Oväntade konstmöten

Konst

Galleri Riis, Stockholm

Beth Laurin och Lina Selander

Tom 30/4

Galleri Magnus Karlsson, Stockholm

Sara-Vide Ericson

Tom 15/5

Galleri Gunnar Olsson, Stockholm

Mats Bergquist

Tom 7/5

 

 

Beth Laurin, född 1935, huvudsakligen känd som skulptör men också ofta med tvådimensionella verk på papper i sitt oeuvre. Debut 1974 på Mejan i Stockholm. 2003 hade hon en minnesvärd utställning i Moderna Museets serie Udda veckor och 2009 en stor utställning på Konstakademien.

Lina Selander, född 1973, ett av den internationella konstarenans allra hetaste namn just nu. Utställningar runtom i världen Var och varannan vecka kommer det pressmeddelanden i mailboxen om nya utställningar av Lina Selander, i Sverige och utomlands. Sveriges representant vid Biennalen i Venedig 2015, presenterad på Moderna Museet och just nu i Borås konstmuseum där utställningen Screens and Mirror öppnas i dagarna.

Två kvinnor, två konstnärer, två karriärer: nu möts dom i modiga Galleri Riis utställning Tanken fyller rummet.

BL_FORM

FORM, Beth Laurin

Titeln borde snarare formuleras i pluralis, för de båda konstnärerna har fått var sitt rum till förfogande. Laurin svarar för upptakten till ett riktigt spännande konstnärsmöte med en handfull verk på papper med bild II från 1973 som en höjdpunkt, medan Selanders videoverk beskådas i ett intilliggande, med draperier avgränsat rum.

Men titeln visar sig ändå vara korrekt. På något svårbeskrivet sätt når de båda konstnärernas tankar varandra i ett explicit intresse för verklighetens brytpunkter, för det som syns och det som kan synliggöras, för det outsagda och det formulerade. Det handlar mer om frågor än om svar, om förundran inför form och material, om undersökningar och om analyser, ofta resulterande i komplexa gestaltningar och tillstånd. Om Lina Selander kan etiketteras som konstnären på modet med ett inte alldeles lättläst men fascinerande idiom är det lika naturligt att beskriva Beth Laurin som den radikala självständiga nestorn som fortfarande är lika dagsaktuell som vid sin debut för mer än 40 år sedan. Ett fascinerande möte, minst sagt. Och ett övertygande bevis på hur den seriösa konsten alltid kan vara lika dagsaktuell som tidlös. Samtidigt.

SVEI1606

Sara-Vide Ericson, Installationsbild, Fermenting, Galleri Magnus Karlsson, 2016

Om någon konstnär kan utmana Lina Selander om en plats i fokus för intresset åtminstone på den svenska konstscenen just nu är det möjligen Sara-Vide Ericson. Ännu finns inget biennaldeltagande i hennes cv, men det skulle inte förvåna om en sådan punkt så småningom kommer att återfinnas där om måleriet får behålla sin centrala plats. Sara-Vide Ericson arbetar med måleri i en kvinnlig tradition där namn som Karin Mamma Andersson, Kristina Jansson, kanske också Karin Broos och Agneta Forslund hör hemma. Det handlar i Ericsons fall om ett storskaligt, expressivt, narrativt måleri ofta med lätt surrealistiska inslag. Konstnären berättar sin historia med till synes obegränsad målerisk fantasi, men det finns definitivt drag i berättelsen som inte alldeles enkelt låter sig dechiffreras. Hos Galleri Magnus Karlsson kan man just nu ta del av Sara-Vide Ericsons färgsprakande målarkonst, liksom i Norrköpings konstmuseums utställning Luftslottet, där hon är en av de tongivande deltagarna.

En konstvandring längs en bit av Fredsgatan i centrala Stockholm bjuder just nu också på en lika sparsmakad som övertygande utställning av helt annat slag. Snarare än expressiv utlevelse har konstnären Mats Bergquist samhörighet med de båda utställarna hos Galleri Riis, åtminstone på ett konceptuellt plan. Utställningen har titeln Tango, en rubricering som jag främst tolkar som en påminnelse om den centrala roll som rytmiken spelar i Bergquists konst. Utställningen är hans andra i galleriet på senare år och beskrivs av galleristen Gunnar Olssons som del två av ett gemensamt koncept. Den första delen, Saint Catherine, visad för tre år sedan, bestående av små kvadratiska, bemålade utskurna trästycken, behandlade på ett sofistikerat sätt ämnet ikoner med inspiration från 400-talets ikonkonst. De till synes icke-föreställande små målningarna visade sig vid närmare studium rymma antydda ansikten, kanske betraktarens egen spegelbild?

