 och formulerade därmed ett axiom för allt mänskligt liv, giltigt då såväl som nu. Citatet får nu inleda författaren Lars Noréns katalogessä om ett originellt och ovanligt konsekvent konstnärskap, Gunnel Wåhlstrands.
Gunnel Wåhlstrands estetik är vid det här laget välbekant. Hennes mycket speciella svartvita tuschmåleri har visats på många gallerier och museer i Sverige och utomlands, och den nu aktuella utställningen far efter Magasin III-tiden vidare till Rotterdam. Magasin III äger själva verk av Wåhlstrand sedan hennes utställning i museet för 10 år sedan, men många verk är inlånade till den här utställningen, med vilken Magasin III tar timeout ett par år från den publika verksamheten i lokalerna i Frihamnen. Ett bättre och mer stilenligt avslut vore svårt att tänka sig.
Gunnel Wåhlstrand går i sina stora monumentala målningar in i den saknad som är förlustens allt dominerande känsla. Det har sagts och skrivits många gånger, att hennes konst känns som speglade den allas erfarenhet. Hon öppnar saknadens portar också för sina betraktare. Om Rilke hade rätt och om Noréns markering av hans påstående gäller, är Gunnel Wåhlstrands bilder av förlusten allas våra bilder.
”Förlusten tillhör oss.”
Alla har smakat på förlusten, alla känner dess doft av saknad. Gunnel Wåhlstrand gör det ställföreträdande, som vore hennes familjealbum också vårt: Visst är det som gick hon in i ett mörkrum för att framkalla andra bilder än den fotografiska förlaga hon oftast utgår ifrån, även om metaforen i dagens digitala verklighet känns åldersstigen? Visst arbetar hon mödosamt och länge med penseldrag efter penseldrag med den svarta tuschen på akvarellpapper som medium. Och visst utvinner hon en skönhet i dessa sina målningar som till sin djupaste karaktär är saknadens bittra skönhet. Om döden är oskön, så är den saknade vacker, älskad. Som existentiella bilder av mänskliga livsvillkor; så skulle man kunna beskriva hennes konst.
Den nya utställningen omfattande 23 bilder, ger en samlad, översiktlig bild av hennes konstnärliga sökande, från 2000-talets början till dags dato. Gunnel Wåhlstrand arbetar sig fram mot det som jag uppfattar som en acceptans av sakernas tillstånd, och hon gör det steg för steg, utan att väja för det allra svåraste. Imponerar gör det stora porträttet av fadern som ung pojke varje gång det ställs ut. Titeln Uppsala markerar konstnärens födelsestad (och sannolikt faderns barndomsstad) som övergavs för Borås efter faderns självmord. I porträttet är han ännu en ung pojke med allvarlig, öppen blick. Jag tänker på Wåhlstrands målning av den unge mannen vid sitt prydliga skrivbord, ett verk som inte ingår i Magasin III: s utställning men som visats många gånger i andra sammanhang. I andra bilder är han placerad i landskap och i social samvaro med andra familjemedlemmar
Porträttet med titeln Id från 2011 markerar ett slags slut på sökandet efter den förlorade fadern, i den form konstnären dittills utformat det via familjealbumet. Efter den bilden är landskapet hon målar tomt på människor. Målningen Walk från 1911 visar en skogsväg, men den som kanske en gång promenerade just den vägen saknas. I målningen Den sista ön ser man en man och en kvinna sittande i ett vackert skärgårdslandskap. Med bortvända blickar ser de ut över det som varit deras miljö; den sista ön. Kanske en bild av det yttersta havsbandet? Eller har Wåhlstrand målat slutpunkten på det liv de hittills levt, kanske är målningen en bild av den förestående döden?
I verk som Viken (2013) eller Wave (2015) är konstnären helt upptagen av de dramatiska landskap som skildras: i Viken ett stilla vatten och blanka klippor, i Wave ett brusande vågskvalp mot klipporna. Längst går Wåhlstrand i målningen Sandstranden (2016) som arrangörerna av hennes utställning gärna vill se som början på något nytt i hennes oeuvre. Jag är inte helt säker på den tolkningen av den virtuost målade stranden, öde och obefolkad. I stället ser jag de här verken som konstnärens slutliga bild av förlusten och saknaden. Nu handlar det inte längre om något framkallningsarbete i konstens mentala mörkrum. Närmare än så här kan hon inte komma i sitt sökande efter en förlorad far. Nu strålar solljuset skoningslöst över den öde stranden som avtäcks sin skrämmande skönhet. Målningen är definitivt ett mästerverk, som så många av Gunnel Wåhlstrands arbeten. En logisk följd av den resa in i minnet och glömskan som den eviga förlusten fört henne. Tekniskt ljusare än de tidigare verken, men den kalla saknaden har heller aldrig gjorts så tydlig som här. Ett slut och samtidigt en början, men en självklar del av ett helgjutet konstnärskap.
Konst
Magasin III, Stockholm
Gunnel Wåhlstrand
Tom 11/6
Översta bilden: Den sista ön. Målning av Gunnel Wåhlstrand 2012. Foto: Jean-Baptiste Berangér