Hon gör genast upp med kåtheten. Ett ögonblick funderar jag över om det är för att leda publiken in på rätt spår men nog är Anna Pettersson som regissör mer sofistikerad än så? Snarare tolkar jag det som att vi tar det där med sexualiteten på en gång så är vi av med den saken, även om det är rätt komiskt att se hur döden i form av en svart kista lockar fram begäret att gnida sig mot en stol i en våldsam onani för att få utlopp för den kliande kättjan! Gud vare lovad! Eller är det för att hålla upp en spegel?

Anna Pettersson har i sitt forskningsarbete vid Stockholms konstnärliga högskola kommit fram till Federico Garcia Lorca. Den spanske lyrikerna och dramatikern som mer än någon annan kommit att stå symbol för den spanska fascismens härjningar. Bernardas hus sägs ha avslutats bara månader innan Lorca (1936) mördades av fascisterna som höll landet under sin förtryckande svarta fana ända fram till 1975 när Franco dog. Bernardas hus ses som sinnebilden för dåtidens Spanien – modern, Bernarda, som förtrycker, stänger inne och isolerar sina döttrar för ett åtta år långt sorgearbete, skulle tolkas som det politiska förtrycket och bristen på frihet. De skolor republikanerna öppnade stängdes av fascisterna, lantarbetarnas barn behövde inte kunna läsa, all opposition skulle kvävas. Än idag har kyrkan som samarbetade med fascisterna stor makt över landets skolväsen.

Tillbaka till Klarateatern där Lorcas scenanvisningar i vitt och svart går igen. De vita väggarna är utbytta mot ett blankpolerat vitt golv och döttrarna, här är det Bernarda som är död, sitter svartklädda bakom kistan på rad. Max Mitles ljussättning i kombination med Jan Lundbergs scenografi, skapar en känsla av avgrund, instängdhet och hetta. Den brännande sydeuropeiska solen i kontrast mot en blek måne (över publiken), den röda jorden, och, ska det tilläggas, detta vore inte en föreställning av Anna Pettersson om inte tekniken spelade en viktig roll. Vi ser också skådespelerskorna, döttrarna, ur ett ovanifrån förvridet perspektiv. Hur de stackars arma små människorna i fåfänga försök krälar i stoftet och framlever sina eländiga liv för alltid fångade i cementerade föreställningar, tycks det som.

Publiken bjuds in. Anna Pettersson är som alltid generös i sitt test av publiken. I en tidigare intervju (Cora #46 2017) redogör hon för sitt utforskande arbete inom scenkonsten där hon också talar om kommunikationen med publiken som ett gränsmått för hur långt hon kan gå.

Det är kvinnorna som upprätthåller den patriarkala makten lär vi oss hos Lorca och här är alla försök till uppror och revolution mot det patriarkala förtrycket förgäves. Med kriget mullrande på håll, flamencoinspirerade rytmer som påminner om stöveltramp, i ett alltmer lufttomt utrymme. Den enkla frågan; var har du varit? Kanske inte upplevs som så hotfull idag, men kunde på Lorcas tid lika gärna syfta på en deflorerad oskuld, som det riskfyllda samarbetet med motståndsgrupper. I skydd av mörkret kan vad som helst hända.

Den långa hårflätan får fungera som piska att bestraffa andra och späka sig själv. Eller till ett intrikat rutmönstrat fängelse som höjdpunkten på en flicklek. Hur ska denna heta längtan kunna svalkas? Inte ens vattnet i skurhinken hjälper mot döttrarnas orosvandringar i det stängda huset och när yngsta dottern slutligen bryter sig loss blir hon (förstås) sedd som en hora. Hon som står för det svarta hos Lorca, det berömda begreppet ”duende” mörkret, djupet och vandrar sin väg i sin sönderrivna klänning. Här dör hon inte utan likt en ”Nora” eller en ”Hedvig”, i en annan uppsättning av Anna Pettersson tar hon en annan utväg.

Kanske ska det påpekas att det nog är bra om man lärt sig läxan innan. Stadsteaterns pedagogiska arbete är inte like omsorgsfullt om nationalscenen Dramatens även om ansträngningar gjorts att förklara såväl Lorca som känslan ”duende”.

Frågan som kvarstår, som dallrande hänger kvar i luften, är om vi på allvar kan stå upp mot dagens rasism och åsiktsförtryck? Eller om vi så att säga ”smiter”?

 

 

 

Bernardas hus

Av Federico Garcia Lorca

Regi och bearbetning Anna Pettersson

Scénografi Jan Lundberg

Kostym Kajsa Larsson

Ljus Max Mitle

Ljud Johan Ehn

Mask Susanne von Platen

Dramaturg Monica Ohlson

Komposition och Ljuddesign Gustave Lund

Video Dallas film/Klas Hjertberg

+ många fler medarebetare

I rollerna: Tove Edfeldt, Siri Hamari, Nadia Hussein, Hanna Nygårds, Angelika Prick, Matilda Ragnerstam och Eva Rexed.

 

Översta bilden:

 Nadia Hussein, Eva Rexed, Hanna Nygårds, Tove Edfeldt, Angelika Prick, Matilda Ragnerstam och Siri Hamari i Bernardas hus premiär 10 mars 2017 på Klarascenen Kulturhuset Stadsteatern.

Foto: Sören Vilks