Scenkonst

Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Scener ur ett Äktenskap av Ingmar Bergman i bearbetning av Eva Dahlman, Regi: Eva Dahlman, scenografi och kostym: Lena Edwall, dramaturg: Moa Backman, mask: Maria Morgell, ljus: Anders Ekman. Ensemble: Anna Carlson, Eva Fritjofson, Linda Kulle, Dag Malmberg, Mikaela Ramel och Logi Tulinius.

Det fanns en tid då konsten och kulturen stod under ingående ideologisk observans. Viktigast var samhällsengagemanget. Övriga frågor fick komma i andra hand. Avvikelser sågs med oblida ögon. Men det fanns undantag. Ett av dem var Per Wästberg.  Under samma period inledde han en uppmärksammad samlevnads- och kärlekstrilogi, vars första del heter ”Vattenslottet” och utkom 1968. Som på trots mot rådande direktiv diskuterar detta romanprojekt den fria kärleken med två självständiga individer i förgrunden. En av de övergripande frågorna gällde hur mycket frihet en människa tål och klarar av, när hittillsvarande regler och normer förlorat det mesta av sitt innehåll.

Marken var på så sätt väl beredd, när Ingmar Bergman några år senare kom med sin tv-serie ”Scener ur ett äktenskap”. Detta relationsdrama nådde en stor publik och markerade samtidigt övergången från den dittills, i varje fall officiellt, förhärskande borgerliga synen på samlevnad till en mera öppen syn på familjelivet, dess förgreningar och olika skepnader. Sedan dess har åtskilligt förändrats både i samhället och i uppfattningen om dess minsta enhet. Och på den vägen är det.

När regissören Eva Dahlman nu bearbetat och sätter upp Bergmans pjäs på Uppsala stadsteater, löper hon linan fullt ut. Bifigurerna har tagits bort. I stället får Marianne och Johan utrymmet på scenen helt för egen del. Samtidigt har respektive roll tre uttolkare. I sin parvisa utformning representerar de tre olika generationer i möte med dramats samlevnadsproblematik. Det är också i denna konstellation de följer tidens gång i skeendet. Men Eva Dahlman blandar även paren med varandra så att dialogen överskrider alla sådana gränser. Det är ett finurligt grepp, som för in en hel del luft i den annars kompakta ordväxlingen. Och resultatet har blivit en föreställning som känns alldeles fräsch och ny. Det är egentligen bara familjemiddagarna med Mariannes föräldrar som man undrar vad de har där att göra. Men det uppvägs av den tillkomna, samkönade relationen.

I den mån där finns problemlöshet i en familj, är den det stora problemet, lyder en av nyckelreplikerna inledningsvis. Här närmar man sig från andra hållet den grannlaga konsten för två människor att leva tillsammans. Och fördelarna med att svårigheterna – och för all del också möjligheterna – ställs i fokus med sex olika skådespelare visar sig inte minst i att det blivit en serie närbilder, där egentligen ingenting ytterligare finns att tillägga. Allt som går att säga är redan inlagt i uppsättningen. Någon undertext behövs inte i en pjäs, där var och en av åskådarna kan ta till sig innehållet i tillämpliga delar, för egen förkovran. Både under förloppets gång och efteråt. Att det fungerar så smidigt, vittnar om en regissör som haft säkert väderkorn för det bergmanska textunderlaget. Men också om skådespelare som hittar rätt puls, tonfall och känslighet i ord och kroppsspråk för det mesta som gestaltas på scenen. Och detta samtidigt som var och en inte sticker under stol med sin egen personlighet.

Det vore därför fel att lyfta fram någon av dem framför de andra i den rika registreringen av föreställningen som därmed kommer till stånd. Antingen det handlar om uttrycken för förälskelse, kärlek och trohet, som också de ingår. Eller om de många exemplen på projektioner, svartsjuka, könskamp, skuldbeläggning, provokationer, svek, öppet hat och även rent handgemäng, för att nämna några av känsloyttringarna. En plats för sig intar även det mänskliga växande som representeras av Marianne-gestalten. Genom hela pjäsen imponerar skådespelarna genom sin lyhördhet för också det finstilta i tillvaron. Och det gäller samtliga. Anna Carlson lika väl som Eva Fritjofson och Linda Kulle. Eller Dag Malmberg, Mikaela Ramel och Logi Tulinius.

Sedan kan man naturligtvis undra varför de män som omnämns försetts med epitetet snälla. När det nu ändå går som det gör. Eller kanske just därför. Ändå är det ingen oförarglig eller slätstruken uppsättning. Långt ifrån heller humorfri. Kryddad som den är med både sarkasmer, parodiska inslag och ironi. Ömsinthet kan vara en dygd i teatersammanhang. Den här gången är den det med råge.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

Bildtext översta bilden: Samspel. Ord och kroppsspråk samspelar på bästa vis hos och mellan Eva Fritjofson, Dag Malmberg, Linda Kulle, Logi Tulinius, Mikaela Ramel och Anna Carlson. Foto: Pontus Eklund