Västanåjul

30 sep 2019

Angelägna möten mellan konst och vetenskap

Av: Cristina Karlstam

 Viktiga bidrag till förståelsen av vår samtid när konsten får lysa upp vetenskapen.

Kulturen som kunskapskälla och redskap i analysen och tolkningen av samhällets och individens centrala problem är märkligt försummad. En ytlig kultursyn tenderar att huvudsakligen betrakta konst och litteratur som fritidssysslor, dekoration, nöje och underhållning. Mycket sällan står aktuella kulturyttringar på dagsagendan när samhällsfrågor diskuteras. Viktiga bidrag till  förståelsen av det aktuella tidsläget försummas därmed.

Men kanske börjar något hända när det gäller insikten om vad kulturen har att bidra med. Kanske är det dagens aktuella frågeställningar som har med klimat och överlevnad att göra som fått aktuella kulturyttringar att uppmärksammas mer än vanligt. Hotet om naturens kollaps och tusentals växters och djurarters hotande undergång har kanske gjort att människan nu börjat leta efter redskap och analysmodeller även utanför ekonomers och politikers domäner.

God journalistik är inte gratis – prenumerera på Cora! Endast 279 kr för hela året!

Tendensen till ökat samarbete mellan konstens domäner och universitet och högskolor tyder på en sådan fördjupad kultursyn. I Stockholm har vi i höst nyöppnade konsthallen Accelerator som etablerat ett nära samarbete med Stockholms universitet. Med den tyske konstnären Tino Sehgal som förste utställare, som arbetat med frågor kring klimatet de senaste tjugo åren, har man redan från början placerat ribban så högt som möjligt. Tino Sehgals objektlösa utställningskoncept This Progress, inrymt i det före detta Manne Siegbahnlaboratoriet vid Frescati, känns som mer än ett symboliskt statement från arrangörernas sida. Det finns skäl att förvänta sig konst på liknande hög nivå fortsättningsvis.

Tino Sehgal, 2013. Courtesy the artist and Esther Schipper, Berlin. Photo: © Wolfgang Tillmans

I Sehgals utställning vandrar besökaren tillsammans med guider genom de tomma salarna. Konsten äger rum i mötet mellan guide och utställningsbesökare och i de samtal som uppstår. Konstnären har på förhand bestämt det ämne som ska diskuteras, och samtalet utformas sedan helt av guide och besökare. Vid mitt besök i utställningen var samtalsämnet Framsteg, och innan rundvandringen var över hade jag hunnit belysa ämnet ur olika synvinklar i samspråk med ett antal guider som avlöste varandra för varje ny sal.

Ett steg i samma riktning när det gäller samordning mellan universitet, vetenskap och kont, har Uppsala konstmuseum tagit med sin i dagarna öppnade utställning The Non-Human Animal-Negotiating Bio-relations. Utställningen på konstmuseet har tillkommit i samarbete med Uppsalas båda lärosäten, Uppsala universitet och Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU. Åtta konstnärer från Skandinavien, USA, Kanada och Island, deltar med verk i skilda tekniker: video, fotografi, skulptur och performance. En omfattande programverksamhet med föredrag, seminarier och verkstäder fungerar som ett komplement till konstverken och sker i samarbete med representanter för de båda universiteten.

Lenore Malens video Eve in Sheepland

Mötet med den svenske konstnären Fredrik Strids vandrande djur i skulpturgruppen Exodus, exponerad i samma utställningsrum som amerikanska Lenore Malens video Eve in Sheepland, föder direkta associationer till den kanadensiska författaren Margaret Atwoods dystopiska roman Oryx och Crake från 2003.  Strids skulptur visar olika djur på väg ut ur landskapet, bärande på hopsamlade förnödenheter och byten. Och i Malens video ser vi två människor i något som kunde vara Edens lustgård. Iklädda nakendräkter söker de relatera till varandra och till en skock får som då och då kommer fram ur omgivande buskage. Adam och Eva, de första människorna enligt mytologin, men här är det snarare de sista människorna som agerar i en skrämmande sannolik tablå, samma tema som Atwood behandlar i sin ovan nämnda roman.

Borderline Human – Milk River

Apan är väl den djurart som står människan närmast och ett par av konstnärerna har gjort just apor till sina motiv. Isländska Gunnhildur Hauksdottir har klätt väggarna med tuschmålningar av apor, och i sin performance Borderline Human – Milk River har hon hjälp av en professionell dansare som till inspelat ljud av apors läten hänger och klänger från taket i rep som likt lianer upptar utrymmet. Hauksdottirs performance gavs i liveuppförande på vernissagedagen, men kommer under resten av utställningstiden att visas i inspelad form.

Apor är också den svenske konstnären Lars Brunströms motiv. I ett förtorkat landskap med döda träd och svarta kråkor har konstnären placerat två naturtrogna skulpturer av apor. Oändligt långsamt rör aporna sina armar och händer, den ena varsamt smekande en död kråka, den andra lika försiktigt tröstande sin kompis genom att vidröra honom. Djurens bevittnade förmåga till empati och känsloliv får här en ovanligt pregnant gestaltning.

Åtta konstnärer skapar tillsammans ett unikt projekt med många resonansbottnar. Veteranen bland de åtta, den svenska fotografen Eva Klassons bilder med dess explicita kroppslighet, fungerar som en kongenial fond till alla dessa uttryck. Och övriga verk av konstnärerna Laureen Gruben, Kanada, Rebecca Digby, Sverige, och Sara Ekström, Finland, bidrar alla till en mångsidig och klart sevärd konstnärlig gestaltning av några av vår samtids akuta ödesfrågor.

Cristina Karlstam

Bilden allra överst Exodus av Fredrik Strid

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer inaktiverade.