Västanåjul

20 maj 2020

Skapelsen enligt Hydman Vallien

Av: Yvonne Ihmels

Ulrica Hydman Valliens Paradisattack på Liljevalchs lämnar ingen oberörd.

Från allra första början har jag nogsamt undvikit tallrikar med tulpaner eller koppar och glas med Ulrica Hydman Valliens ansikten. Det närmaste jag kommit är två salladsskålar som jag av obegriplig anledning ropade in på auktion förra året. Det är alltså med ett visst motstånd jag närmar mig Liljevalchs, men efter att ha sett utställningen En paradisattack, känner jag mig närmast oväntat berörd.

Det första som möter besökaren är Ulrica Hydmans Valliens överdimensionerade ansikte på fasaden till Liljevalchs konsthall med ett utrop! Nästan som ett porträtt av Andy Warhol som så många celebriteter i Ulrica Hydman Valliens generation lät sig porträtteras av. Kajalsvärtade ögon, rött hår och röda läppar, starka färger på det som synes vara en stark kvinna med ett stort leende och framför allt en produktiv sådan.

Ulrica Hydman Valien ”Mitt vilda jag” Foto: Joachim Grusell

Ulrica Hydman Vallien, målare, keramiker och glaskonstnär. Det är som det senare vi minns henne, fast knuten till glasbruket Kosta Boda, men så Liljevalchs utställning, curaterad av Staffan Bengtsson som följt konstnärskapet under trettio år och även gjort filmen om Ulrica H V, framträder en människa som är både rolig och modig, och inte minst begåvad. Här är det måleriet som tar plats. En målare som är sig själv nog. En hårt arbetande konstnär och en driftig affärskvinna som i perioder förfaller åt spekulationer på aktiemarknaden får vi veta i filmen. Det är som om kapitalet och konsten tycks oförenliga i en och samma person, men även Warhol var ju en skicklig iscensättare av verk och persona och ”alla lät sig ju porträtteras av Warhol på den tiden”, som en konstsamlare i Berlin påpekade när jag kommenterade Warhols porträtt av henne och maken. Ulrica Hydman Vallien bjöd till och med in till framdukat påskbord i en av landets damtidningar.

Du vet väl att Cora utkommer som tryckt tidning 4 gånger per år. cora.se/ prenumerera

Vatten, djur och änglar, Ulrica Hydman Vallien. Foto: Joachim Grusell

I lilla Sverige är det inte riktigt comme il faut att starta storframställning och dekorera glas och tekoppar med blommor och ansikten om man vill komma in i finrummen men det är knappast att förakta att Ulrica Hydman Valliens konstglas omsatte miljarder åt den hårt ansatta  glasbruksindustrin. Och inte enbart för att hon uppfattades som ”lätt att ta till sig och ganska oförarglig”.

Det ständigt återkommande ansiktet, med drag av Picasso kanske någon har tyckt, möter visserligen betraktaren i varje rum i utställningen, vare sig det är keramik, glas eller måleri, men här vidgas som sagt bilden av Ulrica H V. Här finns en oförställd hyllning till kärleken och livet, framför allt till familjen. Ett spefullt förhållande till det djurliknande i människan och överhuvudtaget ett rätt underbart bejakande av ett hedniskt berättande i Ulrica H V:s eget sägenomspunna paradis. Fauner, totempålar och kvinnofigurer omslingrade av ormar, fallosar i form av halvmeterhöga läppstift eller stora ägg av glas i det egna överfyllda boet med konstnärens ansikte mitt i, på väg att kläckas i en alldeles egen skapelseberättelse. Och som det anstår denna gudinnebejakelse – glasbrukets glas likt altartavlor på väggen bakom.

Du kan också annonsera på cora.se/annonsera

I ett annat rum med titeln Fun Fearless Female finns också verk av bästa väninnan och konstnären Åsa Jungnelius visas hittar jag blinkningar till kontinentens konstnärer, djurpälsar har hängts upp ovanför dörröppningen och det går inte att låta bli att referera till Meret Oppenheim, även hon en hyllare av det hedoniska och kanske mest känd för sin pälsklädda tekopp med titeln Frühstück im Pelz (1936) – frukost i päls, återgiven av Man Ray eller blinkningar till Frida Kahlo med flera. Roligt är att se så många exemplar av Björn Kjelltofts plagiat när han ”approprierade ” Ulrica Hydman Valliens motiv på petflaskor. I katalogen som påminner just om Warhols tidskrift Interview, alltid med en känd persons ansikte uppförstorat på förstasidan berättar också vännerna om vänskapen med Ulrica Hydman Vallien och hur hon på olika sätt berört dem. Inte alldeles oväntat finansmannen Robert Weil, kanske det närmaste vi har av en mecenat idag. Här finns något för var och en i en utställning som känns alldeles öppen och oförställd. Det går att löga sig i färgbadet i grafikrummet, eller glädjas åt den friska feminismen, inte för inte citeras några rader ur Moa Martinssons egen skapelseberättelse. Nornorna har ännu inte slagit sig till ro.

Ikoner. Ulrica Hydman Vallien Foto:Joachim Grusell

Någonstans mitt i finns ändå ett djupt vemod vid tanken på att detta är en svunnen tid. Såväl för ett Sverige av idag som för den fria konsten och riskkapitalisterna lyser med sin frånvaro.

Känner en människa på sig att hon snart ska komma att dö? I utställningens sista rum liksom hänger den där frågan i luften. Om besökaren i början av utställningen möts av arbetsbordet i ateljén, som om konstnären nyss rest sig upp och gått ut ur rummet så finns där en kvardröjande känsla av allas vår mortalitet. Jag kommer att tänka på den där märkliga perioden i livet när vi måste gå igenom en älskads tillhörigheter. Den tudelade känslan av överraskning och sorg när gamla fotografier och annat påminner om en gemenskap. Här inne hänger också de sista målningarna på rad. En variation på madonna och barn – ikoner. Ansiktslösa målningar, naturligtvis höll jag på att säga. Kvinnan håller sitt barn i famnen som om hon ville bära det inuti sin kropp. På en av målningarna ser hennes händer ut som vingar. Ett änglabarn, den ofattbara sorgen över ett förlorat barn.

Väl hemma igen plockar jag fram mina salladsskålar och betraktar dem ur ett nytt ljus. Den ena i grönt, den andra i simmigt mjölkfärgat glas.

 

 

Ulrica Hydman Vallien

En paradisattack

Liljevalchs konsthall 15 maj – 30 augusti

 

Yvonne Ihmels

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer inaktiverade.