De nya verken i Tango är alla vitmålade på utskurna trästycken som har givits en rytmisk, reliefartad gestaltning med objektens skuggor som viktiga beståndsdelar, vilket gör verken till blandformer av måleri och skulptur/relief. Ett måleri utan varje föreställande begränsning men med ett djärvt steg ut i rummet där det kräver sin tillhörighet.

Det finns en tydlig meditativ stillhet i de exponerade verken som alla i samma grundformat löper längs galleriväggarna. Mängden och upprepningen har ett värde i sig, liksom de subtila variationerna i den utskurna reliefeffekten och i de uppkommande skuggbildningarna. En rad också om den sobra bok om Bergquists konstnärskap som gavs ut vid hans förra utställning i galleriet.

Måste jag välja en av utställningarna för närmare umgänge stannar jag här, i den återhållna rörelsen hos 21 ”ikoner” signerade Mats Bergquist. I Saint Catherine (ett exemplar visas i galleriet) skymtar fortfarande ett ansikte, här i de vitmenade ytorna får betraktaren själv välja ett tänkt ”motiv”. Är det en övertolkning att läsa dem som ikoner för vår icke-religiösa, sekulariserade men andligt sökande tid? I så fall tar jag risken att övertolka

Cristina Karlstam

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Hamlet i Tunströms fantasikammare

I uppsättningen av Shakespeares Hamlet på Uppsala stadsteater fyller Linus Tunström varje del av berättelsen med mäktigast möjliga sceniska uttryck. Här möter dagens unga idealism ett samhälle, som varken låter sig påverkas eller talas till rätta. Inte minst visar den här föreställningen på vilken hög nivå teatern befinner sig, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Jakob Hultcrantz Hanssons Hamlet i samspråk med sin far Vålnaden i Claes Ljungmarks gestalt. Foto: Peder Carlsson

Scenkonst

Uppsala stadsteater: Hamlet av William Shakespeare. Översättning: Britt G Hallqvist, bearbetning: Armin Kerber och Linus Tunström, regi: Linus Tunström, kompositör Knut Jensen, scenografi och kostym: Maja Ravn, dramaturg: Armin Kerber, ljusdesign: Mats Öhlin, mask och peruk: Johanna Rönnbäck. I rollerna: Jakob Hultcrantz Hansson, Lindy Larsson, Claes Ljungmark, Lolo Elwin, Göran Engman, Peter Viitanen, Elisabeth Wernesjö, Eli Ingvarsson, Stefan Clarin, Mathias Olsson, Anna Carlson, Kardo Mirza och Kim Theodoridou Bergquist.

   Linus Tunström är teatermakaren, som med sitt trollspö kan få en scen att bågna av infall, färger, ljud och rörelse. Han vet vad teatern förmår med sin teknik. Vid behov är han inte sen att tänja på gränserna. I sin teatergärning är han också utrustad med en seismograf av känsligaste slag, inställd på att fånga in och uppmärksamma vad som pågår i vår samtid. Iscensättningen av Hamlet på Uppsala stadsteater tar bäring mot dagens högkonjunktur för medeltida sagor, slott, kyrkogårdar, spöken, demoner, häxor och andra avgrundens potentater. Den riktar blicken mot de unga aktivister som vänder sig mot samhällets orättvisor i demonstrationståg av olika kulörer. Ett tillägg till pjästexten är några rader ur Barack Obamas tal i Oslo, när han tog emot fredspriset och hänvisade till just denna idealism. Man kunde också nämna de snart sagt överallt närvarande opinioner som finns för klimatproblemen och andra framtidsfrågor.

   I sin läsning av Shakespeares drama glömmer Tunström inte heller den allra senaste tidens protester riktade mot övervakningen av sociala medier och kommunikationen via e-mail, facebook och twitter. Vad är det danska hovet i Helsingör, kan man med fog fråga sig, annat än en väldig avlyssningscentral, där alla spionerar på varandra. Men där det trots all list och alla ränkor till slut ändå går helt överstyr? Möjligen finns det skäl att undra hur han resonerar, när han låter skärselden delta i förloppet. Visserligen brukade eleverna lysa upp, när vi i mitt förflutna liv som modersmålslärare kom fram till Dante. Men det var inte författaren de tänkte på. Hamletgestalten är navet som håller ihop föreställningen och från dennes position mitt i tidsströmmen utgår åtskilliga kopplingar till vårt pågående nu. Och i hög grad till alla dem som är delaktiga i, påverkas av och lämnar sina bidrag till åsiktsflödet i massmedia och skapar rörelserna i folkdjupet. Inte till en början. Där står hans håg hellre till burköl och brudar. Men sedan, vid vetskapen om händelserna som ledde till moderns snabba omgifte. Det är då han blir varse det omgivande samhällets beskaffenhet. Den insikt som leder till all den förtvivlan som ryms i det här dramat. Det är med stämningar av det slaget och stänk här och var av galghumor, som Linus Tunström laddar de olika scenerna. Så mycket plats över blir det därför inte för den unge idealisten och rebellen med uppdrag att hämnas mordet på sin far. Snarare kan man tala om variationer på Hamlettemat, med vilka regissören gått till väga. Och hans uppsättning har blivit en väldig fantasikammare och brygd, som i första hand återger tillståndet i ett samhälle utan styrsystem eller gemensamma mål.

