Debutanterna

De båda debutanterna tittar på mig fientligt. Vad har jag gjort för fel? Sitter jag inte på rätt sida om dem vardera. Har jag hamnat med höger sida mot den som jag borde ha haft vänster sida mot och tvärtom? Men hur skulle det ha gått till? Då hade jag fått sitta med ryggen vänd mot publiken. Är det vad de väntade sig av mig? Eller är det för att jag sitter mitt emellan. I mitten alltså. I centrum. Är det därför som de tagit anstöt men det var inte jag själv som placerade mig. Det var organisatören. De borde ha kommit med sina invändningar omedelbart. Nu har han gått, han har dragit sig tillbaka längst ner i rummet och vi är utelämnade åt oss själva i den ordning vi placerats.

De tittar inte ens på mig. De käcka blickarna slås liksom av varje gång de måste se åt mitt håll. De verkar glömma mig i samma ögonblick som de tilltalar mig. Kan det vara mitt pärlhalsband? Hur kunde jag hänga ett halsband runt halsen just en kväll som denna! Jag som aldrig i vanliga fall bär halsband. Jag klär inte i halsband. Jag känner mig oerhört förlägen från första stund på grund av detta halsband som glittrar. Eller måste man inte säga gnistrar. De här stenarna bländar ju folk. Debutanterna kan inte titta på mig för de blir bländade av mina ädelstenar runt halsen.

Ändå  lyckas de på något lömskt vis uttrycka sin fulla fientlighet. Den verkligen flödar ut från deras debutantansikten rakt mot min till intet förpliktigande person. Jag är väl inbjuden som de! Vi är inbjudna allihopa. 1236 ( ettusen tvåhundra trettiosex) poeter har under de tio år som denna Poeternas Parad funnits uppträtt på dess scen. Här har förekommit allt från debutanter till Nobelpristagare.

Och i kväll är det vi tre som ska framföra våra dikter; alltså de båda debutanterna och jag själv, som enligt rykte lär ska vara en Intressant författare. På sitt sätt. Visserligen har inte läsarna ännu upptäckt det intressanta hos denna författare men det hindrar henne inte från att höra till de etablerade ändå.

Debutanterna dreglar av avundsjuka. Men de låter ingenting av dessa negativa emotioner sippra ut. De läser prydligt sina egna prydliga rader och deras förnöjsamhet vet ingen gräns. De harklar sig inte ens. Om de ändå ville rapa. De måste vara kusiner. De har samma e-ljud och så har de marmorpannor och båda två har höfter som sticker ut. Är det på modet med kantiga höfter igen? Och så ska man ha ögonbryn. Jag inser att i år måste debutanter vara kortklippta.

Jag ville be dem om förlåtelse. Men de hade då redan gått utan att ta adjö av mig, deras äldre kollega.

”Ni ska veta vad som väntar er”, hade jag sagt.” Vilket öde som era kära Alster går till mötes. Makuleringen! Där på soptippen har jag själv hämtat tillbaks den här boken.”

De fnyste föraktfullt över min mögliga bok. Ja luktade inte den här boken lite grand? Så här i salong kände jag plötsligt en svag odör av förgänglighet. Eller var det jag? Var det jag som luktade vindskontor? Var jag full av spindelväv också? Hur tog jag mig ut egentligen omgiven av dessa glättiga men ack så sobra debutanter? Min fläskläpp, min gröna ögonskugga, den där svullnaden över käken…passade kanske inte in i detta novissällskap av yngre gymnaster, rättare sagt lingvistiska trapetskonstnärer med bollar. Kommer de ens att lyckas få en propp av en karl någon gång? Kommer de att mista sina lägenheter för att de gapat för mycket och hyst inneboenden?

Vad skulle då hända med alla orden? De gör rätt i att hålla fast i dem och rabbla dem varje kväll vid kvällsbönen. Räkna bokstäver istället för hårstrån i sängen.

Det är jag som är avundsjuk när jag tänker på hur många dagar samt nätter av ostördhet de har kvar. Tillsammans med Musan.

