Det hinner knappt gå en vecka utan att man hör talas om Marianne Lindberg De Geer. Ena stunden är det dramatenpremiär på hennes senaste pjäs Under belägring, ett Harold Pinterinspirerat stycke som skärskådar patriarkatet genom ett svin till överläkare. I samma veva fyller hon 68, och sedan hösten 2013 är hon konst- och designchef på Kulturhuset i Stockholm.
Marianne Lindberg De Geer Foto: Ulla Montan
Allestädes närvarande, har hon kallats av dramaturgen Sven Hugo Persson – Ett modernt ALLKONSTVERK skulle vi på Cora vilja kalla henne för: Marianne Lindberg De Geer, MLDG, en personlighet med en naturligt generös auktoritet som få. Bildkonstnär, regissör, dramatiker, scenograf, skulptör, debattör, feminist, vänster och nu chef. Hon ger råg i ryggen till stukade feminister och får oss att tröstande klappa det lilla barnet inom oss. Möjligen ett par nummer för stor för lilla Sverige, även om hon nu förtiden kompenserar detta med diskretare klädsel, enligt henne själv. På 80-talet var hon närmast överdådig till stilen. Nu är det hennes inre person som får stå för överdådet, enligt samma källa, men hon bär fortfarande sitt vackert klarröda läppstift (som maktens män sin röda slips) och en svallande, vit hårman, som får Ulla Montan, en av våra mesta porträttfotografer, att utbrista i beundrande ovationer när hon placerar MLDG framför en av hennes målningar föreställande ett par hundar.
– Det är vi medarbetare här på Kulturhuset som tittar upp på Benny Fredriksson (Kulturhusets chef) och undrar vad han ska hitta på härnäst, är hennes kommentar på Ulla Montans fråga om den är av henne.
Och hårfärgen är inte äkta. Hon är grå, men det gråa har fått slingor, avslöjar hon. Det är en vit förstärkning, påpekar jag och hon skrattar gillande över mitt inlägg.
Kanske behövs lite extra pansar mot omvärlden när man blivit chef även om hon lite självironiskt kallar det för att hon flutit upp på min första fråga hur hon hanterar chefspositionen, hon som är van att ge sig in i debatten och ifrågasätta och kritisera?
Man ska inte inbilla sig att man är opåverkad av den position man har, svarar hon. Det är klart att man är argare ju närmare man befinner sig orättvisorna.
Och naturligtvis hade hon en annan yttrandefrihet som fri konstnär, men i ett så litet land som vårt med ett så litet kulturområde så är det inte lätt att säga något alls, även om man inte jobbar på kulturhuset. Men man får lov att göra sitt bästa ändå och hon uppmanar verkligen folk att våga säga vad de tycker och tänker för chefer byts ut och det som inte passar den ena kanske uppmuntras av nästa.
– Jag har tänkt ibland att man kanske borde ha ett budskap mer kopplat till var man står som politisk varelse, men jag har nog aldrig känt att nu ska jag skriva eller säga något som upprör folk eller förklarar någonting visavi min politiska hållning. Jag tänker snarare att det som läcker får ju läcka ur mig.
Man kan därmed nästan förledas att tro att det som hänt i Marianne Lindberg De Geers liv mest berott på slumpen. Sin debut som bildkonstnär gjorde hon rätt sent, i 40-årsåldern, utan konventionell utbildning och frasen som en gallerist lär ha yttrat ”Fru De Geer målar visst också”, har tjatats om nästintill leda likaså att hon debuterade sent, men det var i alla fall så hon fick sin första utställning. Många av hennes verk har provocerat och skapat debatt. Kanske i synnerhet Bronskvinnorna – jag tänker på mig själv. Två nakna kvinnor i brons med hennes eget modifierade ansikte, uppställda utanför Växjö konsthall. Den ena kvinna är överviktig, den andra anorektisk och som två varnande utropstecken om vår samtid tycks de ingjuta de mest blandade känslor hos förbipasserande. Allt från ömsinta gester som stickade mössor eller andra skylande klädesplagg, till att sågas av jäms med fotknölarna. Personalen på konsthallen fotograferade under lång tid alla publika yttringar och i ett tidigare nummer av Cora (2007) publicerade vi en sammanställning av dessa bilder som nästan blivit ett verk i verket, en bok om reaktionerna lär visst finnas på Bokförlaget Mormor.
När det gäller konsten på Kulturhuset under de tre år som hon är chef så kommer det att vara konst från den tiden när hon tyckte konsten var kul, förklarar hon. Från början av 1980-talet, ungefär vid samma tidpunkt hon själv debuterade som konstnär. Under våren 2014 kommer en utställning om barocken i samarbete med Nationalmuseum men till hösten planerar hon en utställning kring skulpturer som ska innehålla sex eller sju skulptörer, en kvinna som särskilt ska få residera i enrum, medan fem eller sex övriga (män?) får ställa ut gemensamt. Det ska vara hederlig skulpturkonst av traditionellt slag, inte det moderna hybridartade sättet där en skulptur kan se ut eller vara nästan vad som helst – allt från ett fotografi eller en video till en eroderande boll av is. Men vilka det kommer att bli vill hon inte avslöja – det ska ju bli en överraskning skrattar hon. Men om jag lovar att inget säga kan hon berätta vem hon, kvinnan som ska få ett eget våningsplan är. Hon skriver ner hennes namn på en gul post-it och när jag lyssnar igenom intervjun efteråt hör jag hur pennan raspar sitt hemlighetsfulla budskap som vore det en uppsättning på radioteatern.
– Jag vill ju att konst ska skava, att man ska stanna till och säga men vänta nu! Vad är det där? Att där ska finnas en ahaupplevelse.
Konsten har blivit borgerlig, anser hon. Framgång mäts i pengar och berömmelse. Det ska vara stort och dyrt och man ska synas i rätt sammanhang. Det är mycket sex, våld eller en och annan perversitet som kan uppröra folk om de nu är kristna eller muslimer, och det vore väl en sak om där fanns ett budskap, men det är hela tiden givna kort. Riktigt vad hon kommer att visa de här tre åren vet hon inte ännu. Hon tänker börja i en ände och ser vart det leder henne. Det låter modigt opretentiöst, maken, Herr De Geer har ömsint kallat henne för sökare. På ett foto av Ulla Montan lägger hon armen kärleksfullt om axlarna på sin Carl Johan och det har väl knappast undgått någon som känner till det minsta av hennes verk hur MLDG ofta utgår från sig själv och sin egen livserfarenhet. Hos henne är det hennes 14-åriga bakgrund som mentalskötare som skaver, liksom sveket från föräldrarna i känsliga tonår. Pappans självmord och mammans alkoholism. Och där epitetet Jag tänker på mig själv, ändå blir något mer än ett slitet feministiskt konstgrepp, snarare en allmänmänsklig upplevelse av vem man är och var man befinner sig och hur tillvaron ter sig om verkligheten förskjuts bara en aning. Sidledes har hon formulerat det som att hon monterat sitt eget och familjemedlemmars ansikte på allt från afrikanska figurer till klassiska målningar. ”Jag tänker på mig själv”, hette också hennes debut som dramatiker på Dramaten 2007. Med pjäsen ”Johnny Boy” som handlade om hennes förhållande till musikern Björn Afzelius debuterade hon förra året som regissör på Stockholms stadsteater och nyss var det premiär på Dramaten med pjäsen ”Under belägring”, ännu en uppgörelse med mentalvården där patriarkatet skildras genom ett svin till överläkare, en uppsättning som känns så skakande och verklighetstrogen (även om man aldrig fick se bara höra det fysiska våldet, vilket gjorde det ännu hemskare) att det närmast kändes otillåtet att applådera när föreställningen var över.
– Med den föreställningen vill jag försöka beskriva det här hur vi i mellanmänskliga situationer ”maktar” mot varandra med ord. Vi trodde ju när vi var unga att vi skulle kunna göra revolt mot makten och våldet och för frihet och yttrandefrihet, men istället har vi skapat ett samhälle där vi är kontrolleras vart vi än går.
Carl Johan De Geer och Marianne Lindberg De Geer Foto: Ulla Montan
Häromsistens kom hon att tänka på debatten när vi skulle få personnummer – ”och att hela världen i Sverige var upprörd över detta”. Och att hon nu, utan att blinka, lämnar ut sitt personnummer till en expedit på Lindex för att hon ska få en rabatt på 10 procent på rean. Vi är naiva som tror att det inte kan komma att utnyttjas., menar hon. Uppgifterna talar sitt tydliga språk – ”storebror” vet var man handlar, vilka man känner, vilka tidningar man läser.
– Så det är ju bara upplagt för att nån annan är Reinfeldt drar i trådarna och då menar jag inte Löfvén utan då menar jag en diktator av något slag. Hela EU-projektet är ju höger. Och från högern till ultrahögern behöver steget inte vara så långt. Och det där skrämmer mig.
Här tycker hon att Pinter har en poäng även om hon inte riktigt är nöjd med sin ”husgud”, dramatikern och nobelpristagaren Harold Pinters kvinnosyn. Hon sticker inte under stol med att hennes hjärta brinner för teatern även om hon nu ska vara konst-och designchef på Kulturhuset och letar just nu febrilt efter bra pjäser skrivna av kvinnor om kvinnor.