   Här har den klyfta som brukar vara Hamlets problem, mellan ideal och verklighet, och som ofta ses som drivfjädern hos huvudrollen, övergått till ett permanent och cementerat tillstånd. Så värst mycket utrymme för förändringar återstår därför inte, vare sig för Hamlet eller för hans sentida efterföljare. Det är i en sådan kontext den här uppsättningen hör hemma. Och kanske är annat inte att vänta, när den äldre generationen och det etablerade samhället abdikerat från alla förebildliga anspråk. När de flesta värden från förr sedan länge passerat sitt bäst före-datum och en rad normer och attityder blivit moden, som kommer och går i ett livstempo, där det som gällde i går är överspelat i morgon. Det finns givetvis en hel del av desillusion, besvikelse och svartsyn i ett sådant förhållningssätt. Något annat går heller inte att säga om en föreställning, där också Maja Ravns scenografi ger eftertryck åt en grunduppfattning i samma anda. Ruttenheten i Danmark, som omnämns i pjästexten och som får en allmängiltig innebörd, åskådliggörs av en spelplats som blivit ett skrotupplag och en avskrädeshög. Rostiga bilvrak bär syn för sägen. Och plexiglasskivorna som avdelar scenen försöker inte dölja något i det avseendet.

Duell på motorcykel mellan Peter Viitanen som Laertes och Jakob Hultcrantz Hanssons Hamlet. Foto: Peder Carlsson

   Men samtidigt är det också en iscensättning där Linus Tunström låter hela sitt omfattande teaterkunnande fylla varje del av berättelsen med mäktigast möjliga uttryck. Och det pågår från första stund till den sista. Antingen det gäller det danska hovets turer, försåtlighet och lömskheter för att oskadliggöra den rättmätige tronpretendenten. Eller närvaron på scenen av allt vad underjorden har av skräckfigurer och fasligheter. Inte för inte har spelplatsen benämningen teaterns stora scen. Men i den här uppsättningen känns den snarast liten. Till detta intryck har även ljussättaren Mats Öhlin lämnat ett inte oväsentligt bidrag. Den gästande skådespelartruppen är som hämtad ur legokatalogens utbud av rymdgubbar, Hamlets återfärd från den avbrutna Englandsresan sker i en undervattensscen av fyndigaste slag. Och duellen på slutet mellan Hamlet och Laertes sker med motorcyklar som ett medeltida tornerspel. Över lag blandar Tunström stilnivåer, renässanstid och vår eget 2000-tal lite som han vill. Och kombattanternas beväpning kunde vara hämtad ur vilken kvällsserie på tv som helst. En plats för sig intar också Göran Engmans clownnära återgivning av Polonius död, som blir en lättsam andningspaus för publiken.

   Elisabeth Wernesjös Ofelia med sina drag inledningsvis av förförisk sexbrud och vamp rimmar illa med grundtexten men passar bra i det här sammanhanget. Lindy Larssons joggande kung Claudius är ett annat effektivt stilbrott, och sällan har väl Vålnaden haft lika mycket att göra som i Claes Ljungmarks skräckinspirerade utförande. Med Jakob Hultcrantz Hanssons Hamlet får titelrollen en tolkning som är mycket hårdare och råare än vad den brukar vara. Ändå rymmer den de flesta av en människas dispositioner och själstillstånd över bredast möjliga register. Där finns uttryck för den sköraste regression lika väl som den mest känslokalla brutalitet. Och även av den vacklan, det valhänta famlande och den oförståelse inför vad som händer, som är det som utspelas inte på riktigt, som ingår i Hamlets pjäslånga tvekan. Tunström återför de höga idealen till en skröplig, mänsklig nivå. En uppmaning till tolerans och ödmjukhet finns i den tankens förlängning.

   Hultcrantz Hansson håller uppmärksamheten samlad till sin egen rollgestalt med en alltigenom imponerande tyngd och säkerhet och förser iscensättningen med ett självklart och odiskutabelt ankarfäste. Den samspelta ensemblen är honom följsam in i minsta detalj och ger allt det stöd och den uppbackning han behöver. Uppsala stadsteater har med sin Shakespeareuppsättning fått en föreställning, som inte sticker under stol med på vilken hög nivå man befinner sig.

Bo-Ingvar Kollberg 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail