30 år av samtidskonst

Det är svårt att tänka sig ett bättre sätt att se tillbaka på den svenska konstens utveckling än nyöppnade Bonniers konsthalls version. Sedan1886 har Maria Bonniers Dahlins stiftelse delat ut stipendier till unga svenska konstnärer och nu har man en 30 år lång svensk konsthistoria av faktiska verk att erbjuda som invigningsutställning i en delvis ombyggd konsthall. Och nog är det ett kännbart tomrum som nu åter fyllts med det som är den här konsthallens specifika profil: en tydlig fokus på det som kallas samtiden. Och faktum är ju att Bonniers konsthall verkligen lyckats med bedriften att vara samtida i hela 10 år som fysisk konstlokal på Torsgatan i Stockholm och som stipendieutdelare via sin stiftelse i ytterligare 20 år.

För med begreppet samtida är det ju som med ordet centrum: vad som är samtid och centrum definieras vid varje nytt tillfälle, och det blir därmed meningslöst att tala om såväl gårdag som periferi.

Tidig Mamma Andersson

Det betyder inte att ett och annat verk i den nu öppnade utställningen känns rätt daterat. Det gäller exempelvis en av stiftelsens första stipendiaters målning, ett verk av den fortfarande synnerligen aktiva och ”samtida” konstnären, Mamma Andersson. Nog kan man förstå somliga konstnärers tveksamhet inför utställningskonceptet; så mycket har oftast hunnit hända i deras konstnärskap och Mamma Andersson lite stela bild Sjömannen är ett exempel på att det känns väldigt länge sedan den tillkom. Därmed blir verket en illustration av hur ett konstnärskap kan förfinas och utvecklas.

Kanske hade en parallell utställning av nutida aktuella verk av de belönade stipendiaterna inneburit en ännu större konstupplevelse. Nu har man i stället fokuserat på det som en gång föranledde utmärkelsen och genom en intervju med respektive konstnär också försökt uppdatera deras verksamhet. Även om flera av stipendiaterna väljer att bevara en beskrivning av dagsläget bakom ett hemlighetsfullt icke-svar. Klara Kristalova, synnerligen aktiv även i dag med utställningar både i Sverige och utomlands, svarar undvikande och medvetet blygsamt ”Jag jobbar på”, medan andra generöst och konkret beskriver sina aktuella projekt och utställningar.

Nytt bibliotek i Spetsen

Över huvud taget är den bok/katalog som Bonniers konsthall nu ger ut ett alldeles lysande exempel på ett drag som redan från början varit konsthallens signum: de genomarbetade katalogerna/böckerna. Ett koncept som man nu lovar fortsätta med när man går vidare med en delvis annorlunda verksamhet i de ombyggda lokalerna (där inte minst flytten av garderob och toaletter till samma våningsplan som utställningsrummen är en av de för publiken mest påtagliga och positiva skillnaderna). Den så kallade Spetsen, det glasade rummet i byggnadens förlängning finns kvar, dock omvandlat till bibliotek. Det säkert svårbemästrade utställningsrummet kommer fortsättningsvis inte att användas för mindre utställningar som tidigare Lite synd, här fanns ibland små guldkorn att hämta för konsthallens besökare.

Desto mer spatiösa är de nya utställningssalarna där man nu kan ägna sig åt återseendets glädje och fundera över hur tidens gång i väldigt olika grad tycks ha påverkat de belönade konstnärskapen och de verk som en gång uppmärksammades. Vem minns inte Cecilia Edefalks (stipendiat 1988) målning En annan rörelse, ett verk som nästan genast blev en ikon i det postmodernistiska 90-talet. Eller Gunnel Wåhlstrands (stipendiat 2003) tuschmålning Skrivbordet, förvillande lik ett fotografi, ett porträtt av konstnärens far som ung pojke. På frågan om vad hon gör idag avslöjar Wåhlstrand att hon arbetar på en utställning som ska visas på Magasin III i höst. En synnerligen välkommen upplysning för alla oss som räknar Wåhlstrand till Sveriges mest intressanta konstnärer.

 

Kvinnlig övervikt

Och så några ord om könsfördelningen bland stipendiaterna som visar sig vara god med en lätt övervikt för de kvinnliga konstnärerna. Även om de senaste pristagarna, vars stipendiatutställning är en del av helheten alla är män: Linus Nordenson Spångberg, Max Ockborn och Caspar Forsberg.

Bonniers konsthalls återblickade utställning är en utmärkt startpunkt för den som vill repetera de senaste 30 årens utveckling i svensk konst. Och så måste den välredigerade katalogen med intressanta samtal med de medverkande konstnärerna verkligen rekommenderas; ett stycke konsthistoria sedd ur konstnärernas, inte konstvetares eller curatorers, perspektiv. Sådant får man inte varje dag.

 

 

 

Bonniers konsthall, Stockholm

Samlade verk!

30 år med Maria Bonnier Dahlins stiftelse

Tom 28 augusti