– Jag känner mig väldigt nyfiken på teaterarbetet på ett lustfyllt sätt. Det är en kommunikation som är omedelbar, man kan sitta i publiken och riktigt känna hur den reagerar. Och för en teaterbiljett betalar man inte ett oöverstigligt pris om man jämför vad konsten kostar idag. Priserna har med själva konstnärskapet att göra nuförtiden. Fläskar man inte på är man ingen riktig konstnär, men en teaterpublik betalar 250 kronor för en biljett och tycker dom att det är tråkigt kan dom resa sig upp och gå, men de flesta sitter ju kvar.
– Men det är väl ingen som vågar gå om det är en liten salong?
– Nej, men det är väl ingen som vågar gå på gallerier heller skulle jag vilja säga. Sist jag läste statistik såg jag att det går i snitt p 8 personer om dagen på ett galler. Dessutom har de inte öppet på helgerna när vanligt folk har tid att gå, då är det ju stängt.
Som kvinna och chefsperson med makt, är hon inte rädd för att bli utsatt för det hat som nu förtiden tycks drabba de flesta kvinnor som sticker ut hakan? Men nej. Även om hon stött på kritik eller fått uppleva att hennes blivit vandaliserat har hon aldrig upplevt att det varit för hennes kvinnopolitiska åsikter. Ibland kan hon känna att det ligger henne lite i fatet, och hon undrar om hon inte varit tillräckligt tydlig i sina uttalanden?
– Jag slog ju ett slag för Gudrun Schyman som ny ledare för de rödgröna i programmet Go´kväll häromsistens, men det har inte väckt några större aversioner.
Fí är väl bra, men hon har inte tid att vänta, säger hon. Dessutom är Gudrun Schyman en rasande skicklig politiker. När hon var årets konstnär i Aftonbladet 2009 visade hon på en helsida en målning som förställde Gudrun Schyman i Barack Obama-pose – Jag tänker på mig själv – Gudrun – Målningen finns idag på Statens porträttsamling på Gripsholms slott. Till den fejkade TV-middagen hade hon bjudit in fyra kvinnor, bland dem Gudrun Schyman och Susanna Alakoski.
– Susanna Alakoski sa en gång till mig att folk tror att bara för att man berättar om hur man haft det, om man skriver om det eller gör pjäser, så är man fri från det svåra – det är man ju inte alls. Man blir inte fri från det lilla barn man var en gång som var helt försvarslöst. Det har man ju med sig en grundinställning till livet och även om man intellektuellt kan fatta det så sitter ju känslan kvar väldigt länge och man förminskar sig eller man är revanschistisk. Jag tror konsten i grunden är revanschistisk, att det är en motor. I´ll show you, the bastards!
Kanske har finkulturen ibland rynkat på nästan åt MLDG och hennes konst men ”folket” har gillat henne, det vågar man nog påstå. Bronskvinnorna trodde hon länge skulle vara det verk som hon skulle bli hågkommen för, men det verk hon nästan tjänat mest på, utan att vara proffsfotograf, är bilden som hon knäppte när kulturminister Lena Adolfsson Liljeroth på Moderna museets tårtkalas, skar i en tårta föreställande en tjock naken kvinna av afrikanskt ursprung och satte tårtspaden rakt i det rosafärgade könet. MLDG tog påpassligt en bild som cirkulerade världen över, vilket kanske säger mer om inställningen till nyheter än om inställningen till konsten.
Det var efter detta hon fick utnämningen allestädes närvarande, av Sven Hugo Persson.
– Eftersom jag känner till en del av Makode Lindes verksamhet så tänkte jag att det var en typisk tårta för Makode och sen var det inte mer med det. Efteråt har jag hört att kulturministern fick en tårtspade i handen och blev forslad fram till tårtan, och hon ser inte ens huvudet bakom magen på tårtkvinnan, och när hon skär i den då skriker han utav bara fan. Något otroligt teatraliskt och då säger hon något tröstande till honom i stil med att du ska inte vara rädd, det är inget farligt. Ungefär som när man tröstar ett barn och då är jag där och plåtar och fick den här bilden. Men det riktigt otäcka kom sen när mammor lät sina barn få gå fram och skära i tårtan fastän Makode skrek lika högt varje gång. Det tyckte jag var det mest obehagliga. Gång på gång kom barnen fram och skar, tills någon sa att nu fick det lov att vara nog.
– Hur kom det sig att du var där?