Någonting blev fel i kväll. Med kommunikationen. Debutanterna hade sina texter att hålla sig till och så varandra. De samtalade bakom min rygg om höstens Utgivning. Om hela Bokbranschen. Jag hörde dem säga Förlaget ideligen. Jag duckade. Till slut satt jag så nedhukad att jag kunde se deras skor. Båda hade kängor. Det enda grova på dessa flickebarn var kängorna. De hade skor gjorda för svårframkomlig terräng. Jag var förbluffad för uppifrån såg de så väna ut och deras halsar var vita och släta som alabaster. Och små porslinsöron hade de. Och vaxhänder och pikantnäsor och blomröster. De läste entonigt som prästkragar. De kom inte ur fläcken, de vajade i vinden.

Men, de där kängorna då?

Skulle de stega in i litteraturen påklädda dessa terrängskodon gjorda föra Alpjägare?

Där fanns en motsättning. Jag tyckte plötsligt att kvällen varit berikande i och med upptäckten jag gjort av dessa blomsterspråksflickors grova skor.

Deras fientlighet minskade inte. När jag uppfört mitt nummer; innantill läsning av en novell (som jag klippt ut från en veckotidning) som handlade om en kvinna som åker hiss med en dvärg till tionde våningen, uppstod en så kallad pinsam tystnad. Nej då, inte alls från publikens sida, den bestod i ett dussintal obotliga entusiaster som alla applåderade av hjärtans lust.

Men från debutanternas håll. Från båda hållen, alltså från både hon på vänster sida och från den andra på höger sida, strömmade en sådan iskyla att jag måste svepa kappan tätare omkring mig.

De lämnade scenen i samlad tropp. Två och två gick de därifrån. De slog sig ned med sina vänner och släktingar ditresta från landsorten för att höra dem, debutanterna, läsa upp sina dikter, de som till hösten skulle ligga på Bokhandelsdiskarna.

Jag kände mig plötsligt överflödig. Jag ville lämna kvar min bok, den sista överlevande från Makuleringen, på bordet precis så där som den låg, utan att dedicera den till någon.

Vilket jag också gjorde.

Ingen ville ens titta i min bok. Allra minst någon av debutanterna. De ville genast glömma att jag överhuvudtaget fanns. De ville lägga ut sina egna böcker på bordet. Nu hade de ju inga böcker ännu att lägga där därför ignorerade de den bok som faktiskt låg där för den var inte deras.

Ja, det kunde ju inte vara någon intressant bok för de hade då aldrig hört talas om varken boken eller dess författare.

Det blev en alltigenom misslyckas kväll också så till vida att jag dessutom glömde mitt paraply. Det paraplyet är mycket mera värt för mig än min bok, som jag inte glömde utan med flit lämnade kvar.

Och om jag ringer i morgon och hör mig för om det vackra röda paraplyet så vet jag att ingen har en aning om vem jag är. Organisatörerna har glömt mig. Igår, säger jag. Sorry, säger de. Här är det så mycket poeter som kommer och går att vi kan inte hålla reda på allas paraplyer också.

Medan debutanterna minsann, det är jag säker på, inte glömde kvar sina paraplyer. De går inte ut med paraply. De får inte reumatism ifall de blir våta. De tål fukt. Debutanterna tål väderleken hurdan den än är. Och jag själv äger inget hus i Italien, så är det. Men ett abonnemang hos Makuleringen det har jag. Och det är jag stolt över, för så långt kommer de aldrig som till den åttonde makulerade samlingen. De hinner bara med två skulle jag tippa. Sen är deras författarbana slut. Det var ju bara av omtanke jag sa att de borde slå in på något annat.

Gör inte som jag, sa jag. Då vände de och gick med högburet huvud därifrån. Två kortklippta huvuden på två tunna nackar vajade iväg bort från mina råd. Bakifrån såg de ännu yngre ut än framifrån.

 

Författaren och poeten Anne-Marie Berglund föddes 1952 i Finland av finlandssvenska föräldrar. Hon har sammanlagt skrivit tolv verk,; diktsamlingar, prosaberättelser, och radiopjäser. När hon fick Sveriges Radios Lyrikpris 2005, sa Göran Sommardal så här: Berglunds poesi, och för den delen hennes berättarkonst: novellerna och reseskildringarna, har aldrig skrivit in sig i någon bestämd form, där dikterna sedan tillåts husera. Hon har inte ”lyckats” skapa någon gestaltningsmaskin, som lydigt brummar i gång när poesin ska till. Varje ”erfarenhet”, varje ”sak” tycks i hennes diktning kräva inte bara ett eget uttryck utan också en egen form. Och formen har hon aldrig varit trogen, men desto mer sin övertygelse, sitt liv.