– Jag hade själv gjort en tårta till Modernas tårtkalas. Jag hade en tårta med mig i form av en tumör för att se om någon skulle våga skära i den.
Övriga två gäster på den fejkade TV-middagen skulle vara Marie-Louise Ekman och Jeanette Bonnier. Den senare för att hon är ovanlig i Sverige med sin generositet och sitt stöttande av konsten, den förra för att hon är en gammal bästa vän och ovän som hon ömsom grälar ömsom blir sams med. Marie-Louise Ekman var första hustru till Carl Johan De Geer, och MLDG hans fjärde, ett älsklingsämne när media brukar vilja retas.
– Vi är ju lite lika, man skulle nästan kunna tro att vi är släkt.
Men är man fjärde hustrun som vill måla, så har man kanske inte så mycket att komma med har hon kommenterat det med. Kvinnor och vänskap är en annan sak än vänskap män emellan påpekade hon i programmet. En analytiker skulle kanske tro att det var för att hon haft dålig relation med sin mamma men hon tror snarare att det är svårt att bevara vänskap i vår tid. Förr när man bodde på allmänna vägen i Göteborg där hon växte upp så var man ute på gården och piskade mattor eller så träffades man i tvättstugan och man sa att det var ens vänner för man pratade med varandra. Men nu laddar man vänskap med så himla mycket att det är svårare. I sviten Mina Vänner lät hon tio av sina dåvarande vänner, hon vet inte om hon har dem kvar längre, gå till en känd borgerlig fotograf i Stockholm och så fick maken som kan texta så vackert skriva en text där det stod: ”Dessa personer var mina vänner 2001. Nu är jag inte säker längre. En är död. En har slagit sin sambo. En har valt bort mig. En är jag lättad att slippa.” Vad som passade till vem fick man som åskådare själv lov att lista ut.
För något år sedan konfronterades hon i ett TV-program med upplevelsen att ha haft en far som tog livet av sig och en mamma som ungefär samtidigt försvann in i alkoholismens dimmor. Till mig säger hon att hon tror att hon blev feminist för att hennes pappa var besviken över att hon inte var pojke.
– Jag tror han var besviken över att jag inte var pojke för han tyckte det var ruter i mig, men jag var ju flicka. Och han var ju född 1904 med en strängt religiös barnuppfostran så jag tycker han kan vara förlåten. Men jag tror att jag kände det så också. Fan det är ju bara ett fel, jag har snippa! Och länge trodde jag att det var något man kunde skylla på som kvinna, om man inte var framgångsrik, men sen har jag ju fått i mig tillräckligt mycket forskning för att inse att det inte bara är jag med en gammeldags far utan att det ligger i hela samhällsstrukturen.
Ulla Montan har lagt henne snygga designade kappa i en hög över några kassar. Jag hänger upp den igen på sin krok när det är dags att gå.
– Ja du vet man måste ju tänka på vad man sätter på sig nu när man är designchef. Varje morgon när jag vaknar så tänker jag vad har jag nu för paltor att sätta på mig.
Hon skrattar gott åt sig själv som om driver med sin egen fåfänga.
– Vad vet du om design?
– Jag har bestämt mig för att utgå från detta med kläder. Mode intresserar mig i högsta grad. Mode och scenkostymer men jag anställt Karina Ericsson Wärn som chefskurator för design. Jag tycker det är viktigt att man får hålla på med det man är bra på och inte försöka låtsas som att man kan.
Hennes första egensignerade utställning kommer att bli kring barocken. En utställning i samarbete med Nationalmuseum där samtida konstnärer ställs mot den överdådiga, ibland lite svulstiga barockkonsten. Hon tycker om att ta ut svängarna, det kitschiga och överdådiga kan inspirera, barock betyder också en pärla som inte är fullgången, alltså skaver den lite. Konsten ska som sagt skava och det skavande momentet i barocken är att där finns element som inte alltid är så tilltalande.
Hon arbetar med en inledande text där hon bland annat återkommer till sin far, har hon berättat i en annan intervju.
– Det fulaste en far kunde säga till sin dotter i början av 1900-talet var – är du alldeles rysk flicka? Då var man oregerlig, man följde inte etikett, man var okonventionell och pratsam och slängde sig in i debatten.
Hon tycker som sagt var inte att hon blivit utsatt för påhopp, men däremot tror hon många är rädda för henne. Att hon fått ett rykte om sig att vara en person som skulle kunna säga nästan vad som helst.
– När jag var yngre ångrade jag mig många gånger att jag gett mig in i debatten, för det är svårt att ta kritik. Nu tycker jag bara det är kul.
Yvonne Ihmels